Titulering i Pyri

Inledning

I samband med att jag började skriva på Erik Silverstolpes krönika började jag fundera på hur man tilltalade andra personer i Pyri och efter en del diskuterande på Mutant.nus forum ges här en kort handledning till alla ungsprättar och knegarjönsar som inte vill göra bort sig då de skall be om favörer eller uppvakta den tilltänkta. Mången äventyrare har fått gå ifrån sitt uppdrag efter att ha förolämpat sin uppdragsgivare genom att tilltala denne felaktigt.

Titlar förr och sen

Den pyriska aristokratin skiljer sig något ifrån gångna tiders. För det första så rör det sig inte om en traditionell adel, kejsaren har inte utsett en person till att vara förnämare en någon annan, och det finns inget regelverk som styr vem som är förmer än vem. Historiskt har en adel vuxit fram då en kung ville ge en person makten i ett visst område, den personen var då, emot viss förpliktelser, kungens ställföreträdare i området. För att då tydligt markera vem som har makt över vem har man infört ett regelverk som tydligt definierar detta.

Den pyriska aristokratin har inte vuxit fram ur ett fördelningsbehov, den kejserliga makten utövas istället av byråkrater, den har istället vuxit fram ur den praktiska makten. Om man har haft makt och inflytande i ett visst område eller i en viss fråga har man tillhört aristokratin. Ett resultat av detta blir att det inte finns något regelverk som säger vem som är förmer än någon annan utan det blir en fråga om sociala konventioner och oskrivna regler. Om du anses vara förmer än din granne så är du det. Knepet för att klättra på den sociala stegen är att övertyga folk om att du är en bättre person än alla andra tillsammans – om en väl ansedd (dvs. högt uppsatt) person visar dig akting betyder det att du betyder något. Detta leder självklart till ett avancerat system med tjänster, gentjänster och intriger.

Man är aristokrat om andra anser en vara det. Aristokratin är ärftlig (en person av fin härkomst måste vara fin) men man kan åka ur den lika gärna som en knegare kan komma upp sig. Gamla pengar och familjer ses självklart som finare än uppkomlingar.

Pyriska traditioner i dagligt tal

Personer på samma sociala nivå titulerar varandra Ni/Er om man inte vill vara särskilt artig/ge komplimanger (Klänningen klär Storgodsfrun alldeles särskilt väl! / Ni är alltför vänlig Herr Fabrikör!).

Om man tilltalar en person av högre rang som man inte har en närmare relation till använder man titeln och efternamn om man känner detta samt undviker personliga pronomen (Jägmästare Stoor finner Hotell Vårdkasen på tredje gatan på vänster hand.) Om man inte känner till efternamnet lägger man istället till Herr/Fru. Även ogifta/unga kvinnor tituleras Fru, man skiljer inte på en person är gift eller ogift. Om man inte känner titeln använder man Ers Nåd, de lägre klasserna den, i deras tycke, fina titeln Goe Herrn.

Då en person av högre social rang tilltalar en av lägre rang använder sig denne av efternamnet, in i det längsta undviker man personliga pronomen men om man måste göra det använder man det ograciösa Du. Om personen är av finare men inte aristokratisk härkomst lägger man till Herr/Fru. Man använder inte alls förnamn förrän man blir så familjär att man enbart använder förnamn. Bland aristokratin använder man då gärna officiella smeknamn, Edward Wrede kallas t.ex. av sina närmaste vänner för Edde Vee. Smeknamnen används dock bara då man talar till aristokraten själv eller till en person som själv får använda sig av smeknamnet, men man gör det gärna i publika sammanhang för att visa att man står på så god fot med en så högt uppsatt person.

Innan man lär känna en person tilltalar man personen som om han hade högre rang. Efter ett tag övergår man till att använda Herr/Fru och efternamn för att därefter säga Herr/Fru och förnamn. Då man är riktigt nära vänner använder man bara förnamn. Det är den person med den högre, alternativt den äldre, som bestämmer när man skall gå till nästa steg. Om en person av högre rang vill visa förtroende för en lägre stående person, eller visa en ynnest (genom att man i praktiken höjer dennes anseende, om inte i varje fall temporärt) kan man be denne använda förnamnet, Säg bara Liisa!. Men man har i så fall dock gjort en stor social blunder om den man talar till fortsätter med att använda titlar. Detta ger en lägre person en möjlighet att näpsa en högre satt person, den lägre kan förlora en del anseende över att varit så elak (och kommer inte att få släppa titlarna i andra sammanhang lika lätt) men den högre personen har förlorat ansiktet för ett bra tag framöver efter att ha missbedömt personen så illa. ”Skuldbördan” förskjuts mer och mer emot den lägre/yngre ju större skillnaden i ställning är. Ju längre ned i samhället man kommer, ju mindre vikt lägger man på alla spelregler, de lägre stånden tilltalar varandra nästan bara i tredje person (Så Anderskan är ute och går?) och duar bara inom familjen eller de allra närmaste vännerna.

Om man har en närmare relation men inte står på vänskaplig fot – exempelvis mellan arbetsgivare och anställd, använder chefen den anställdes efternamn utan Herr/Fru och den anställde tilltalar chefen med titel enbart. Om förhållandet är särkilt nära, exempelvis chefen och hennes sekreterare eller mellan aristokraten och kammarjungfrun, används den anställdes förnamn men uttalat som en titel – dvs. formellt och utan familjär ton – och denne säger ”Herrn” eller ”Frun” till sin uppdragsgivare men kan använda en familjär variant av titeln; ”Direktörn”, ”Kunskaparn” osv.

Om det sociala steget är mycket stort mellan de två – t.ex. en aristokrat till en egendomslös – använder den högre personliga pronomen överhuvudtaget inte alls medan den lägre nyttjar så många titlar han känner till. Om den högre stående måste tala om den lägre använder sig denne av enbart förnamnet.

Tjänstefolk på krogar, restauranger, hotell mm är lite undantagna. De titulerar alla med Herrn eller Frun, undantaget riktigt fina etablissemang där man måste uppge titel i samband med bordsplaceringen och personalen därmed känner till den, varför de använder Herr/Fru med titel. Man tilltalar inte alls personalen med personliga pronomen utan säger saker som Kan vi få notan etc. Detta gäller även mindre fina ställen, Kommer käket snart?

Detta brukas självklart mer av IMM än av mutanter och mer av aristokratin än av invånarna i en bondby (även om småstadsmentalitet är ett utbrett fenomen – underskatta inte statusen i två äppelträd på täppan istället för det gängse enda trädet!).

I den riktigt fina aristokratin och vid det kejserliga hovet finner man en ännu mer intrikat spel där det inte bara är en fråga om hur länge man har känt varandra utan hur länge ens föräldrar har känt varandra och vilken position respektive familj höll i en femtio år gammal politisk fråga.

Några ord om etikett

Spelet om vilken titel man skall använda är självklart bara en del i ett större spel om hur man skall föra sig i ett civiliserat samhälle. Ju högre upp man kommer i samhället, ju mer komplext blir reglerna och ju större blir konsekvenserna om man gör fel. För att hjälpa de oerfarna insatte den dåvarande Kejsaren för snart fyrtio år sedan tjänsten som Hovnarr. Hovnarren kan ge hovets medlemmar och gäster råd i hur man bör göra i etikettsfrågor, en anrik tjänst som är uppkallad efter forna tiders hovs främsta ämbetsman; man har även återskapat den anrika mössan med fornfyndsbjällror i vackert tyg i kejsarens personliga färger (en del adelsmän försöker härma Kejsaren och inrättar en egen Narr som ofta har till uppgift att ordna det praktiska på godset då man är borta i Hindenburg eller ordnar en festivitet). I arbetsuppgifterna ingår även att styra vem som skall sitta bredvid vem vid middagar, vem som får audiens hos Kejsaren och i vilken ordning och så vidare. Hovnarren är en mycket inflytelserik person som kan styra en uppkomlings öde och för att undvika skeva favörer brukar man rekrytera Hovnarren, och alla andra Narrar, ifrån samhällets lägre skikt (inte så långt ned dock att det finns risk att deras IMM-blod blandats ut med orent, muterat, blod). Narren tituleras enbart Narr och de större godsen som behöver ha flera Narrar brukar kalla den ledande narren för Mäster Narr, enbart Kejsarens narr får kallas Hovnarr. Generellt är det dock bara de allra största adelsfamiljerna som håller sig med fler än en narr, han (eller hon) skall bara leda arbetet, inte själv göra det. Kejsaren håller sig till exempel med fem narrar (och alla undviker att ha fler narrar än fyra – det vanligaste är att man har två eller möjligen tre narrar).

Eftersom anseende är så viktigt inom aristokratin (det är det som definierar aristokratin!) är det väldigt viktigt hur man för sig och vad man säger. Någon som kan föra en på fall är säga fel sak vid fel tillfälle; t.ex. kläcka ur sig ett plumpt skämt som platt faller till marken. Därför är den främsta formen av humor som uppskattas vid hovet kvicka analogier där det man skämtar om inte nämns rakt ut utan hänvisas till genom mer eller mindre smickrande omskrivningar. Till exempel kan en adelsman som önskar hämnas en enklare smädelse, som en gäst av släkten Tjurnacke har givit honom under en bjudning, säga att han ”har fört en bjudning för goda vänner och bekanta, och han var på så gott humör att han även lät dess boskap tryna i trågen som kutbockar”. Dels gör han sig lustig över släkten Tjurnacke och dels liknar han sin gäst vid en kutbock.

Tänder får man aldrig visa, varken vid matbordet eller under skämt och glam. Man skall inte skratta med öppen mun, en sann ättling till De Gamle visar alltid självbehärskning, utan ett lätt skrockande är mer passande. En god adelsman stirrar aldrig på en kvinnas mun (en kvinna som finner att en man visar för stort intresse för hennes tänder bör dölja dessa bakom en servett eller en solfjäder och mannen bör då omedelbart förstå vinken och skämmas dygdigt) utan bör för en okänd kvinna studera hennes hårfäste eller frisyr medan en introducerad kvinna bör man se i ögonen eller kring ögonen (ögonbrynen är ett säkert kort om man inte vill ertappas med att se för djupt i ögonen).

Titlar i Pyri

Som det har konstaterats i flera trådar på mutant.nu så finns det inga fasta titlar i Pyrisamfundet. Man kan mycket väl använda sig av den titel som man anser passar, men det finns några standardtitlar som man kan använda sig av för att andra enklare skall veta var man står på den sociala rangskalan.

Musiö
Ett alternativ till Herr, betecknar en man, ofta en ungkarl, som rör sig i Hindenburgs finare kulturella kretsar. Titeln har, som så många traditioner ifrån den Kejserliga huvudstaden, börjat användas även i Nordholmia, Pirit och även i Göborg.
Stormufti
Överkucku
Överförman eller liknande person på en manufaktur.
Monsiör
Mamsell
Seigneur
Betecknar alla en person som tillhör en stads borgarskap och som inte får sin utkomst genom att knega men inte heller har en finare yrkestitel, t.ex. doktor. Betecknar normalt en person som inte har ett yrke i egentlig mening utan kanske får inkomst genom författarskap, måleri eller tillhör den kejserliga byråkratins lägsta grader och där yrkestiteln inte tillför någon status. Seigneur används uteslutande i Nordholmia.
Fabrikör
Ägare eller chef för en manufaktur.
Patron
En mindre adelsman som har mindre ägor, vanligen ett mindre gods, men som normalt inte har ärvt det utan har antingen själv köpt det eller blivit satt av en högre adelsman att förvalta godset. Det senare är ganska vanligt för adelsmän som har större ägor som är spridda (vanligt då mindre släkter gifter ihop sig och där de unga tu för med sig olika ägor in i äktenskapet, efter ett par generationer kan ägorna vara substantiella men mycket spridda över Pyri) och inte själv kan överse dem alla.
Patronage
Bonde som brukar jord som ingår i ägor som överses av en Patron. Ägor som överses av en Patron kallas Patronage vilket har gett titeln. En Patronage äger inte själv marken men betraktas som en fri bonde och har stora friheter. Har ofta ett skriftligt kontrakt med Patron om hur marken skall skötas och betalas, kontraktet ärvs ofta inom bondens familj.

Att veta om man kommer att göra bort sig

För att en stackars rollperson skall veta om han bör öppna munnen eller tiga för evigt använder han sig av sin Bildning. Nivån i Bildning styr sedan hur mycket plus eller minus som man får på sitt REA-slag.

Man slår samman modifikationerna ifrån tabellen nedan efter SLs godtycke och sedan lägger sedan till sin Bildning. Resultatet divideras med tjugo och avrundas nedåt och detta är sedan bonusen på REA-slaget. I en del fall ersätter Undre Världen eller liknande färdigheter Bildning.

Modifikation till BildningSituation
+90för att känna till hur man artigt tilltalar en person av lika eller lägre social rang än en själv.
+50för att känna till hur man artigt tilltalar en person av högre social rang (”Herr Byråskrivningsdirektör, er senaste skrivelse plägade omnämna min enkla…”)
+20 för att slippa låta uppstyltad och ha bättre flyt i språket.
+0 för att låtsas vara ifrån ett stånd lägre än sitt eget, inga findetaljer dock (andra färdigheter kan också behövas)
±0 för att föra en normal konversation inom sin egen sociala grupp
-10 för att få med de finare detaljerna vid en konversation inom sin egen sociala grupp (gäller ej aristokrater – det är för komplext)
-25 för att få med de finare detaljerna vid en konversation inom sin egen sociala grupp (gäller aristokrater)
-30 för att låtsas vara ifrån ett stånd högre än det egna, inga findetaljer dock (andra färdigheter kan också behövas), per steg i ståndsstegen
-90 för att lyckas med alla detaljer och finartighet i hovet (+20 om man har frågat Hovnarren först eller annan lika insatt person)

Tillbaka till Gamemaster's Refuge

24 februari 2007