Krönika för Over The Edge-kampanjen som den upplevdes av John McKenzie

Innehållsförteckning

  1. Inledning
  2. Första besöket på Al Alamarja
  3. Al Alamarja sett genom andars ögon
  4. Upptrappning
  5. Ming - och Konstanz!
  6. Hypnosapparaten
  7. Really Quite Angry Kid - igen
  8. Äntligen slut på vansinnigheterna?
  9. Säg den lycka som varar…
  10. Apotekare Weißberger
  11. Intrigens trådar blir fler…
  12. Bakslag!
  13. Ming!
  14. Förhör av Hr Brenner och vad det ger
  15. Dags att lösa den Gordiska Knuten?
  16. Till botten med gåtan…
  17. Livet går vidare … och en avrättning
  18. Mellanspel av Bernice
  19. Åter till berättelsen
  20. Livet efter döden
  21. Kurz undersöks och likaså vår ytterdörr
  22. Föreläsning med förhinder och jag feberyrar
  23. Krigsråd och Katt-och-råtta-lek med döden
  24. En krigsplan formuleras
  25. Ett krig utkämpas
  26. Aziz tar fram sopborsten
  27. Ett uppdrag och chefen ställer besvärande frågor
  28. Ny dag gryr
  29. Agentförhör
  30. Claremont inträder på scenen ifrån vänster
  31. Magasinerad rikedom
  32. Mörka gränders farlighet
  33. Glass med bismak av blod och annat tunnelgrävande
  34. En ny dag randas…
  35. Glattstein & Co. visar livstecken
  36. Vådan av att ha ett fönster öppet
  37. Bokmalar och sjukhusförhör
  38. Franska vildmarksäventyr
  39. Franska förhörsmetoder
  40. Nattligt dambesök
  41. Kontemplationer ifrån sjuksängen
  42. Muntra besök
  43. Den bångstyrige gästen
  44. Filmiska drömmar?
  45. En lista på alla hjältemodiga rollpersoner

Inledning

Nackdelen med att vara ”arbetslös” agent är att man får ta vilka jobb som helst - ingen hänsyn till självkänsla eller moraliska regler - men fördelen är att man kan ignorera all politisk propaganda.

Det var med den premissen som jag antog erbjudandet från en gammal kontakt att resa till Al Alamarja som livvakt/problemlösare: pengabrist. Uppdraget skulle vara ganska enkelt; se till att två personer kom i kontakt med varandra. Mötet var förutbestämt och skyddsobjektet, en kvinna som hette Carolyn, väntade på mig. Hon visade sig vara förlamad i vänstra armen men hon brukade lägga armen på sin handväska, som hängde från axeln, så att det framstod inte lika tydligt att hon var handikappad.

Till min hjälp fick jag en gamma, halvtokig krigsveteran - gammal och gammal, han var yngre än jag - som verkade kunna klara av att hantera i stort sett samtliga vapen och stridstekniker. Då jag aldrig har varit emot att andra tar emot stryk istället för mig - och han verkade vara en tillräckligt stor idiot för att vilja ställa sig ivägen - gick jag villigt med på avtalet.

Jag trodde i all min dårskap att jag snart skulle komma att lämna medelhavsön och sedan fortsätta med min livsstil som nerdekat motell-vrak - det skulle komma att visa sig vara en av mina absolut största missbedömningar genom tiderna! Jag blev kvar på ön i sammanlagt 20 år (!) och så här efteråt kan jag med gott samvete säga att sällan har så många år varit så väl spenderade. Jag vet inte hur många fiender jag har skaffat mig, inte hur många vänner jag fått och definitivt inte hur många av dessa ”vänner” som jag kan lita på.

Efter att ha packat mina väskor satte jag mig på planet och den mest omtumlande perioden i mitt liv tog sin början.

Första besöket på Al Alamarja

Mycket kan sägas om personalen på Al Alamarjas flygplats - men inget vänligt. Efter en förvånansvärt kort tid av surrealistiska trakasserier kunde vi snart ge oss av (att tiden hos tullen var mycket kort fick jag senare veta - jag vet inte vad de har emot främlingar men de gör det fullständigt klart för en att man är nykomling).

Vårt skyddsobjekt skulle först ta kontakt med någon på en egendomlig nattklubb som gick under det passande namnet ”Chrome Dome”. Carolyn beställde och inhalerade någon drog (!) i garderoben och sedan fick vi via ett slussystem komma in i själva klubblokalen. Inredningen var helt i vitt och krom och det fanns särskilda anställda som gick runt och putsade och fejade. På scen spelade något mycket specialiserat band som kallade sig ”Burnt Attention”, med Barbara Tellefsen på blockflöjt (aldrig hört talas om - vilket inte är så konstigt med tanke på vilken musik de spelar!). Efter någon tid försvann Carolyn bakom scen men vi lyckades inte i våra tafatta försök (vi ville inte stöta oss alltför mycket med ordningsmakten första kvällen) att följa efter. Då hon återkom berättade hon att hon hade haft ett litet förberedande möte.

Då vi kom ut på gatan blev vi överfallna av några patetiska amatörer till bråkstakar. Om de hade något med vårt uppdrag att göra eller ej låter jag vara osagt men om de är utsända efter oss har vi mycket lite att frukta! Det enda som störde mig var att en Total Taxi (en av de mer bisarra taxikedjorna jag träffat på - ordnar allt!)som gled iväg då vi mosat stackarna.

Nästföljande dag gav vi oss av till ett kafé vid ”Plaza of Flowers” där vi skulle träffa vår kontakt. För att fördriva tiden drev vi runt på plazan och träffade då på en annan av medelhavsöns kuriositeter, satanister. Tre stackars förvirrade typer antastade oss, och då särskilt Carolyn, men vi ignorerade dem relativt enkelt. Det är möjligt att någon av dem fick på pälsen men det var inget som satte några spår i mitt minne. På avtalad tid anlände vi till kaféet.

Själva ”överlämnandet” var snabbt avklarat, kvinnans förlamade arm kröp (!) över bordet som om den hade en egen vilja och rörde vid mannens lika pseudo-förlamade arm. Efter att kontakten gjorts kom en ögonbrynlös man fram till vårt bord och mumlade något om att vår kontaktman skulle ansluta sig till honom. Då vår kontaktman nekade utbröt allmänt slagsmål (bägge parter hade tydligen med sig sina privatarméer). Min kompanjon Ivan tog sig an detta hotmoment (det utbröt bland annat en vild strid i kaféets kök dit Ivan hade tagit Carolyn för att bättre kunna skydda henne) och då jag inte var inhyrd för mina klena musklers skull beslutade jag mig för att göra en strategisk reträtt. Missförstå mig inte nu! Jag är mycket väl medveten om att man brukar säga så då man flyr hals över huvud men det var det inte tal om här. De var överlägsna i antal och min uppgift var inte att stå kvar och ta emot slag, så jag gjorde en reträtt och en reträtt är inte samma sak som en flykt. Jag minns mycket väl hur enkelt det var att komma undan, jag antog att samma taktik skulle fungera här som när jag var tvungen att fly undan Yakuzan i Tokyo; jag smet in i en blomsteraffär och kunde förnöjt se mina förföljare springa förbi. Och de skulle föreställa proffs? Patetiskt! Jag hoppas att deras uppdragsgivare inte betalade alltför mycket för deras klantighet. Inte för att jag bryr mig om vad de gör av med sina pengar på men det skär lite i min skottska själ att se folk slänga bort sina pengar på det där viset. Efter att vi samlat ihop oss (jag, Ivan och Carolyn) återvände vi till Staterna och jag tog emot ut min lön - tiotusen vackert prasslande dollar.

Al Alamarja sett genom andars ögon

Mitt andra besök på ön varade desto längre. Det hela började med att en vetenskapsman, en kvinna vid namn Dr Seversen, inbjöd diverse personer till en seminarieserie i sitt hem utanför ”The Edge” - den största staden på ön. Jag åkte återigen i egenskap som livvakt men den här gången tillsammans med en vetenskapsman, en Herr Armand-Jean Mazarin, som var inbjuden till seminarieserien. Eftersom jag varit på ön tidigare kom jag snabbt igenom tullen men min följeslagare fick genomlida tullpersonalens bisarra sadism. Så snart Hr Mazarin genomlidigt en Kafka-lik tullgenomgång åkte direkt ut till Dr Severesens hem där seminariet skulle äga rum.

Detta skulle bli mitt livs första sammanträffandet med det övernaturliga men definitivt inte det sista på denna bisarra ö. Det visade sig efter en del undersökningar (inga avancerade, det var ganska rakt på) att en av gästerna hade skaffat sig en fiende som besatt förmågan att lämna sin jordiska kropp och anfalla ifrån andevärden. Denna kvinna begagnade sig ibland av de andra gästerna för att med hjälp av något jag bara kan beskriva som ”magi” få dessa att anfalla oss, och på så sätt dra vår uppmärksamhet ifrån det riktiga offret. Själv råkade jag ut för denna mentala kontroll, likaså min följeslagare men ingen av oss blev så skadade att vi var tvungna att söka upp läkare utan det blev mest blåmärken.

En av gästerna hade skickat sitt bagage i förväg men dök inte upp själv och hos henne hittade vi en spegel med vars hjälp man kunde se in i andevärlden samt en dolk som kunde skada andar. Med hjälp av dessa fördrev vi denne person - kanske vi rent av dödade henne? Vilket minns jag tyvärr inte - det är ju trots allt över 20 år sedan!

Hela detta äventyr minns jag ganska dimmigt, kanske är det en naturlig försvarsmekanism i ens undermedvetna för att man inte skall skrämmas av det övernaturliga? än en gång måste jag erkänna min okunskap…

Efter dessa händelser beslöt jag mig för stanna på Al Alamarja och jag skaffade mig ett rum som en gammal pensionerad gumma hyrde ut i ett medelklassområde. Jag tog det därefter lugnt och bekantade mig med staden och landet och livet gick så fridfullt man nu kan vänta sig av sin vistelse på Al Alamarja.

Upptrappning

Nästa mitt äventyr skulle visa sig vara en av de största utmaningarna jag någonsin stött på. än idag ryser jag vid tanken på de krafter jag kämpade emot och de intriger jag nästlade mig in i. Ingen berömmelse eller erkännande om vi lyckades - enda belöningen var livet självt - och endast döden - eller än hemskare straff - om vi misslyckades. Minsta lilla snedsteg och katastrofen skulle vara ett faktum och den enda som log skulle vara dödens grinande skalle.

Det hela började med att jag upptäckte att någon klåpare till agent försökte skugga mig. Det var en ren barnlek att leka kurragömma med honom och sedan skaka mig av honom då jag tröttnade på leken. Då jag återkommit till mitt rum ringde telefonen. Han som ringde uppgav att han var från mina gamla uppdragsgivare, CIA, och de behövde mina färdigheter i en känslig fråga. Jag tog en taxi till deras hotellrum på avtalad tid och fick veta att de var utsända på uppdrag från en rik familj vars dotter, Konstanz Nachbars, hade försvunnit ifrån Al Alamarjas universitet där hon studerade. Min första tanke var att hon kanske höll sig undan på goda grunder och att mina påstådda CIA-agenter inte var vad de utgav sig för att vara - så grön som min skugga hade varit får man inte vara ute på fältet!

Jag blev dessutom misstänksam på grund av det faktum att amerikanska regeringen hade skickat CIA (!) för att hålla koll på någon flicksnärta. Det hör inte till organisationens uppgifter och det oavsett hur rika hennes föräldrar än må vara, dessutom så var deras ursäkt för att begagna sig av mina tjänster än mer dålig. De påstod sig inte kunde röra sig hur som helst i ”The Edge”! Jag beslöt mig dock för att låtsas att jag gick på deras bluff och leta upp fröken Konstanz och försöka lista ut hur det hela hängde ihop och vilka mina uppdragsgivare egentligen var. Jag lämnade hotellrummet med nösduken för näsan för att hålla ute stanken ifrån det begravda hundkadavret.

Redan samma dag begav jag mig av till Konstanz studentrum i egenskap av blomsterbud ifrån en påstådd hemlig beundrare. Jag fick då veta av hennes rumskompis att hon inte varit hemma på ett par dagar och ett kortare besök hos hennes pojkvän gav samma information (adressen fick jag av rumskompisen). En undersökning i hennes rum senare samma natt gav vid handen att hon hade en vän vid namn Josef, var han bodde och att hon hade genomgått plastikoperationer hos en Dr Nusbaum. Nästa natt gav jag mig av till den adressen och tog mig in i Josefs lägenhet. Den låg i ett mindre fashionabelt kvarter i ett större hyreshus, byggt som en fyrkant runt en gård. Köksfönstret var lättforcerat och en snabb genomgång gav att rummet hade inte begagnats på ett tag men det gav en del mycket intressanta saker: ett pistolmagasin (!) och ett synnerligen bra lägenhetslarm. Vem denne Josef än var så var han definitivt inte helt ren. Antingen var han paranoid (vilket jag också skulle vara om jag ägde en pistol på Al Alamarja, rättvisan här har ett horn i sidan till alla som innehar skjutvapen) eller också gick den här härvan både högt och lågt - jag skulle senare få lära mig att bägge delarna var lika rätt. Han var sjukligt paranoid och den soppa jag försiktigt började att röra i sträckte sig ifrån de allra högsta - presidenten och hennes närmaste krets - till de allra lägsta, de som bara leva sina liv i fred och få sitt lönekuvert i slutet av veckan. (Hur otroligt det än låter finns det faktiskt sådana på denna ö, hur står ut och varför de kom hit alls övergår mitt förstånd.) I hans lägenhet fann jag även kortfattade personakter på Konstanz och ett antal andra personer. Uppgifterna kom ifrån någon som kallade sig Merih Cebar.

Ming - och Konstanz!

Då jag fått veta av ”CIA” att Konstanz Nachbars gärna hängde på ”Sad Mary’s” och drack ”Jumped beer on the rocks” begav jag mig dit för att söka jobb. Med hjälp av förfalskade intyg ifrån tidigare arbetsgivare inom krogbranchen och efter ett litet prov på min alkohol - och drinkkunskap lyckades jag få jobb där som bartender (ett vikariat, jag jobbade torsdag till söndag klockan 20-02). Baren ”Sad Mary’s” är ett av de absolut hetaste inneställena på hela ön och ”skyddas” av MC-gänget Aries som behärskar hela kvarteret kring Plaza of Flowers. Jag trivdes riktigt bra med mitt extraknäck men säg den ro som varar.

En natt kom en tibetansk munk in och fråga en kvinna (som drack ”Jumped beer on the rocks”!) om hon kände någon som hette ”Josef”. Då jag uppmärksammade detta satte jag en liten spårsändare på henne och munken (hon kunde mycket väl vara Konstanz) och lät dem ge sig av till sina respektive gömställen.

Då jag slutat mitt pass följde jag efter henne och spåren ledde till ett övergivet hus i närheten av ”Plaza of Justice”. Jag sökte igenom huset men fann att huset var tomt och obebott, däremot fick jag en stark signal ifrån den väl tillbommade källaren. Jag gav mig av till den tibetanske munken - som visade sig heta Ming och som skulle komma att bli en av mina närmaste vänner - och lyckades övertyga honom om att vi hade gemensamma intressen i Josef.

Det visade sig att Ming hade träffat Josef i Tibet och fått ett brev ifrån som bjöd hit honom. Det första han hade fått veta då han kom hit och försökt knacka på Josefs lägenhet var att denne hade blivit dödad i en tragisk bilolycka alldeles utanför porten. Ming fattar misstankar rörande Josefs död och börjar utreda den. Don Juan (se senare) var mycket angelägen om att Ming skulle lämna ön och dukade upp en del underliga historier om att Josef hade på sin dödsbädd bett honom att ordna det för Ming.

Nästa natt tog vi oss in via herrekiperingen ”Neat Fit”, som låg i huset bredvid, och kom in i källaren. Där mötte vi dess synnerligen underliga innevånare. Vi mötte en liten, satt och oerhört muskulös afrikanska, en varelse som var dubbelt så hög som en människa - och det av det enkla skälet att det var två människor, en man och en kvinna, som så att säga hade växt ihop. Hur annars skall jag kunna förklara det? I ett rum fanns en mycket hemsk uppenbarelse som ändrade form långsamt under tiden som vi såg på men som tur var låg och sov.

Till en början var vi tvungna att kämpa emot dessa underliga varelser men vi lyckades övertyga dem om att vi var Konstanz vänner, eller att vi åtminstone inte ville henne något ont. Under dessa förhandlingar deltog en läkare som hette Rodriguez samt Konstanz själv. Då förhandlingarna var slut och vi övertygat dem om hur genomvänliga vi var gick Rodriguez in på sitt rum och låste efter sig. Då vi var mer misstänksamma än vänliga bröt vi oss in och kom in i något som vi senare förstod var en kombination av operationssal och kontor. Vi hade knappt mer än kommit in i rummet förrän Rodriguez flydde ut genom en av källargluggarna. Vi lyckades säkra en hel del av hans papper innan Ming, i tron att det fanns demoner i källaren (och jag är böjd att tro honom, de vi mötte var inte helt mänskliga), tände eld på hela källaren och troligen brände ned hela huset till grunden. Så mycket för buddhismens lära om frid.

Då vi frågade ut den stackars flickan (unga kvinnan är nog en bättre beskrivning) i taxin därifrån fick vi fram att hon inte stod på den bästa fot med sina föräldrar men hon lovade kontakta dem och jag gav henne ett sätt att kontakta mig om hon skulle hamna i svårigheter - jag litade fortfarande inte på mina ”uppdragsgivare”. När inte helt trovärdiga personer söker efter ett rikemansbarn skall man alltid dra öronen åt sig och det skulle senare visa sig vara välbetänkt.

Under mina och Mings undersökningar, ofta var och en på sitt håll, hade vi kommit fram till att

  1. Josef var bekant med en läkare vid namn Rodriguez samt en annan (kedjerökande) läkare ifrån Turkiet som hette Merih Cebar.
  2. De enda som bevittnade trafikolyckan där Josef avled var Josefs portvakt, den kedjerökande läkaren samt en herre som jag och Ming kom att kalla för Don Juan. Denne var mycket intresserad av att Ming skulle lämna ön för han gav min vän en biljett ifrån ön tillsammans med instruktioner att snarast ge sig av. Ming löste dock in biljetten till ett närmare resmål och tog mellanskillnaden i kontanter. Detta visade sig dock bara vara en temporär rikedom eftersom Ming aldrig har varit riktigt klok då det gäller pengar, de tenderar till att rinna genom hans naiva händer likt sand genom timglas.
  3. Merih Cebar dödförklarade Josef på plats och begravningen skedde nästan omedelbart. Portvakten berättade dock att Don Juans chaufför hade mer eller mindre med vilje kört över Josef.
  4. Förutom de ovan nämnda var även en advokat från ”Golden Barrio” med vid begravningen - hon var tydligen någon form av älskarinna eller f d flickvän men varken min utfrågning långt senare, under täckmantel som representant för ”Ming Security”, eller Mings strax efter hans ankomst gav vid handen att hon visste något.
  5. Rodriguez verkade arbeta med en nytt revolutionerande teknik för plastikkirurgi och om vi lyckades tolka pappren korrekt så hade han först arbetat för Nusbaum (presidentens livmedikus!) men hade senare hoppat av (troligen på grund av att herr Nusbaum lade ned projektet) och skaffat sig nya finansiärer som kallades sig ”Gladstein”. Det verkade dock som om Rodriguez senare även övergett dem och funnit en tredje intressent. Då vi trodde att Nusbaum m fl skulle vara intresserade av uppgifterna kontaktade vi honom och fick tid till ett kortare möte där vi presenterade våra fynd. Vi kom överens om att vi skulle lämna pappren (vi hade gömt dem i Josefs lägenhet) till en ”överläkare” (snarare en representant för säkerhetstjänsten om någon frågar mig) och senare fick vi 1000 dollar för besväret.

Nästa natt arbetade jag men det hindrade inte Ming ifrån att hamna i trubbel. Han ordnade så att han blev överfallen av ett par torpeder med baseballträn på en sidogata till Plaza of Flowers. Säga vad man vill om Ming och hans självbevarelsedrifter i den ”civiliserade världen” men försvara sig kan han. Han lyckades även lura ur de stackars kräken att någon kostym hade betalt gängledaren för att Ming skulle röjas ur vägen. Det börjar brännas.

Dagen därpå kontaktade ”CIA” mig och ville stämma möte med mig. Jag tog mig till deras hotellrum och de ville att jag skulle leta rätt på någon vid namn ”Josef” och döda honom. Som om jag vore någon hyrmördare! Jag kan tänka mig att döda i självförsvar men inte på order! Jag gick mest med på det för att få dem att tro att jag gick på deras visor. Han började prata om att Josef var en kommunist och att kommunister höll på att infiltrera Al Alamarja - så här efteråt vet jag inte om han verkligen sade det eller om det var den där hypnosmaskinen (jag kommer snart till den) som åstadkom det men jag trodde inte ett ord av det. Det Kalla Kriget är över. Punkt slut.

Då jag kommer ut har Ming försvunnit - han hade följt med och satt och lekte tiggare utanför hotellet - men han återkom relativt snart. Jag fick inte veta det då - vi litade fortfarande inte på varandra - men Josef hade kommit förbi och plockat upp honom i en taxi. Josef var svårt paranoid och såg förföljare överallt, med viss fog för han visste redan att jag fått order att döda honom, och han hotade Ming med en pistol. (Skjutvapen på Al Alamarja! Hur dum får man vara?!)

Nästa kväll kommer en underlig herre på besök till ”Sad Mary’s”; James Bond! Han var i damsällskap och då han skall till att ge sig av ber han mig (av någon [mycket] underlig anledning känner han till mig!) ordna en liten fördröjning av hans ryska svans. Jag ger två ”ryssar” - jag förklarar strax citationstecknen - ”deras” drinkar (med nedåttjack) och tipsar en Aries-medlem om att de två som är på väg ut ur toaletten kan tänkas ställa till med bråk varpå de effektivt hindras från att följa efter min vän. Hr Bonds damsällskap kommer snart och ber mig lämna över ett litet meddelande till honom om han återvänder. Under de följande dagarna ser jag flera Zil-bilar vid olika tillfällen.

Nästa kväll överfalls Ming av en lönnmördare i sin lägenhet och då jag kommer på besök finner jag dem liggandes ute i korridoren och brottandes om ett kvastskaft. Jag slår ner henne och vi kör ut henne en bit från staden i en Total Taxi och förhör henne. Det visar sig då att det är Mings ”gode””vän” Josef som hyrt henne för att skrämma bort honom. Jag drar en kniv längs hennes hals som ett tecken att ”jag kunde dödat dig nu om jag ville”, därefter släpper vi henne och vi åker in till stan. Vad vi däremot nu för första gången upptäcker är att jag och Ming inte hör samma sak!

Jag frågar taxichauffören var Universal Exports håller till och får en adress vid Golden Barrio - Ming hör dock att någon sådan firma finns inte på Al Alamarja. Under taxiresan resonerar vi om vad som hänt och om vad vi skall göra. Vi kommer relativt snabbt fram till att den springande punkten är: om nu Josef är i livet (jag vet ännu inte att Josef sökt upp Ming då jag fick mitt morduppdrag - vi litar inte helt på varandra än), vem ligger då i kistan? Vi kommer fram till att vi skall gräva upp ”Josef” (Ming protesterar först) och sedan ställa Don Juan mot väggen.

Natten därpå åker vi med en taxi ut till kyrkogården och med hjälp av ljusförstärkare tar vi oss in i den bevakade helgedomen - de har problem med satanister på ön - och börjar gräva. Ming beter sig som det stora barn han är och leker lite med ljusförstärkaren men efter en del arbete når vi ned till kistan. Jag sågar ett litet hål i kistan och sticker ned en liten optisk kabel som är kopplad till en liten kamera med bildskärm. Vi kan snabbt konstatera att det inte är Josef utan troligen ett hyrsvärd. Han har ett ”hölster” för ett antal kastknivar och han uppvisar flera krosskador i buken. Det förlopp som Ming och jag sedan rekonstruerar är följande (detta är hela förloppet som vi ser det, allt hade ännu inte uppenbarats då vi grävt upp ”Josef”):

Dr Nusbaum bedriver ett forskningsprojekt om ny, revolutionerande plastikkirurgi där även Dr Rodriguez medverkar. Dr Nusbaum behöver inte medverka aktivt i projektet men han är dess högste ansvarige. Av någon anledning läggs forskningen ned men Rodriguez brinner fortfarande för projektet. Han lyckas hitta ett par nya finansiärer (Gladstein - en organisation som vill ha kontroll och världsherravälde [var har jag hört det förut?]) och han drar sig tillbaka till källaren som vi brände upp. Josef, som är lite av en sol-och-vårare, fixar villiga patienter (både före och efter Rodriguez brytning med Nusbaum). Efter ett tag beslutar sig Josef för att hoppa av och i samma veva får Rodriguez nya uppdragsgivare. Gladstein beslutar sig för att hitta Rodriguez.

En ung kvinna som kallar sig ”Really Quite Angry Kid” har konstruerat en hypnosapparat som ser ut som en hårtork med vidhängande Zip-drive och bärbar dator. Gladstein har stulit denna och en av deras forskningschefer tar ett par andra till hjälp och bildar mina uppdragsgivare, ”CIA”. De vill leta upp Konstanz eftersom de vet att hon håller ihop med Rodriguez och hittar de den förra hittar de den senare.

Josef bestämmer sig för att gå under jorden och då en lönnmördare dyker upp ser han och hans vänner chansen. Don Juans chaufför kör ihjäl lönnmördaren och Merih Cebar dödförklarar honom som Josef och de begraver honom. Josef försvinner. Gladstein får vet hur det förhåller sig med Josef och anställer mig för att döda honom.

Hypnosapparaten

Efter att ha lämnat kyrkogården (lite fascinerande att trots att de fruktar satanister och därmed bevakar kyrkogården så hade vi inga problem med att undvika vakterna) sover vi över ute i naturen och vid frukosttid ringer vi på hos Don Juan. Han bjuder oss på frukost och då vi lagt våra kort (bevis) på bordet gör han sammaledes. Josef är vid liv men jagas av både sina förra och sina nuvarande arbetsgivare. Don Juan ber oss föra Josef till honom då vi hittar honom.

Senare under dagen letar vi upp Dr Nusbaum på sjukhuset och överlämnar pappren.

Efter att ha diskuterat igenom våra handlingsmöjligheter bestämmer vi oss för att göra ett tillslag emot ”CIA”. Jag ringer hotellet där de ”bor” och meddelar att jag har kommunister efter mig och att jag är på väg. Jag placerar mig utanför hotellet och konstaterar nöjt att de verkar gått i fällan eftersom de anländer strax efter. Det visar sig att ”chefen” har ett antal gorillor med sig men de åker iväg till en bar en liten bit därifrån och sätter sig och väntar. Jag lyckas muta bartenderna att tillåta att jag häller knock-out-droppar i deras drinkar. (De dricker på jobbet! Det är något jag aldrig skulle göra!)

Efter att de har somnat ger jag mig av till hotellet (efter att ha vittjat deras fickor) och jag överfaller ”CIA” (Ming låg gömd under sängen och tittar fram han med). Deras chef - Theodor Dorsch - tar vi tillfånga, placerar i bakluckan till gorillornas bil och kör iväg till en lagerbyggnad där Hr. Dorsch hävdar att hypnosapparaten skall finnas.

Då jag hämtar bilen utanför baren står en av gorillorna och försöker hitta bilnycklarna men eftersom han är drogad kan jag roa mig kungligt på deras bekostnad och kör iväg mitt framför näsan på honom.

I lagerbyggnaden hittar vi ett stort antal mycket underliga saker - bl.a. ett tefat med tillhörande ”kylväska” med en utomjording i (om det verkligen var någon i minns jag inte). Vi hittar även en ”leksaksrobot” som fungerar som bevakningsrobot och som skjuter på oss. Ming lyckas dock lura in den under en stor bokhylla som vi välter över en. (Roboten klarar sig men är inlåst mellan ett par hyllplan.) Vi hittar hypnos-hårtorken och lyckas ta oss ut trots att larmet har gått och ett antal vakter/gorillor dyker upp. Jag hypnotiserar en av dem som lyckas ta sig in för att låta honom avleda uppmärksamheten ifrån oss. Något som lyckas hjälpligt men fullt tillräckligt. Jag blir skadad i armen av en armborstpil (skjutvapen är ju olagliga som tur är) men efter en vild biljakt lyckas vi ta oss till Ahmeds klinik.

Vi åker ut på landet där vi förhör Hr. Dorsch med hjälp av hårtorken. Väl där ute får vi honom att tro (maxstyrka) att vi är ifrån hans chefer och att vi misstänker infiltration. Han erkänner att han är ifrån Gladstein och att de ville åt Rodriguez via Konstanz - det var därför de hyrde mig. Vi får honom att regelbundet rapportera till oss - speciellt om de där två spionerna John och Ming - och kan även lugna honom med att högkvarteret inte är arga längre för det misslyckade försöket med brödrostarna (de uppfann tänkande brödrostar som skulle hypnotisera folk och på så sätt skaffa sig världsherravälde [på brödrostsförsäljning?] men brödrostarna fick psykiska problem så nu har de fyllt ett sinnessjukhus med galna brödrostar [jag förstår dem - jag håller också på att bli galen på den här ön]). Jag avhypnotiseras genom att hypnotiseras att tro att jag inte längre är hypnotiserad. Vi lämnar honom i bilen och tar oss till Don Juan där vi övernattar och fyller våra bukar.

Dagen därpå ger jag mig av till Juliette Binoche, Josefs kvinnliga advokat/älskarinna (hon var med på hans ”begravning”), och påstår att jag är representant för Ming Security och jag undersöker Josefs försvinnande. Jag frågar ut henne men lyckas dåligt, hon vet inget eller vill inget berätta. I hissen stöter jag på en ilsken italienare som är sur på mig av någon underlig anledning - men jag ignorerar honom.

Under tiden som jag besöker fröken Binoche bestämmer sig Ming för att besöka Josefs lägenhet (hoppas han på att finna Josef där?). Då han står i lägenhetsdörren hör han flera skott nere i porten varpå han ger sig ner med sin karakteristiska brist på självbevarelsedrift. Då han kommer ner finner han portvakten död, skjuten flera gånger. Han hör hur någon springer därifrån och tar upp jakten. Just då han tar upp förföljandet tittar en av hyresgästerna ut och får en skymt av stackars Ming och drar en del felaktiga slutsatser. Den riktiga mördaren kommer dock undan.

På natten bryter jag mig in hos Merih Cebar men finner lite av värde men vi beslutar oss för att Ming skall besöka honom på dagtid och fråga ut honom och så sker. Under tiden som Ming frågar ut Merih Cebar är där dyker Josef upp - svårt paranoid - med Peace Force i hälarna (jag förstår varför han är paranoid…). Jag kommer då Ming ringt efter mig och det är jag som upptäcker Peace Forces ankomst. Vi ger oss av ut ur huset (vi lyckas smita förbi lagens ”väktare” utan större problem - om jag vore lagen skulle jag känna mig orolig med sådana väktare…) och ut ur staden till Don Juan i en Total Taxi.

Detta föranleder ytterligare ett besök hos Dr. Nusbaum där vi lägger de flesta korten på bordet, vilket lite pengar till mig och ett tips till Ming om att han skall söka upp Cheryl D’aubainne för vissa tjänster och gentjänster (Ming är efterlyst av Peace Force efter mordet på portvakten). Cheryl D’aubainne och Ming kommer överens om att han skall föreläsa ett antal gånger vid ”Temple of Divine Experience” om buddhismen.

Really Quite Angry Kid - igen

Någon dag senare träffar både jag och Ming på Really Quite Angry Kid som berättar samma visa om och om igen: Att vi måste lägga rabarber på en atombomb som några som kallar sig Movers (en organisation som vill styra världen - hoppas de har tagit kölapp…) är på väg att få till Al Alamarja. Hon påstår att Movers kontakt är en Elwood och att han bor på ett hotell, Bienvenidos, vid samma Plaza som Sad Mary’s.

Jag bryter mig in i hotellets kontor (medans Ming ordnar en avledande manöver ute i lobbyn genom att genom ren klumpighet slå ned ett ställ med broschyrer) och tar mig in i datasystemet (fullständigt antikt!) för att få ut gästlistan - men ingen Elwood finns där.

Ming träffar (hur minns jag inte) en person senare som kallade sig Radford och denne blev lite förvånad över beskedet att han hade gett denne Elwood kaoscancer - för det hade han inte alls gjort. Han berättar då att Really Quite Angry Kid (eller RQA som vi kom att kalla henne) låter allt som oftast sitt sinne sväva omkring i tidsplanet, hon låg med andra ord före oss i tiden. Vi lägger hotellet under bevakning och till slut tar en Elwood Cardinal in.

Han har hyrt en hel våning för sig själv och har bortsett en sekreterare/springpojke även en stor, bastant muskelknutte som kallas Carlos. Den senare står utanför Elwoods dörr dags som natt och det enda han förtär är tre koppar kaffe och fyra kanelbullar - otroligt fascinerande!

Vi installerar oss i ett rum på våningen ovan och förklädd till reparatör monterar jag in en övervakningskamera i en taklampa i korridoren. Kopplad till en liten dator får vi omedelbart veta om någon rör sig där nere (Carlos är som gjuten).

Någon gång under de tio dagar vi ägnar åt oss åt att vänta på Elwood och att senare övervaka honom får vi från Dr Nusbaum ett tips om att Rodriguez har setts i sällskap med min gamle olyckskamrat Mazarin. Jag kontaktar Hr. Mazarin och efter de sedvanliga artighetsbetygelserna får jag veta att Dr. Seversen har ordnat så att den gode doktorn fått arbete på universitetet och fortsätta sin forskning på ön. Eftersom vi kan locka med eventuella favörer från Nusbaum kommer vi snart överens med min gamle vän att ordna en fälla för Rodriguez. Denne har intresserat sig för Mazarins forskning och försökt få denne att skriva ett introduktionsbrev till Dr. Seversen.

Att medelhavsklimat skall vara hälsosamt har jag hört men det är då sannerligen inte bra för ens mentala hälsa - man blir paranoid. Under tiden vi sitter där hos Mazarin får jag en bestämd känsla av att vår väninna Konstanz är utanför i korridoren och förföljelsemanisk som man är tittade jag efter. Där ute fann jag en kvinna och efter lite luskande visar det sig att det är Konstanz - hon har dock tydligen fullföljt Rodriguez behandling. Vi låtsas inte om något men börjar pressa henne angående Rodriguez som fortfarande är på flykt. Mazarin hävdar att han kan hypnotisera henne och så sker (jag och Ming får lämna rummet och återkommer dagen efter) men vi får inte veta mycket.

Själva fällan är enkel: Rodriguez skall möta Mazarin som kommer i taxi. Jag och Ming finns i närheten och gemensamt ser vi till att Rodriguez kommer med i taxin emot Nusbaum. Det hela avlöper som planerat utom en detalj: Den (extremt) kraftiga afrikanskan är med och gör motstånd men vi lyckas få loss henne (och plåtdelar) ifrån bilen och kan presentera en akut ”sjuk” patient för Nusbaum. Själva överlämnandet är kort och utan formaliteter men senare visar det sig att Mazarin får ett mycket finare kontor och hamnar på en bättre avdelning - så helt ledsen är han nog inte över att gillrat fällan för sin ”vän”. För vår del innebar det en mindre summa pengar om jag inte minns fel. (Hur kan jag glömma något sådant? Har jag börjar bli glömsk på gamla dar?) Vi återvände till hotellet för att bevaka Elwood.

På hotellet hade jag mutat en av hotellets piccolos och han berättar för mig att Elwood får en del meddelanden skickade till sig och för en smärre summa ordnar piccolon en kopia på ett av dem: ”big $ for merchandise, suggest PERSONAL meeting”. Jag får veta att det är en kvinna som sitter i baren som skickat det, så jag går ned för att se vad som händer. Då jag sitter där och övervakar henne faller en mycket vacker kvinna för min charm men då plikten kallar (dessutom har jag aldrig varit något för kvinnor som så snabbt faller för en på en bar - de vill bara ha betalt) så jag ignorerar henne.

Någon gång i början av hela historien ringer jag Hem för att få veta hur man bäst desarmerar en atombomb (fick de skrämselhicka tros?) och får då veta att de skickar en specialgrupp så fort jag vet mer. Jag måste dock vara påverkad av klimatet här eftersom jag omedelbart kommer att tänka på att Movers kan ha infiltrerat dem.

Så här efteråt då man skriver sina memoarer är det störande att man inte minns en del detaljer - det är ju de som är viktigast.

Då jag jobbar på Sad Mary’s under tiden vi väntar på Elwood och dennes nästa manöver, när under perioden minns jag inte, kontaktas jag av en välklädd afrikans man med fransk accent som titulerar sig Rahim. Denne driver en industri-spionage-firma för frilansare och efter en kortare interjuv anställer han mig. Vi får se vart det leder.

Efter ett par dagars väntan tröttnar vi på att vänta ut Elwood, vi antar att tiden börjar bli knapp så vi bestämmer oss för att skrida till handling. Jag lyckas droga det kaffe som Carlos dricker (efter en fin manöver nere hos bartendern, jag uppträder i min Sad Mary’s-”uniform” och låtsas vilja köpa en flaska sprit ”för vi har slut på just det märket - att man aldrig kan lita på inköparna!” och lyckas i samband med detta hälla knock-out-droppar i kaffet) och då han blir påverkad av detta (dock inte mycket, vad är karln gjord av!?) slår vi mer eller mindre ned honom. Jag är tvungen att kasta kniv på honom och senare hota att driva in den andra i hans massiva kropp också innan han ger tappt.

Inne hos Elwood visar det sig att han har en del … underliga symptom och han verkar smått desperat. Inga problem att förhandla fram ett avtal - vård emot bomb. Jag återvänder till mitt rum och får där veta att ”Mamma” har ringt: De är på plats och jag informerar dem om läget (om Movers är inblandade så spelar det ingen roll längre) och informerar även Nusbaum.

Nästa dag tar jag med mig Elwood, Carlos och Ming för att åka till Nusbaum. Det visar sig dock att fler är intresserade av Elwood och vi blir anfallna av ett större antal hyrsvärd. Eftersom några av dem har eldvapen blandar Peace Force sig i med sin vanliga, subtila diplomati som de blivit kända för - maskingevär. Vi undkommer dock i en Total Taxi och efter en vild biljakt når vi sjukhuset och Elwood får vård - eller något åt det hållet. Under resan meddelar Elwood att bomben kommer till ett smugglarnäste nästa dag och ger de nödvändiga lösenorden.

Vid smugglarnästet nästa kväll (vi åker dit med en lastbil och under beskydd av några underliga ”kamrater” till Ming [de vill tillbe bomben]). Väl i viken så anländer så bomben på en fraktfartyg och samtidigt anländer ett smärre antal krigsgalningar: Loyal Defenders (presidenten), Golden Knights (Constance D’Aubainne, presidentens dotter) samt ett tredje gäng (med armborst - i klart underläge emot de andras maskingevär) som kommer med motorbåtar (LD och GK kom med helikoptrar). Tre limosiner anländer också med representanter för vadera fraktionen och dödläge uppstår. Vad som händer sedan kan bara beskrivas som galenskap.

Elwood anländer grävandes som en kanin á la Bugs Bunny och i samband med hans uppdykande bryter skottlossningen lös och eftersom Elwood verkar vilja göra något dumt (oklart vad men ingen kniv, skäkta eller kula har någon effekt på honom) med bomben tar Ming ett antal jätteskutt och ger honom en karatespark och allting exploderar. Det enda som återstår av bomben är en hög påskliljor och ett par rostade bröd (mycket goda men jag saknade teet). Elwood ställer till med ett spektakulärt fyrverkeri och går upp i rök. Vi andra återvände så sakteliga var och en till sig.

Äntligen slut på vansinnigheterna?

Efter de ganska upprörande händelserna kring Elwood välkomnade jag den lugna period som följde. Kanske så hade de flesta nu börjat bekämpa varandra på andra arenor utan att dra in mig i det hela tiden. Jag gick mer eller mindre under jorden (jag behöll mitt jobb på Sad Mary’s för inkomsternas skull) och höll bara en sporadisk kontakt med Ming. O ljuva frid…

Säg den lycka som varar…

Efter att hållit mig gömd i ett par månader verkade det vara relativt riskfritt (så riskfritt det nu kan bli på Al Alamarja!) att börja visa mig igen - men det tog inte många veckor innan jag var i smeten igen!

Den här gången var det Don Juan (eller don Giovanni som han egentligen heter) som kontaktade mig och berättade att en vän till honom, en antikhandlare Augustin el Sordo, behövde hjälp i ett par säkerhetsfrågor. Efter att ha pratat med honom kom vi fram till en godtagbar lön (i lönen ingick att han betalade den utrustning som jag behövde köpa in, utrustning som jag sedan skulle behålla) för att jag skulle stå för den inre säkerheten på ett större kalas som Al Alamarjas hermetiska brödrarskap för kulturell och andlig utveckling ordnade söndagen den 22:e augusti 1999 - den yttre säkerheten skulle Aries står för. Festlokalen var en hyrd lokal i flera våningar som låg i Flowers barrio. Augustin el Sordo skulle placera ut en hel del antikviteter för allmänt begapande och besökarnas underhållning.

Jag anlände dagen före till hans hem för att utarbeta vissa detaljer och fick där träffa ett mindre grupp nykomlingar. Innan jag steg upp för trappan anfölls jag av Glorious Lords men jag hade få problem att undvika dem men de hade tydligen anfallit även nykomlingarna i tron att de var någon speciell. Satanisterna slutade med sina dumheter så snart de stod klart för dem att jag inte var den de letade efter.

Nykomlingarna var, i tur och ordning, James Claremont, en walesare och epidemiolog, som hörde till den ”äldre” skolan. Sällan har jag råkat någon som varit så gammalmodig. Allt ifrån snittet på hans ljusa linnekostym, den grånade mustaschen och håret till hans klassiska läkarväska i brunt läder och hans uppvridbara guldrova andades konservatism. Han var dock både artig och belevad så man tyckte inte direkt illa honom - förrän man skakat hand med honom. Enda trösten med hans handslag är att han som läkare kan läka de ben han krossat. Hr Claremont kände el Sordo sedan innan och verkade precis som vår värd vara intresserad av Orienten, han kan t.ex. läsa arabiska. Den lilla Ankh-symbolen (egyptisk symbol för liv) på hans slipsnål angav även det Orient-intresset.

Nästa nykomling var en utbildad skulptör ifrån Roma, född 1971 i London och även uppvuxen där. Daniel da Privavi mest utmärkande fysiska drag var det rufsiga, halvlånga, mörka håret, de färgglada kläderna och den stora strandhatten. Runt halsen har han en fint skulpterad medaljong som mycket väl kan vara i silver. Det som dock gör att man blir lite fundersam till att vistas i hans sällskap är att han ibland talar för sig själv som om han förde en konversation med någon som fanns i rummet. Hade jag haft kvar spegeln ifrån Dr Severesens träff skulle jag tagit reda på om det funnits någon ande eller demon i rummet - men ibland är man bara glad att man ingenting vet.

Den enda kvinnan i gruppen, Bernice Summerfield, var doktor i den keltiska kulturen men gjorde inte så mycket väsen av sig. En ungersk läkare vid namn Janos Lambar utgjorde så den sista i gruppen.

Värden bjöd mig att övernatta i hans hus (han var relativt hemlighetsfull vad gäller en del av husets rum) och jag valde att tacka ja och samspråkade med de övriga under kvällen över en whisky.

På festdagens förmiddag lämnade jag dem för att ordna med det sista och el Sordos arabiska betjänt bjöd mig då på rent, arabiskt kaffe. Då jag inte sett då det hälldes upp smuttade jag bara på det - och tur var väl det eftersom jag senare under kvällen fick en ordentlig huvudvärk! Klart misstänkt!

Jag hade valt att vara under förklädnad som någon form av överhovmästare och kunde p.s.s. röra mig fritt. Jag hade satt upp ett antal kameror och med hjälp av en liten handhållen tvapparat (inte olikt en Palm Pilot) kunde jag lätt följa vad som hände i de olika rummen. Det var nog tur att jag satte upp dem för under kvällen anlände ett större gäng hundstora råttor någonstans ifrån och börja anfalla gästerna. Jag lyckades tillsammans med Hr Claremont döda ett par stycken och relativt snart anlände Aries’ insatsstyrka och iscensatte en mer omfattande råttjakt. Varifrån råttorna kom och vad de ville gick inte att utläsa ur händelserna men el Sordo ville att jag och nykomlingarna skulle ta reda på det. Något som definitivt drog min uppmärksamhet till sig var att någon körde iväg med ett råttlik i en bil, jag undrar vem och varför men jag hann skriva av nummerplåten.

Vad vi efter utfrågning av serveringspersonal, lodisar på gatan osv. kom fram till var att råttorna kom ifrån en kloakbrunn, via köket och sedan försökte de komma åt en mycket underlig staty jag inte hade ägnat två blickar. Det var en avbild av en man men där huvudet och högerarmen var avhuggen och på sockeln, runt mannens fötter, dansade en dionysisk samling småstatyetter. Runt sockeln var en arabisk text inhuggen som löd, översatt till engelska, ”they strive hard in ALLAH’S way and shall not fear the censure of any censurer; this is ALLAH’S face, HE gives it to whom HE pleases”.

Bilen som hade forslat bort en råtta var registrerad (vilket ett litet ”besök” i Peace Forces databas gav vid handen) på en Angela Loztov, S:t Nicholas St., Sunken Barrio. Tisdagen den 24:e besökte jag och Bernice henne, i egenskap av köpare av hennes bil (som hon ännu inte visste om att den var till salu), och fick vet av en granne att hon var på jobbet, ett café i studentkvarteren. Vi besöker henne igen på kvällen och efter att avslöjat att jag jobbar för Ming Securities berättar hon sin version av vad som hände.

Hon var på festen tillsammans med sin pojkvän, Paul Weißberger, en apotekare som har sin butik i studentkvarteren, och denne Weißberger skulle prompt ha ett råttlik. Efter att ha mildrat hennes farhågor rörande Weißbergers fortsatta öde något (jag hade antytt stöld och brottsligt förfarande i mitt ”förhör”) lämnade vi henne.

Under natten mellan den 23:e och den 24:e försökte en grupp råttor ta sig in i den temporära lagerlokal som statyn förvarades i men dessa dödades av Safe and Sounds personal och det var först nu som vi kopplade ihop statyn och råttorna. På grund av detta flyttades statyn till affären igen.

På dagen efter, dvs. den 24:e, undersöktes ett av råttliken av Dr Lambar och denne fann att det var en mellanting mellan människa och råtta. Råttan hade framtassar som liknade människohänder och skelettet vet en sammanblandning av människa och råtta. Lambar lämnar över råttan till en dr. Winkel som är zoolog på D’Aubainne University och jag lämnar ett prov till min gamle vän Armand-Jean Mazarin.

Apotekare Weißberger

Efter det korta besöket hos Hr Mazarin för att höra om han kunde, via sina kontakter, få ut något gav jag mig iväg till en annan råtta - apotekare Weißberger. Träng in en råtta i sitt hörn och den vänder på sig och slåss - men ge den en öppning och den flyr. Och detta var precis vad Weißberger gjorde. Jag satte upp lite kameror runt hans butik och började övervaka. En kort tid senare anlände en bil och Weißberger och en kumpan bar ut en plastsäck som var misstänkt lik en förvuxen råtta. Skuggning med hjälp av Total Taxi gav att de lämpade av liket i The Brink. På hemvägen klev Weißberger av vid sitt apotek och kumpanen körde iväg till förorten där han tydligen bodde. Under en ”kvällspromenad” läste Claremont ”Familjen DeConcini” på brevlådan. Så snart Claremont återvänt till taxin åkte vi till vår värds hus (jag plockade ned övervakningskamerorna runt apoteket eftersom vi inte trodde de skulle ge så mycket mer).

Innan vi besökte Mazarin m.fl. hade vi följt vad ledtrådar vi hade rörande råttornas väg till festen och begav oss ned i kloakerna eftersom vi genom vittnesmål visste att de kommit därifrån. Det enda vi hittade var en ihjälbiten alligator (!). Vi var snart tvungna att vända eftersom systemet förgrenade sig och vi hade inga spår överhuvudtaget.

Intrigens trådar blir fler…

Dagen därpå, den 25:e augusti, får vår värd och uppdragsgivare ett besökt som ytterligare förtätar mystiken. En man som kallar sig Howard Brenner lägger ett bud på statyn. Detta föranleder oss att sätta en spårsändare i statyn eftersom vi såg en risk att de som låg bakom råttattacken nu försöker köpa statyn eftersom deras stöldförsök så kapitalt har misslyckats - men vi utesluter inte fler stöldförsök.

Under utfrågningen av Hr Weißberger, som skedde den 25:e, framkom det tydligt att han ljög och då jag råkade försäga mig och fråga om han slängt liket gick han helt på den linjen.

Vi beslutade oss för att övervaka el Sordos butik och vår möda var väl lönad. Hr Brenner kommer snart och talar med el Sordo rörande statyn men än en gång kunde de inte komma överens om priset. Jag skuggade honom till hans lägenhet och satte in en övervakningskamera i korridortaket p.s.s. som då jag och Ming övervakade Carlos. Ett nattligt besök hos honom av mig, Claremont och Lambar gav att han var klart fattig. Det som fanns i den mycket spartanskt möblerade tvårummaren var ett skrivbord med stol, en bönematta, en telefon och en säng. Han verkade försörja sig som telefonförsäljare då han hade en lång lista på namn där en del var förkryssade (jag fotograferade alla papper som verkade viktiga) och hela hans livsbesparingar på $2000 var gömda under badkaret.

Då det nu blivit helg ägnade jag nätterna åt att jobba och det mesta av verksamheten verkade ligga nere. Det som däremot var intressant var att Brenner besökte Portia på Sad Mary’s, den ludna och svansförsedda kvinnan en trappa upp, i princip en kvart varje kväll - förutom under fredagen (muslimernas heliga dag). Först nu slog det mig att Portia är klart lik en råtta och inte en katt som jag först alltid har tyckt.

Bakslag!

Ett hårdare slag emot vår operation är att Daniel da Privavi arresteras av Peace Force under helgen rörande branden i hans hotellrum. Hans hotellrum brann ned i mitten av veckan och man hittade, enligt tidningarna, kroppen av en man i rummet. Tidningarna påstår att mannen överlevde och vårdas nu på sjukhuset. Hr Claremont får tips av el Sordo om en bra advokat som tar sig an da Privavis fall. Claremont och ett par till besöker da Privavi i häktet under måndagen. Säg inte att vi har en mordbrännare ibland oss! Vad jag avskyr med Al Alamarja jämfört med mina tidigare uppdrag är att här sammanvävs miljoner med intriger till ett enda stort, vidrigt ormbo - och naturligtvis skall jag sitta mitt i alltihopa! Varför just jag!?

Ming!

Under måndagen den 30:e får vi av el Sordo veta att Sir Compton har lagt ett attraktivt bud på statyn och vi beslutar oss för att berätta för Brenner att det finns en annan intressent och fråga honom vad han vill ha statyn till. Om hans uppsåt är ädelt nog kan jag mycket väl tänka mig att hjälpa honom i hans förhandling.

Under måndagen besökte vi även Temple of Divine Experience för att fråga om texten på statyn. De andra pratade med någon muslim och fick veta att det var ifrån ”The Dinnertable 5-54” (vilket inte sade mig något) medan jag tog chansen att prata lite med Ming. Tyvärr kunde vi inte prata särdeles länge eftersom han snart skulle hålla ett föredrag men det var trevligt att åter få träffa honom. Al Alamarja hade satt sina spår men han var fortfarande sitt gamla, naiva jag.

Förhör av Hr Brenner och vad det ger

Nästa dag besöks Hr Brenner av mig, fröken Summerfield (som hela tiden har låtsas vara butiksbiträde och även nu uppträder i den funktionen) och Dr Lambar. Doktorn kommer med eftersom han tyckte att det var något som inte riktigt stämde med Brenner då vi besökte hans lägenhet förra gången. Efter att ha iakttagit Brenner står det klart att han visar tecken på att förvandlas till råtta!

”Förhöret” av Brenner går riktigt bra, han avslöjar att råttorna vill åt statyn eftersom de är vilsna själar som söker sig till denna. Han vill köpa statyn så att han kan förstöra den och med den råttorna. Han berättar att han inte kan ge närmare besked utan måste prata med andra först. Vi konstaterar att vi kan tänka oss hjälpa honom eftersom det verkar som om vi är på samma sida och som en gest berättar vi att det är Compton som är den andre intressenten. Vi tackar för oss och vi kommer överens om att vi skall träffas klockan 10 nästa dag, varpå vi lämnar honom. Så snart vi kommit ut på gatan börjar jag omedelbart att hårdbevaka minsta lilla steg han tar.

Det första han gör är att besöka Portia och ger sig sedan via de kollektiva ”bussarna” iväg emot universitetsområdet. Väl där svänger han in i en gränd och försvinner spårlöst. Det enda sättet han kan undkommit är genom en liten källarglugg som leder till ett litet förråd. Jag ringer efter Lambar som har hållit sig i närheten och vi kryper ned i källaren. Ifrån förrådet leder en trappa ned till en korridor som går åt höger och vänster. Åt vänster finns efter en krök en dörr bakom vilken ett antal personer övervakar en stor maskin som närmast liknar en ångmaskin.

Vi lämnar dem åt sina öden och ger oss av åt andra hållet. Efter ett par meter har väggen rasat in och avslöjar en naturlig grottgång men den börjar förgrena sig ett hundratal meter längre in och är omöjlig att undersöka utan rätt utrustning - dessutom vill vi ha fler med oss, åtminstone Claremont som är både stark och skicklig med svärd. Då vi skall fortsätta längs korridoren ser vi ljus komma emot oss varpå vi gömmer oss i grottgången. Vi undgår med nöd och näppe att bli upptäckta och kan senare ge oss tillbaka till de andra hos el Sordo. En av de som vi var nära att stöta på sade något om att de snart måste försegla trappan! Vi har tydligen inte så mycket tid på oss!

Dags att lösa den Gordiska Knuten?

Under frukosten onsdagen den förste september kommer vi närmare gåtans lösning. El Sordo berättar att det under medeltiden bodde en grupp vanartiga muslimer på Al Alamarja som kallade sig för ”Agarer”. Bernice framkastar omedelbart teorin att ”agar” betyder ”katt” - vilket skulle kunna ha ett samband med råttorna - medan Claremont är mera av åsikten att ”agara” betyder ”undergång” eller ”katastrof”. Två teorier som gör mig lika glad till sinnes bägge två. Jag var på vippen att sätta morgonkonjaken i halsen då jag läste, i Al Alamarja Todays notisspalt ”Little Scratches”, Leve den hjälte som satte eld på Plaza of Flowers, detta högsäte för perversion och dekadens!.

Strax efter frukost anländer Brenner då vi sitter i biblioteket över en konjak tillsammans med vår värd. Han stapplar fram till en fåtölj alldeles vit i ansiktet och väser fram att statyn måste förstöras idag medan han tar fram paketet med pengar. Vi noterar nu ett fint spår av bloddroppar där han har stått och Bernice hinner knappt fråga om han är sårad innan han tappar medvetandet. Lambar börjar undersöka honom och vi finner att hans sår är ifrån bett och klor. Jag kontrollerar omedelbart vad butikskamerorna visar men dessa visar inget alamerande så vi kör istället Brenner till Ahmeds klinik. Dessa vill behålla Brenner på intensiven och Lambar tillstyrker detta så jag går med på det trots priserna. Vi lämnar Lambar hos Brenner och ger oss av hem för att förbereda lite grottforskning.

Till botten med gåtan…

Efter att ha planerat vår utrustning gav sig jag, Claremont och Bernice ned i det naturliga grottsystemet. Med Daniel da Privavi i häktet och Janos Lambar hos Howard Brenner var det bara vi tre kvar.

Med hjälp av fiberoptik börjar vi med att undersöka ångmaskinen men vi kan inte få ut något av vad det är för något så vi lämnar den och fortsätter i korridoren förbi själva grottsystemet.

Bakom kröken finns två gallergrindar och jag har knappt hunnit dyrka upp den ena innan vi hör fotsteg genom den andra. Vi gömmer oss kvickt i grottsystemet och kan snart höra hur två vakter diskuterar förvånat att en av grindarna är upplåst. Då en av dem talar om att rapportera det träder vi till handling. Efter en segdragen strid sliter Claremont mer eller mindre armen av sin motståndare och strax därefter drar jag mig tillbaka, drar en av mina knivar (de är ”beväpnade” med ficklampa och batong) och ger honom en chans att ge sig - vilket han klokt nog gör. Då han inte vill berätta så mycket under ett kort förhör binder vi honom och söver honom med kloroform. Vi lämnar dem i början av den naturliga grottgången.

Efter en kort diskussion fortsätter vi in i den gång som vi redan hade dyrkat upp och som de var på väg in igenom. I slutet av den gången möter vi en mycket underlig syn. Inne i ett enormt kemilaboratorium sitter en massa folk som bara kan betecknas som slavar (de är fastkedjade vid sina bänkar och pådrivare med piskor går mellan raderna)! Efter att tagit en del kort för att Lambar kanske skall kunna identifiera vad som pågår lämnar vi mycket tyst lokalen och tar korridoren bakom den andra gallergrinden.

Där möter oss en ännu underligare syn - en tunnelbanestation under byggnation! Jag börjar undra om inte detta är ännu underligare syner än de som mina äventyr tillsammans med Ming gav mig. De synerna var alla av närmast övernaturlig karaktär medan dessa bara är rent oförklarliga. Jag begriper inte något men Claremonts teori om att tunnelbanan sträcker sig ända till Afrika är mig inte helt främmande. Jag kommer inte att avfärda någon idé som orealistisk längre - de får gärna dra tunnelbana ända till månen vad mig anbelangar.

Skakandes på våra huvuden ger vi så oss in i grottsystemet och vandrar närmast omkring planlöst där. Efter att ha utforskat systemet i närmare två timmar ser vi slutligen ett ljussken och vi smyger oss närmare. Det är två stycken typiska araber som sitter som vakter med en lykta mellan sig. Då vi kommer närmare upptäcker de oss och efter en del tafatta försök till kommunicerande (endast Claremont talar arabiska och vi är inte helt säkra på att vi kan lita på dem) - där vi avslutar med ”vi kommer angående statyn” - förs vi vidare in i grottsystemet och in i en större grotta. Då vi lovade att inte avslöja allt för mycket om deras existens kan jag inte berätta allt vad som tilldrog sig där men så mycket kan jag berätta att dessa är Agarerna. Råttorna är f.d. medlemmar i deras grupp och det har skett en schism inom gruppen rörande statyn - den är intimt förknippad med deras historia och den förbannelse som vilar över dem. Vi kommer överens om att vi skall förstöra statyn så fort det bara är möjligt. En av dem leder oss tillbaka genom grottsystemet men då vi närmar oss korridoren ser vi att vakterna är upptäckta så vi leds till en annan utgång.

Så fort vi kommer ut ringer jag el Sordo och förklarar läget, statyn måste omedelbart förstöras och för varje timme som går ökar risken för en ny attack av råttorna. Så snart vi kommit till butiken forslas statyn till en kemifabrik där el Sordo har några kontakter och vi sänker ned statyn i ett syrabad. Själva badet häller vi sedan ut i havet ifrån en båt för att vara säkra på att ingen skall kunna rekonstruera statyn. Då vi återkommit till land tar jag en styrketår för att lugna min mage och efter en avstickare till Agarerna återvänder vi hem - efter att ha räddat världen ännu en gång.

Livet går vidare … och en avrättning

Torsdagen den andre september kommer så Daniels advokat Philip Winters och än en gång sänks min tilltro till Al Alamarjas rättssystem. En värre brännvinsadvokat får man leta efter. Mutor, mened och arrangerade vittnesmål verkar vara hans tyngsta vapen i kampen för Daniels frihet!

Ganska snart flyr jag fältet och börjar gå igenom vilka lagar som gäller för slavar och innehavet av desamma och finner att det i princip gäller en affärsöverenskommelse mellan slav och ägare, hur man behandlas regleras i kontraktet. Efter denna - för Al Alamarja på intet sätt underliga - upptäckt ger jag mig av till gamle Mazarin för att fråga om varför analysen av cellproven dröjer. Jag passar då på att fråga honom om han känner till någon bra kemist som kan hjälpa mig att analysera ett par fotografier. Jag sammanförs med en Samuel Rosenmann och jag presenterar mig för herr Rosenmann som vara utsänd av Karl Schultz Security Ltd. Varken han eller Mazarin känner till något om att ett stort antal kemister skulle ha ”försvunnit” och jag visar honom så fotografierna ifrån slavfabriken och meddelar att ”Vår klient misstänker tveksam verksamhet i sina lokaler. Vi tog dessa i smyg. Kan du analyser utifrån dem vad som försiggår?” Ganska kort därpå lämnar jag honom med en förhoppning att han återkommer inom kort med sitt svar.

Mellanspel av Bernice

Den 30:e augusti försvann en av el Sordos gäster, en Josef Kurz, och efter vissa påstötningar ifrån vår ärade värd börjar vi att söka efter honom på allvar. Dagen han försvann skulle han träffa sin förläggare, Alexander Rogoschkin, och Bernice börjar med att följa upp ett spår till en arabisk restaurang Kharij i Four Points Barrio. Hon visar dock sin goda sociala kompetens och blir utkastad efter att ha blivit ovän med ägaren.

Vi träffade Kurz på festen som fick fler besökare än vad som inbjudna och talade gärna om Tempelherrarna om vilka han håll på att skriva en avslöjande bok. Han var drygt femtio år och gick ständigt klädd i en sliten kavaj och hade antagligen någon febersjukdom för han behövde hela tiden torka sig i pannan och han hade insjunkna kinder. Det som föranledde el Sordos oro var att Kurz inte kom tillbaka ifrån sitt möte - han hade mycket regelbundna vanor så det var mycket anmärkningsvärt. Då Tempelherrarna hade figurerat i en del andra sammanhang ansåg vi att fallet var värt att undersöka. Med tanke på hur ofta som jag lägger näsan i blöt är det ett mirakel att jag inte är oftare förkyld än vad jag är.

Åter till berättelsen

Vid tvåtiden under natten till den 3:e går vi åter ned i grottorna men den här gången möter vi vakter med elchockpistoler då jag håller på att skruva fast en kamera som övervakar ”helvetesmaskinen” och jag går efter en längre batalj ned för räkning. Claremont räddar dock dagen med sitt svärd och vi tar en Total Taxi därifrån snabbare än vi åkte dit. Nästföljande dag följer jag rättegången emot Daniel på TV ifrån sjukhussängen hos Ahmeds klink (lika bra att ta igen sig lite). Till min förvåning vittnar Daniels flickvän Catarina emot honom, nog för att man inte skall ljuga inför rätten men man kan åtminstone skylla på minnesförlust! Daniel befinns skyldig och döms att betala ett stort skadestånd till brandkåren samt att döden dö genom hängning. Med den bisarra surrealism som är vardag på den här medelhavsön frågar domaren om nu på söndag passar bra? Klockan tolv är ledig och dessutom bästa tiden! Det kommer nog mycket folk. Jag sänker mig efter det beslutet och åtnjuter även under lördagen Ahmeds gästfrihet med en svår ångest inför söndagen.

Söndagen den femte september 1999 avrättas Daniel DiPravi på The Edges offentliga avrättningsplats. Undertecknad kunde inte med att bevittna frånfället utan ägnade tiden på Lou’s Booze som hade Happy Hour…

Livet efter döden

Vi går vidare trots förlusten av Daniel.

Ett besök hos Found Hope under måndagen därpå ger att de har i princip total marknadsdominans och har inga kontakter med slavfabriken. Det finns några få, mindre slavuthyrningsföretag men jag finner det för osannolikt att de har anlitats. Då jag återvänder till el Sordo upptäcker jag att jag förföljs av en grön citroën med ett par hel-och-halvan figurer. Den ene är en sextioårig jätte till man som är klädd som en alpinist ifrån femtiotalet och den andre är en klenare byggd, jämnårig som ständigt går klädd i en grön regnrock med uppfälld krage.

Claremont och Bernice berättar att de har gjort en del undersökningar och tror att de vet var tunnelbanestationen befinner sig ”ovan mark”. I universitetsstaden pågår ett stort renoveringsarbete och ett av byggföretagen ägnar så åt ett projekt som kallas ”Subterranean Communications”.

Vid 13-14-tiden då alla har återvänt berättar el Sordo att Daniel har ringt och vill sälja ett par tavlor till honom vid sju-tiden. Efter en stunds tystnad inser vi alla det självklara med att ge sig av dit. Vi tar med en exorcistpräst.

Vi anländer så till Daniels lägenhet och strax efter oss kommer han in och vi avtvingar honom en redogörelse för vad som har timat. Av vad han berättar förstår jag att han har fått något jag bara har hört rykten om; Slowmo! Vem som har gett honom den får vi inget klart besked om men det är en drog som gör att man upplever alla sinnesintryck mycket detaljerat men att man upplever allt mycket långsamt - verklig tid går mycket snabbare än upplevd tid och man kan på så sätt tydligen överleva en hängning. Daniel har tagit över en annan konstnärs ateljé i Flowers Barrio (denne målade konstigare och konstigare tavlor och tog till slut sitt liv - konstnärer är alldeles för känsliga för Al Alamarja!) och säljer en del av dennes tidiga (normala) produktion.

Kurz undersöks och likaså vår ytterdörr

Då vi har beslutat oss för att undersöka vart Kurz har tagit vägen besöker jag och Claremont på måndagskvällen arabrestaurangen där han försvann. Det mesta verkade normalt vad vi kunde se - normalt för den här Dali-ön vill säga. Det var en mycket respektabel restaurang, något anmärkningsvärt med tanke på grannskapet, med en ”rättrogen”, asketisk inriktning med traditionella, ”arabiska” musikanter. Ägaren hade ett tydligt afrikanskt påbrå och verkade trevligt, hur Bernice har blivit ovän med honom förstår jag inte.

Under natten till tisdagen försöker ”cittragänget” dyrka sig in hos el Sordo men blir ivägskrämda av Aziz som kommer för att inspektera vad som står på. Dagen efter byter jag lås i ytterdörren samt sätter upp ett par bevakningskameror - det senare skulle senare visa sig vara ett synnerligen smart drag. Efter denna lilla tekniska manöver genomför vi en grundlig undersökning av Kurz’ rum.

Det vi hittar förvånar oss storligen - inklusive mig som börjar bli synnerligen luttrad!

Jag kunde relativt enkelt konstatera att valet av gömställen för vissa av ovanstående saker tydde på en bekantskap med ”militära agenthandböcker” ifrån förra hälften av 1900-talet.

Claremont och Bernice ägnar så resten av dagen åt att studera kartorna och medan Daniel, eller Edward som han numera kallar sig efter sin bror, inhandlar en del saker för sin ateljé kollar jag upp tandläkaren. Han heter Kaufmann och har en mottagning i ett fint område i Sunken Barrio. Efter att ha gjort en mycket kort visit på plats skaffar jag utrustning för en nattlig expedition till tunnelbanebygget, eller snarare till byggplatsen ovan. Jag skaffar overaller och liknande utrustning liknande den som de själva använder vid bygget så att vi enklare kan undgå upptäckt och återvänder sedan hem.

På vägen hem ringer Dr Rosenmann, kemisten som Mazarin sammanförde mig med, och berättar att han har hittat något intressant och vi bestämmer att vi skall träffas klockan två samma dag. På slaget två anländer jag, Bernice och Claremont till kemiinstutitionen och får då veta att någon Rosenmann inte jobbar på instutitionen och har aldrig gjort. En kort besök ger i ”hans” rum ger att det är upptagen av någon annan. Full av onda aningar ger vi oss av därifrån och ger oss av ned i lobbyn. Då vi skall till att gå ut ser jag för min inre syn hur falluckor öppnas under våra fötter och slukar oss och på ren reflex får jag dem att vända precis innan dörren och vi återvänder till receptionsdisken där jag lånar en telefonkatalog som vi sedan använder som täckmantel för vårt krigsråd. Då jag förklarat att jag vädrar en fälla upptäcker vi snart att det sitter en i besöksstolarna och nonchalant läser en tidning - precis som någon oerfaren typ i någon James Bond-film skulle göra för att övervaka hjälten.

Claremont sätter sig hos honom på ett övertydligt sätt för att övertyga honom om att vi insett vad han sysslar med och efter ett forcerat samtal ursäktar han sig och går därifrån, innåt huset. Vi beslutar oss för att ta tjuren vid hornen och går ut genom ytterdörrarna men innan vi ger oss in (ut?) i lejonkulan ringer jag efter en Total Taxi och vi går ut då den anländer. Två bilar står parkerade på vardera sidan om taxin som står mitt framför ingången med sidan emot trottoaren. Totalt fyra personer kliver fram i långa ytterrockar och säger till oss med myndig stämma att vi skall följa med. Då de inte legitimerar sig är snart bråket i full gång och jag kan inte bestämma mig för fem jag tycker mest synd om; han som Bernice sprayar med färg över ögonen (han var inte tillräckligt snabb på att blunda) eller han jag biter näsan av. Resultatet blir i alla fall att vi tar med oss han som jag bet och vi åker ut till den plats där Ming och jag förhörde lönnmördeskan. Vi får då veta att en ”Joe” skulle vara deras chef och skulle sitta på Sad Mary’s varje lördag efter klockan fem. Efter att ha dragit med baksidan med kniven över hans hals på klassiskt manér återvänder vi i taxin (han får gå). Det slog mig inte då men ett par dagar senare slår det mig att ”Joe” är den lokale droghandlaren som turister som vill uppleva ”äventyret” går till. Bernice och Daniel får detta bekräftat nästa lördag.

Efter en dusch låter jag Lambar stoppa ned mig i en sjukbädd - men medicineringen står jag för.

Föreläsning med förhinder och jag feberyrar

Daniel, Claremont och Bernice går på en föreläsningen, som varit utannonserad i Al Alamarja Today, medan jag själv ligger i sjuksäng. Föreläsaren är en Professor Moebius, Secret Knight of Malta, och vän till Don Giovanni (alias Don Juan). Professorns teori är att det har funnits en ”organisation” som har verkat i det fördolda ända sedan det gamla Egypten för att finna visheten, styra världens öde, tillverka guld och så vidare. Då han började komma in på ”Rosencreutzarna” släcks ljuset och han dräps med en kniv. Bernice har en ficklampa som hjälper Claremont att gripa en person framme vid podiet, en ”Calloway” ifrån Hermetiska Brödraskapet, som han släpper efter att fått veta vem det är. Calloways kumpaner lyckades dock komma undan via bakvägen och ett antal andra personer försvinner genom huvudingången. Don Giovannis sällskap, van Helsing, återfinns inte i lokalen och Daniel gör sorti innan Peace Force anländer - vilket nog är klokt.

Jag ligger under tiden och tittar på TV där de visar någon tecknad film med dinosaurier som far runt på klassiskt Tom och Jerry-vis. Förtexterna talade om någon ”Tiffany Triboliten”. Tramsigt. Till en början tror jag att jag feberyrar och tar ett glas medicin till för att bjuda febern batalj men jag börjar tvivla på att det verkligen är feber som drabbat mig. En av seriefigurerna, huvudfiguren själv för att vara precis, tilltalar mig och berättar att hon har ett meddelande ifrån ”The Kid” (jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte har hört av henne tidigare - men säg den lycka som varar). Hon säger att hypnosmaskinen som jag blev utsatt för gjorde att de barriärer i min hjärna som normalt blockerar en del sinnesintryck därför att de helt enkelt är för osannolika håller på att brytas ned. Man har även observerat samma fenomen bland de andra som utsattes för den. I korthet så håller min hjärna på att förändras så att den inte längre sorterar bort det som mina ögon ser men som jag ”inte tror på”. Det förklarar varför jag ligger och tittar på en tecknad film på TV där en av figurerna talar till mig och framför meddelanden ifrån människor som låter sitt sinne resa i tiden. Jag ställer självdiagnosen att jag är galen och tar ett par glas medicin emot detta. Eftersom det har varit en lång och ansträngande dag faller jag snart i sömn. Jag vaknar senare på kvällen av att någon skriker utanför vår port men jag tror inte på det och somnar om.

Krigsråd och Katt-och-råtta-lek med döden

Efter frukost håller vi rådslag i biblioteket på onsdagen. Bernice berättar då att det var hon som skrek eftersom hon hade blivit överfallen av ”cittragänget”. Claremont kom dock till hennes hjälp och drev bort dem, han hade för övrigt ett möte med någon på morgonen varför han inte var med under vårat rådslag. Efter mötet meddelar han oss att han reser till England med anledning av vad vi fann i Kurz’ rum. Utan närmare förklaring försvinner han ur våra liv. Känner jag honom rätt tog han inte flyget till London utan snarare tåget så det lär dröja innan vi åter möts.

Kort därefter får vi celebert besök, det är en agent ifrån CPC som förhör oss om Daniels förehavande i cellen. Jag utger mig från att vara ifrån Iowa och lämnar fram ett id-kort med ett polskt namn och spelar lätt berusad så han lämnar mig snart ifred. Det var lite intressant att se bilderna mannen visade. I Daniels cell var de mest mystiska symboler ritade på väggar, tak och golv och den överlevande ifrån hotellbranden hade ”försvunnit” ifrån sin bädd. Jag ångrar att jag inte tog vara på spegeln som tillhörde Dr Seversens hämdlystna gäst. Det skulle vara klart intressant att studera Daniel i den.

En inspektion av vad kamerorna har registrerat under natten ger, tillsammans med Bernice observationer, Citroënens registreringsnummer. Då jag kollar bilregistret, via en telefonstation utklädd till telearbetare, får jag en high-score på ”Antal Aktiverade Larm Och Andra Säkerhetsanordningar” fattar jag beslutet att bilnummret nog inte finns i registret.

Jag ger mig då av till Ming i Templet och samtalar med honom under ett antal timmar om seriefigurer och vad de har att säga. Till min förvåning upptäcker jag att jag har en förmåga att se en liten bit in i framtiden - eller snarare se en möjlig framtid

Då jag nu har hunnit repa mod beställer jag en taxi för att ta mig till en annan del av staden för förvissa mig om att cittran inte finns i registret upptäcker jag att jag är skuggad av just Citroënen! Råttan på katten!

Jag ringer efter en Total Taxi och låter sedan min gamle taxichaufför hitta ett rödljus som ligger runt ett hörn och så fort vi svängt runt men inte Cittran hoppar jag ur och låter förföljaren passera mig och jag smyger sedan fram och lyckas sätta en spårsändare på deras bil. Tyvärr upptäcks jag då föraren tittar i backspegeln varpå jag räcker retfullt ut tungan åt honom och sedan fram för att öppna förardörren. Då stiger alpinisten ut på andra sidan och jag frågar om det är mig de letar efter. Han bekräftar att så är fallet och han vill att jag skall komma med. Mycket kan sägas om mina själsförmögenheter - jag reste till den här ön till att börja med - med dum är jag inte så jag drar mig undan, tillbaka emot det hörn jag hoppas att min Total Taxi finns bakom. Då gör mannen i regnrock något som sänder upp mitt hjärta i halsgropen och skickar mig i spinn; han tar fram en ljuddämpad pistol! Som ett rent under hoppar, voltar, och kastar jag mig in i min väntande Taxi (påminn mig om att jag skall skicka en bukett rosor som ett tecken på min uppskattning till deras fikarum) och den far iväg i hög fart.

Jag ringer Peace Force och tipsar om att några i en grön Citroën äger en pistol och börjar sedan skugga dem med hjälp av min spårsändare. Jag skuggar dem till ett enklare hotell, ”Decent Rooms”, ett par kvarter ifrån el Sordos hus och efter ett nytt samtal till Peace Force återvänder jag hem där jag sammanstrålar med Daniel/Edward och Bernice. Nytt krigsråd.

En krigsplan formuleras

Så var det äntligen dags att formulera en krigsplan och detta gladde oss storligen. Äntligen började vi hitta ledtrådar som ledde någonstans! Men vi hade nog inte varit vid lika gott mod om vi hade vetat vems krig vi skulle komma att utkämpa.

Under onsdagskvällen planerar vi vad skall göra och efter att ha lånat två stycken madrasser och ett skynke av Aziz parkerade vi ett kvarter ifrån hotellet där våra vänner med Citroënen bodde. Vi hade spänt upp skynket över passagerardelen av Edwards minibuss och låg på madrasserna. Medan Edward parkerade och gjorde det bekvämt för sig satte jag upp en liten övervakningskamera i portgången tvärs över gatan så att vi kunde se vem som gick in och ut. Vårt problem inför ett nattligt besök var att vi inte visste vilket rum som våra tilltänkta förhörsobjekt hade. Någon timme förflöt ganska lugnt, de enda incidenterna var ett besök på hotellet av satanisternas utpressargäng - portieren verkade inte alltför glad över besöket, han skrev förolämpningar efter dem då de gick därifrån - samt en biltjuv in spe som mixtrade med vår bildörr. Jag skrämde bort honom genom att knacka på rutan med ett knivblad och på något underligt sätt var hans hunsade, snabba gång därifrån riktigt beklämmande att se.

När sagda timme hade förflutit började händelserna verkligen ta fart! En Peace Force bil kom körande och stannade utanför hotellet och två konstaplar gick in. Jag hade varit förutseende och maskerat mig så jag hoppade snabbt ur bilen och rusade till ingången. Då konstaplarna var på väg upp för trappan tecknade jag till portieren att jag hörde till dem, i en förhoppning att få honom att tro att jag var någon kommissarie eller liknande, men så snart jag kommit upp ett par steg saktade jag in och lät dem gå före. De vek in på tredje våningen och jag gick vidare en trappa till och höll utkik med hjälp av min lilla kamera med fiberoptik.

Vad jag nu skulle komma att få se kommer jag nog aldrig att glömma. Konstaplarna får knacka på ett antal gånger innan de väcker våra vänner och meddelar när den store alpinisten sömndrucket tittar ut att de misstänker att det finns skjutvapen i rummet och att de vill undersöka detsamma. De kan knappast vägra varpå cittraduon under milda protester lämnar plats. Det är nu som jag börjar undra vad det är för fiender vi har. Alpinisten slår igen dörren så att en konstapel blir inne i rummet med den andre i duon och han själv slår ner Peace Force konstapeln som står ute i korridoren! Via radion säger jag åt Edward att larma Peace Force vilket han omedelbart gör. Vad som sedan sker övertygar mig senare om att det är med franska, eller fd franska, agenter som vi har att göra med - de talar med varandra på franska. Då jag tycker det börjar osa katt och det inte finns någon brandtrappa tar jag mig via en vind upp på det platta taket och via ett öppet fönster på huset bredvid tar jag mig ned på gatan. På taket hade en lodis slagit nattläger och antagligen var det han som hade öppnat fönstret - det är bara att tacka och ta emot. Då jag kommer ned på gatan kommer ett par PF-bilar på två däck men jag går obemärkt därifrån och sammanstrålar med Edward. De franska agenterna ha flytt fältet och vi följder dem till ett kvarter i närheten av The Brink där de dumpar bilen och vi tappar spåret - mycket på grund av att vi håller ett visst avstånd och förlitar oss på spårsändaren. Efter att ha räddat min sändare återvänder vi hem.

Ett krig utkämpas

Nästa dag bäddar jag åter ned mig i sjuksängen och tar igen lite förlorade sömn. Edward ordnar med sin flytt till sin nya lägenhet i Broken Wing’s Barrio - stadens riktigt exklusiva område. Bernice har varit ute och festat hela natten och kommer in vid lunchtid men hon berättar inte var hon varit trots våra frågor. Framåt eftermiddagen hämtar jag min kamera och framåt kvällen har vi ytterligare ett rådslag - jag vet inte vilket i ordningen.

Vad som framkommer är att El Sordo kan bekräfta att en Calloway är medlem i Hermetiska sällskapet och att agenterna är efterlysta, döda eller levande, och att belöningen för att ta dem till en polisstation i ”levande skick” är 50000 dollar! En sak som slår mig under mötet är att ”R” i Kurz’ almanacka kanske åsyftar på Rogoschkin?

Under mötet händer så det som övertygar mig om att det verkligen är franska agenter som vi har att göra med och att de är fullständigt livsfarliga. Aziz kommer in med dem i släptåg och alpinisten håller en kulsprutepistol mot halsen på honom. De börjar förhöra oss om vart Kurz har tagit vägen men eftersom ingen av oss är så värst intresserade av att hjälpa dem kommer vi med vaga anspelningar och många hänvisningar till vår okunskap. Det enda svar de ger oss på frågan om vad de vill herr Kurz är att han har en skuld till dem varför jag tror att brevet på franska som vi hittade i hans rum på något sätt binder samman agenterna och Kurz. Som tur är har vi flyttat allt som vi hittade i Kurz’ rum annars hade vi förlorat det då den lille i regnrocken går upp med Aziz och undersöker rummet. Jag får strax innan min livs chock då jag för min inre syn ser hur alpinisten med ett sadistiskt leende tömmer ett helt magasin i mig varför jag omedelbart tittar efter ett lämpligt fönster att hoppa ut igenom om fara skulle hota - glassplitter eller bly, ständigt dessa beslut. För att skydda mig åtminstone lite emot glassplitter tänker jag använda den filt som jag har lagt om mig där jag sitter i fåtöljen.

Någon form av dödläge uppstår - vi vill inte berätta var Kurz har tagit vägen och de verkar inte stå på vår sida - tills Edward bryter det i dubbel bemärkelse. Han har rotat i sin stora väska hela tiden, trots skarpa tillsägelser ifrån alpinisten, och han tar nu upp en liten människoliknande staty. Alpinisten har tidigare hotat att skada Bernice för att få oss att tala och beordrar nu Edward att ställa sig emot väggen. Då han nervöst går bort till densamma bryter han nästan obemärkt av en arm på statyn och vad som sedan sker övertygar mig om att jag skulle behöva andespegeln ifrån Dr Seversens konferensliknande sammankomst. I en kakofoni av blod formligen exploderar den regnrocksagentens bröstkorg och snart kämpar alpinisten för sitt liv emot en allt rödare, skimrande manifestation. Anden, eller vad det är, lämnar alpinisten som ligger i ett hav av blod och ger sig sedan åter emot den andre. Han verkar vara ganska illa däran men då han fortfarande håller i pistolen och försöker sikta på oss sätter jag en kastkniv i axeln på honom och han förlorar medvetandet. Då anden kommer fram till honom försvinner den. Under hela det här förloppet och även efteråt spelar Edward okunnig om och oförstående till vad som händer och han lyckas lura Bernice men eftersom jag nog har sett lite mer övernaturliga saker än vad hon har är jag inte lika lätt att kollra bort. Jag börjar formulera en idé om att de andar eller demoner som Daniel/Edward stora delar av tiden verkar prata med kanske håller på att ta över honom eller styra honom och att man nog bör hålla ett öga - eller allra helst två - på honom. Det skulle förklara en hel del av de saker som har hänt honom.

Aziz tar fram sopborsten

Eftersom de är rätt illa däran låter vi Aziz hämta Lambar och med min hjälp förbinder vi så mycket som vi kan och sedan ringer vi efter en ambulans som kör dem till Ahmeds Klinik - utanför står deras lilla Fiat men vi tror mer på en ambulans. Så snart de är tillräckligt förbundna kommer vi att förhöra dem - om inte deras arbetsgivare hämtar hem dem innan. Vi får se vem som blir först till kvarn. Den stora frågan är dock vad vi skall göra med dem då vi har förhört dem? Lämna in dem till Peace Force och kvittera ut 50000 dollar?

Jag och Bernice parkerar den lilla Fiaten ett par kvarter bort efter att vi har tömt bilen på ledtrådar, vilket var ganska onödigt eftersom det enda vi hittade var två resväskor. Trots en ordentlig genomsökning fann vi inget annat än kläder, en påse med jord, en bok på franska med titeln ”de Gaulle - fosterlandsförrädaren”, ett par svartvita fotografier varav några var av en vacker ung dam och resten på några bistra män varav några befann sig i uniform. Det fanns även två franska pass utställda på Auguste Davoine och Marcel Janin. Efter att ha gömt kulsprutepistolerna under Claremonts säng kryper vi så till kojs.

Nästföljande dag, fredagen, läser vi i tidningen att den ene Peace Force-konstapeln har avlidit av sina skador. Efter denne tragiska nyhet, det var ju trots allt jag som lockade dem till platsen, åker jag iväg och köper sanningsdroger - något som visar sig vara svindyrt. Jag kan dock inte använda mig av dem eftersom den store fortfarande ligger i koma och den lille inte har vaknat än.

Jag och Lambar tar det lugnt under dagen och njuter av husets tystnad medan Bernice äter lunch med Rogoschkin. Hon har en del intressanta nyheter när hon kommer tillbaka ifrån sin lunch. Mobieus dotter har en del papper som tillhör Rogoschkin och denne vill ha tillbaka dem. Vidare berättar hon att han är med i Earthlings, en av alla dessa organisationer som ägnar sig åt världskonspirationer, som bekämpar - enligt egen utsago - ondskan i världen. Jag undrar varför jag inte orkar uppbringa någon form av känslor annat än liknöje. Måste bero på att det börjar bli tjatigt med världsfrälsarorganisationer, eller också är det matsmältningen. Bernice har även besökt patienterna och meddelat att den lille är bättre och jag tycker att vi förhör dem i morgon. På kvällen jobbar jag och Lambar och el Sordo åker iväg i frack till något möte i något sällskap som han är med i.

Ett uppdrag och chefen ställer besvärande frågor

Under ett av mina skift i baren beställer Rahim, min mystiska arbetsgivare, en drink och i dricksen ligger en liten lapp om att han vill möta mig på glassbaren Scoopmeister som ligger ute på plazan efter passets slut. Scoopmeister är lika vrickad som hela ön, de säljer smaker som garanterat skulle ha varit olagliga i princip i alla andra länder.

Jag vet inte vad jag gjort för fel men ikväll verkar alla mina arbetsgivare vara ute efter mig. Jag får veta att Sad Marys ägare, Frank Germaine, vill prata med mig och han undrar varför det kommer sig att jag inte smygsuper, stjäl ur kassan eller på annat sätt missköter mitt jobb - som de andra i baren! Jag får ta och kasta ett getöga på mina kollegor och se om de verkligen gör så eller om det bara är Germaine som är paranoid. Han erbjuder mig dock att jobba mer, dvs. går upp till en fast heltidstjänst istället för mitt vikariat. Jag säger dock att jag nog skulle vilja ta det under övervägande. Jag vet ärligt talat inte hur jag skall göra.

Då jag träffar Rahim berättar han att i ett hamnmagasin i Skylla, den hamn där Claremont anlände till ön, finns det en packlår om ungefär en kubikmeters storlek med eftertraktad högteknologi. Om jag förvarnar ett dygn i förväg kan han ordna en bil som kan hämta upp packlåren på något avtalat ställe. Jag har fria händer att lösa problemet men det måste dock utföras inom en vecka.

Ny dag gryr

Jag vaknar framåt lunchtid på lördagen och får av Lambar veta att Peace Force misstänker Mobieus dotter för mordet på sin far och att klubben vill få bort dottern ifrån ön eftersom de känner visst ansvar, de var med om att bjuda hit fadern. Vad som är mer intressant är att Lambars (hemliga) klubb är intresserad av vad som hände Edward.

När jag så får chansen att slå mig till ro med dagens tidning studsar jag snart upp igen. På förstasidan ser man ett fotografi på Fiaten med massor med kulhål i. Peace Force har hittat den och har visat sin välkända känsla för proportioner och förmåga till att ta saker kallt. Innan jag vaknade var Lambar och Bernice en kort vända hos patienterna och fann att den lille inte är tillräckligt stark för förhör enligt mina metoder.

Då Bernice och Lambar att bestämt sig för att ta han om Mobieus dotter bevakar de hennes hotell, Hotell Zürich, men de blir besvikna då de finner att hon inte kommer ut på hela dagen. Hon bor på sjätte våningen. Jag ägnar dagen till något mer kreativt än att bara sitta på ett café hela dagen och rekognoscerar vid hamnmagasinet. Säkerheten är inte ens skrattretande, de är knappt så det finns lås på dörrarna till de garagestora hamnskjulen - att kalla dem magasin är en ”lätt” överdrift. Jag pratar med en hamnarbetare om vem som äger dem i föresatsen att jag vill hyra ett magasin men ett kort telefonsamtal ger att de inte jobbar en lördag så jag kan inte begära en visning. Hamnarbetaren är dock vänlig nog att låta mig titta in i det han håller på att flytta in lårar i och om det andra skjulet är likadant som det här så är det närmast trivialt. Något är fel! Så här lätt kan det inte vara.

Ännu en natt i baren… Och jag får mina funderingar om chefens paranoia bekräftad. Det sker en del ljusskygga saker - precis som i vilken annan krog eller restaurang som helst världen över - men inte så mycket så att min skötsamhet står ut.

Agentförhör

På söndagsmorgonen skickar Lambar en biobiljett till Mobieus dotter för att få en chans att prata med henne ostört - de har tydligen träffats så hon får inte ta emot en biljett ifrån en komplett främling. Därefter åker vi till sjukhuset alla tre. Den lille visar sig vara Marcel och den store lystrar till Auguste men då Auguste inte är vid medvetande är det Marcel som berättar. För att sammanfatta har Kurz varit i Algeriet och varit inblandat i affärer där. Kurz träffade Krotkin, den ryskortodoxe prästen som lånade pengar av Claremont, på ett café på Flowers Plaza och tog en Total Taxi därifrån. Auguste sätter sig upp mitt under pratstunden och utstöter något och faller sedan framåt. Då vi finner det vara dags att lämna protesterar vi inte då sjuksköterskor och läkare strömmar till. Hemma hos el Sordo formulerar vi så den teori som vi har haft under en längre tid i ord: Marcel och Auguste är utsända ifrån O.A.S. för att avrätta Kurz.

Vi sätter oss i en taxi tillbaka till sjukhuset för att köra våra vänner till Peace Force. Auguste har avlidit under natten (enligt sjukhuspersonlaen kunde det röra sig om ett barmhärtighetsmord ifrån Marcels sida) men vi kör tjänstvilligt Marcel till Justice Plaza och senare på kvällen skickar vi k-pistarna per paket till samma myndighet.

Under kvällen jobbar jag medan Bernice och Lambar tar Mobieus dotter på bio för att så ostört som möjligt kunna prata med henne angående hennes snara förestående flykt. ”Dottern” är uppenbarligen inte dotter till professor Mobieus, till att börja med heter hon Aliza Kashi. Hon berättar för mina vänner att hon har en bok till Leon Bianco - en av medlemmarna i sällskapet som Lambar är med i - och att hon tror att Rogoschkin är en Quisling. Alltid lika trevligt att få veta att man kan lita på sina bekantskaper. Då vi senare undersöker boken ser vi att pärmen används för förvaring av några dokument, men jag kan inte öppna den utan att det syns så vi låter det vara.

Claremont inträder på scenen ifrån vänster

Under natten till måndagen återvänder Claremont tillbaka till Al Alamarja efter sin Londonresa, men han blir inte den ende nykomlingen denna måndagsmorgon. En Smith ifrån CPC samt ett flertal agenter ifrån samma myndighet kommer för att prata med el Sordo och söka igenom huset. Då Lambar väcker mig finner jag till min bestörtning att jag är försenad till ett möte i andra änden av staden, så jag hinner inte träffa dessa samhällets osjälviska tjänare och tillika stöttepelare. Varför kan de inte ta sig en välförtjänt semeter, ett år eller två? För att inte störa de övriga gästerna i min brådstörtade färd väljer jag, med Aziz’ hjälp, att ta takvägen ned i en intilliggande gränd.

Efter att ha ätit frukost på stan undersöker jag magasinet samt utrustning för min lilla ”utflykt”. När jag så återvänder möter jag vår värd som - trots att han döljer det väl - är irriterad på all uppmärksamhet som vi drar på honom. Vi finner det alla för lämpligt att börja fundera på om det inte är dags att sluta tära på hans gästfrihet, särskilt med tanke på att CPC frågade om just Daniel och hans förehavanden. Lite mer intressant var att Smith även ville varna alla som haft samröre med Daniel eftersom alla som stod honom nära har råkat mycket illa ut.

Då samtliga är samlade, även Edward upptäckte att han hade ett möte i andra änden av stan, beger vi oss till Krotskins ryskortodoxa kyrka i förhoppning av att han kanske vet något om Kurz. Fader Krotkin är inte i kyrkan och då Claremont talar med en annan präst suckar denna bara då vi nämner Krotkin. Prästen skäms för att säga det men vi kanske kan finna vår eftersökte präst i något Casino någonstans. Han är tydligen begiven på spel, vår käre Krotkin. Vi kör hem till hans lägenhet i Four Point Barrio och jag kontrollerar att ingen bevakar lägenheten under tiden som Claremont, Lambar och Edward går upp och knackar på.

Nu när jag sitter hemma i Skottland och nedtecknar dessa ord på slutet av min karriär slår det mig att jag inte minns vad Bernice företog sig denna stund. Jag kan inte heller finna något i mina minnesanteckningar eller i de rapporter jag skickade Hem. Oavsett vad hon gjorde så var han i alla fall inte hemma och bara genom att titta på dörren så inser man att om han förvarar något av värde i den lägenheten så finns det inte där längre. Den dörren hade blivit uppdyrkad med skruvmejsel både en och två gånger.

Magasinerad rikedom

När så hundvakten inträder är det dags för mig att förtjäna mitt levebröd - Hamnskjulet.

Utklädd till hamnskåare traskar jag emot Magasinet i mörkret och ser hur en sjöman blir misshandlad av två stycken busar varav den ene är beväpnad med ett järnrör. Då jag blir förbannad på sådant ger jag mig in i leken och bara det faktum att sjömannen får en kumpan minskar busarnas stridslust. Efter en liten stund flyr både de och sjömannen så jag återtar min promenad i nattmörkret.

Då jag tagit mig in i skjulet upptäcker jag att det sitter en bevakningskamera men den tejpar jag snart för och börjar leta efter ”min” låda. Det visar sig att de flesta av lårarna består av böcker, utgivna av samma förlag, men i en av dem finner jag så vad jag söker. I låren ligger ett kubformat föremål med 3-4 decimeter sida och silverfärgad yta. Det är rejält tungt och ytan saknar skarvar. Med hjälp av en skummis med lastbil som jag avtalat med tidigare kan jag föra lådan till vårt rendevouz med mina pengar och med viss tur undviker vi den vaktbil som svänger in på området då vi lämnar det. Efter överlämnandet tar jag mig via ett antal taxibilar och Plazor hem till det rum jag hur för att sova ut ordentligt och ordna lite med min utrustning.

Mörka gränders farlighet

På morgonen den fjortonde september vid elvatiden, då vi alla sitter i el Sordos bibliotek och begrundar vad som hänt, kliver en Josh Callander in och söker Edward. Jag vet inte var jag skall placera Herr Callander men jag känner nästan en instinktiv motvilja emot honom. Han verkar vara en amerikan men har en liten brytning som antyder annat ursprung. Då han talar använder han armarna minst lika mycket som orden, rörelserna är yviga och påminner om en fransman. Hans inställsamma, artiga och vänliga stil gör mig inte vänligare instämd till hans existens. Redan efter en mycket kort pratstund med Edward reser de sig och ger sig av för att diskutera något - vi får senare veta att Josh vill göra en film med Edward i huvudrollen. Efter att jag har bokat ett möte med Rahim samma kväll börjar vi planera för fröken Kashis evakuering samt för hur vi skall komma över Rogoschkins papper.

Planen vi gör upp går ut på att Bernice, Kashi och Lambar tar en Total Taxi ifrån Hotell Zürich till en avtalad gränd i Four Points Barrio, inte långt ifrån Decent Rooms, där de skall byta taxi ”för att lura förföljare”. I gränden väntar jag, utklädd till lodis, tillsammans med tre A-lagare i ett bakhåll. Planen är att jag skall överfalla Kashi och ta väskan och springa till en annan taxi. Allt går nästan enligt planerna, taxibilen stannar i ena änden av gränden och de stiger ur för att gå igenom densamma. Det som däremot klickar är att de är förföljda av en Giovanni-taxi redan ifrån hotellet. Då de kommer fram visar det sig vara Josh varpå jag tappar all respekt för honom och allvarligt funderar på om han inte är en kollaboratör med Kashis fiender.

Bernice och Lambar börjar puckla på A-lagarna medan jag tar hand om fröken Kashi. Till min stora otur lyckas jag inte få ner henne och dessutom verkar Josh vilja ge sig in i leken. Jag har dock lite tur och hamnar till slut så att jag kan fiska upp hennes väska som hon släppte då jag anföll och jag börjar springa emot min taxi. De andra börjar också springa och tur är det för en bil kör in i gränden med hög fart och verkar förfölja Kashi. En av A-lagarna hinner aldrig undan bilens kofångare men alla andra kommer helskinnade till sina respektive taxibilar och Kashi kan snart pusta ut på båten - vem som körde den femte bilen kunde vi aldrig lista ut. I hennes väska finner jag en hel del papper som jag senare kopierar, de innehåll bl a en litteraturlista som verkar vara på böcker som Rogoschkin fått i uppdrag att läsa och recensera för det står flera nedsättande yttrande om dem som ”varför tvingas jag att läsa sådan här skit?”. Två böcker intresserar dock oss: Paul Weißbergers ”Alchemy and the Transmutation of the Self” samt en bok vars titel och författare har slunkit mig ur minnet men den handlade om tunnelbanor och underjordiska världskonungar. Låter som en bok som skulle ha en stor spridning på Al Alamarja.

Glass med bismak av blod och annat tunnelgrävande

När det så blir sen kväll möter jag Rahim på Scoopmeister och efter att jag har avlagt rapport emottager jag mina pengar. Det verkar dock som om något gick snett under mitt uppdrag och att någon har kunnat spåra Rahim för ur hans bröstkorg pekar plötsligt en armborstskäkta och ur ögonvrån ser jag hur hans livvakt faller död ned efter flera knivhugg i ryggen. Jag voltar blixtsnabbt undan för att få överblick och finner att armborstskytten är en kypare bakom där jag satt och just som jag kommer upp ser jag hur en tredje, knivbeväpnad dråpare, anfaller Rahim. Jag kastar en kniv på den tredje mannen men missar, men han verkar nöjd med sitt verk för han springer snabbt därifrån. Då livvakten inte går att rädda ägnar jag mig istället åt Rahim som förlorat en hel del blod men ändå lever. Först nu börjar folk reagera och snart anländer en ambulans och jag låter föra honom till Kwiks klinik.

Väl på kliniken ordnar jag lite övervakning åt honom, jag misstänker att man kan tänkas vilja göra ett nytt attentat emot honom. Då jag återkommit till el Sordo gjorde vi oss i ordning för ett litet besök i tunnelbanan - något som visade sig vara fullständigt onödigt.

Utstyrda till byggarbetare ger oss iväg i bilen, jag, Bernice, Claremont, Edward, Lambar och Callander (Edward har sagt till honom att vi skall titta på en inspelningsplats för filmen de skall göra). Jag hade bara försett oss med fem overaller men Edward ger sin till Callander och skall föreställa någon förman eller dylikt. Klockan två på natten kör vi i väg i vår skåpbil och parkerar den ett kvarter bort. Byggarbetsplatsen är nedsläckt vilket förvånar mig lite men jag dyrkar relativt snabbt upp hänglåset på en sidodörr och vi går in. Då vi hör vakthundarna komma bereder jag mig på att söva dem med min lilla sprayflaska med narkotiskt preparat men än en gång påminns jag om att jag befinner mig på Al Alamrja - inget är som man tror. Lambar visar sig ha en otroligt god hand med hundarna - så till den milda grad att en av dem tar honom till sin husse!

Området vi kommer in på domineras av ett halvhögt hus där bottenvåningen är urblåst och man ser en rulltrappa gå nedåt och det enda som lyser upp våran omgivnig är gatlycktorna utanför och ljuset ifrån underjorden.

Vi går ned försiktigt upp upptäcker att man där nere har radat upp ett antal stolar framför en filmduk samt i ett hörn står ett stort antal ouppfällda bord och stolar. Enligt skyltningen går det ena av tunnelbanespåren till flygplatsen och det andra till Sunken Barrio.

Vi upptäcks nästa omedelbart av de tre personerna som står där nere och diskuterar något, två tjänstemannatyper och en man i vit kostym. Den ”vite” undrar vilka vi är varpå jag svarar att ”de har fått ett kabelbrott” men hans svar på det förvånar mig lite - trots att jag har varit på ön så länge som jag trots allt har varit - ”Ingen skall vara här, annars fungerar det inte” och sedan säger han att det stör ”strömmarna”. På den vitkläddes order går en av de andra bort till en telefon och ringer efter vakten.

Vi ignorerar dem och går en bit in i en av tunnlarna (där jag för övrigt passar på att placera en liten övervakningskamera) där vi efter 15-20 meter stöter på själva byggarbetsplatsen. Vi låtsas jobba med ett kopplingsskåp där jag upptäcker att det går en ganska tjock kabel ifrån skåpet, upp till taket och in i ”raset” där de håller på och spränger sig igenom berget. Kabeln är uppenbart inte nedgrävd, så hur de fått dit den och vad den fyller för syfte begriper jag inte. Men klart är att de har bra mycket mer datakapacitet här än vad en tunnelbana behöver.

Vi återvänder för att utforska tunneln i den andra riktningen varpå allt går bara helt fel. Edward skakar av någon anledning hand med den vitklädde herrn varpå denne blir helt perplex, undrar vem sjutton Edward är och säger något om att ”den här tar vi med oss” till sina tjänstehjon. Eftersom vår gode Claremont är lite gammalmodig av sig reagerar han som man gjorde på medeltiden; med att dra sitt svärd. En av tjänstemännen håller upp sin portfölj som om det vore en sköld varpå den blixtrar till, troligen fick han upp en kamerablixt eller något liknande, och som bländar Claremont. Jag finner det lämpligt att rusa upp och undersöka var vakterna håller hus - vi vill inte hamna i någon fälla och därför ser jag aldrig vad som händer där nere.

Vad jag förstår av de andras berättelser så släcktes lyset och de var tvungna att slåss i mörkret men när väl ljuset kom tillbaka så gjorde inte den synen dem gladare. Ifrån tunneln som vi aldrig var inne i och som troligen leder till slavfabriken kom det ett par vakter i bruna uniformer och med hagelbössor. Vi flydde realtivt oordnat och jag ringde min vana trogen Peace Force - vapen tycker jag inte om - samt för omväxling skull CPC, något sade mig att de borde veta vad som skedde där nere.

Pigg och nyter som alltid öppnar Aziz för oss klockan tre på morgonen och vi kryper ned i våra sängar där jag stannar till halv tolv följande dag.

En ny dag randas…

Dagen därpå blir för mig ganska händelselös men för Claremont blir den synnerligen drastisk. Jag besöker Rahim på sjukhuset en kort stund och tar sedan bruk av mitt kontaktnät, jag vill veta som hände Rahim, vad arabrestaurangen Kurz senast befann sig på var för ställe samt var Kurz och Krotkin befinner sig. Det enda jag jag får reda på är att Krotkin umgås en hel del med Sir Compton på diverse kasinon och att han spelar med lånade pengar - tydligen skall han stå i ganska stor skuld till Sir Compton. Det som Edward senare berättar om Callanders film ger mig dock stora skrämselhickan! En person som skallar sig Benway är finansiär till filmen som i stor utsträckning handlar om tempelriddare och slutscenen har skrämmande paralleller med diverse magiska ritualer! Jag gillar inte alls tanken på att samla tempelriddare på ett och samma ställe - jag är inte helt övertygad om att alla kommer att vara statister. De magiska ritualerna stör mig inte - även om de påverkar mig mer nu än om jag hade hört talas om det för ett par år sedan - men jag tycker det är lite överdrivet.

Medan jag sitter och hickar har Claremont gett sig av till ett möte i Kharij, restaurangen där Kurz senast sågs, men han har knappt hunnit sätta sig innan situationen urartar i rena kriget. Åtminstone två fraktioner rusar till och deltar i krogslagsmålet som halvt demolerar restaurangen. Det faktum att min och Mings gamle bekant ”Don Juan” är en av gästerna (även om han snabbt tar sig ut då striden börjar) gör bara saken än mer misstänksam.

Glattstein & Co. visar livstecken

Hitentills har jag varit förskonad ifrån att vara indragen i alla de intriger som rör sig kring oss - jag har mest varit en kringfigur som ordnat fram information och hjälpt de andra att undersöka platser, men den friden var nu över.

Efter mina förfrågningar inom mitt kontaktnät sitter jag ett par timmar på The Flying Scottsman och begrundar vad jag har fått fram. Då jag har suttit där med ett tomt glas ett tag och just ordnat med ett nytt slår sig en relativt ”grå” herre sig ned vid mitt bord. Han presenterar sig som Mostowsky och hans brytning avslöjar ett polskt påbrå. Jag intar samma hållning som jag alltid gör i sådana här situationer; jag säger inte så mycket och indikerar mest med ögnbryn och handrörelser om jag är med på vad de säger eller ej. På så sätt kan man enkelt sedan hävda att man inget sagt, för det har man inte, eller att de har tagit fel på person. Knepet är att få dem att hålla igång konversationen och säga så mycket som möjligt - samtidigt som jag håller på min information.

Herr Mostowsky framför sina beklagande rådande Rahims situation men han gjädjs över att min mapp är intressant. Han berättar att det är Glattstein (!) som ligger bakom Rahim (jag undrade nästan hur det kom sig att de inte sågs till oftare än de gjorde) men han vill inte trots påstötningar ifrån mig berätta vem han representerar. Han berättar vidare att han har ett jobberbjudande - och tydligen av sorten som man inte kan säga nej till. Jag har lagt märke till att vi i andra änden av lokalen har en fotograf som ägnas sig åt porträttfotografering och då Mostowsky lade fram ett kuvert med en tjock bunt med dollarsedlar på bordet i samband med ”erbjudandet” så ligger det ett och annat korn av sanning i hans ord ”Då Glattstein får de bilderna sitter du illa till”. Jag hatar utpressning! Särskilt emot mig!

Efter dessa ord lämnar han baren med fotografen i släptåg men han glömmer pengarna på bordet. För att förhindra att någon fyllerist får korn på pengarna och super ned sig för dem tar jag obemärkt hand om dem då jag stiger ut efter dem. Då åtminstone en av dem tar en Total Taxi ger jag upp planen att skugga dem utan stannar utanför i 10-15 minuter för att se om någon skugga till mig kliver ut. Då inget sådan har uppenbarat sig går jag in igen och håller gästerna under uppsikt i dryga tjugo minuter. Då jag förvissat mig om att det inte finns en tredje man åker jag först hem och sedan till el Sordo.

Vådan av att ha ett fönster öppet

Då jag anländer till el Sordo vid niosnåret drar James mig åt sidan och berättar att han vill ”besöka” vår författarinna, Susan McRoth, längst upp eftersom hon tydligen skall ha en bok som kan hjälpa till att lösa mysteriet med Kurz’ försvinnande. Vi har, bland Kurz’ papper, funnit en kommentar, ”enligt Ls transkription”, och vi tror att boken som hon har - och som egentligen tillhör el Sordos bibliotek - är just denne ”L”.

I väntan på att det skall bli tillräckligt sent för ett litet besök pratar jag med Lambar som har varit ute på ett av sina egan små besök i öns sociala liv och vår veta att

  1. Van Helsing, som bland annat setts i sällskap med Don Giovanni på Professor Moebius’ fatala föreläsning, tillhör en organisation som kallar sig för Neutraliserarna.
  2. En herre som kallar sig ”Benway” är en ond demon i människohamn och det är Van Helsing som har varnat Lambar för honon. Om det är samma Benway som den som skall finansiera Callanders film vet vi inte.
  3. En dam som kallas ”Helena” är en god demon eller ande i människohamn och är en svuren fiende till Benway.
  4. Daniel har något med de två senare att göra.

Vad jag skall göra med den informationen vet jag inte - utom att det jag hör börjar låta lite väl fantastiskt även för att vara Al Alamarja.

Då ett antal timmar har förflutit smyger jag och James oss upp till den översta trappavsatsen och kikar in i McRoths nyckelhål. Vad jag få se via min lilla fiberoptikskabel chockar mig något… Det ligger böcker högt som lågt i rummet och överallt står det tända stearinljus som om någon har sett en riktigt dålig Hollywoodfilm (vilket inte alls är omöjligt). Som om detta inte vore nog ser jag också flera exemplar av skisser på någon som inte kan vara någon annan än Daniel - jag skymtar också i utkanten av synfältet att någon står utanför det öppna fönstret och håller sig i fönsterkarmen. Då jag blir rädd att denne någon - troligen författarinnan, för vem annars kan det vara? - är på väg att hoppa skrider jag omedlebart till handling. Jag viskar till James att vänta två minuter och sedan spränga dörren - jag tror att han är tillräckligt stark för att klara det - medan jag springer in på vinden och svingar mig upp på taket via ett takfönster. Väl däruppe binder jag fast ett rep som jag halat fram ur min ”expeditionsryggsäck” i en skorsten och fäster det i en klättersele som jag kränger på mig, sedan smyger jag mig försiktigt ned till takkanten där jag ser huvudsvålen på den olyckliga. Då jag tror att jag är tillräckligt nära hoppar jag ut och låter repet bromsa fallet så att jag hamnar precis bredvid henne och lyckas precis få tag i hennes armled då hon hoppar. Då James hör mina rop spränger han dörren och med gemensamma krafter drar vi in henne och tillkallar Aziz och Lambar eftersom en mycket snabb kontroll ger att hon inte är vid sina sinnen. Medan Lambar tar hand om författarinnan börjar jag och James gå igenom böckerna i rummet för att försöka finna ”Ls” transkription men relativt lessnar vi inför vår gigantiska uppgift att sortera alla böckerna och går istället och lägger oss efter en synnerligen händelserik dag.

Bokmalar och sjukhusförhör

Torsdagen den sextonde september letar James igenom Susan McRoths rum medan Lambar och Bernice sitter vid hennes sjukläger. Jag tar dock chansen att förhöra en viss Herr Abdul Rahim. Jag får ur honom mer än jag hade hoppats på men ändå blev det inte mycket. Han har pratat med sina chefer om överfallet och att de som anföll honom var Quislingar - han har fört många uppdrag emot dessa. Quislingarna går, enligt hans mening, i sina herrars ledband medan ”vi” står för kontrollen själva - exakt vad han menar med det förstår jag inte men det låter som gammal vanlig gängrivalitet fast i större skala.

Då jag har haft min lilla pratstund med Rahim åker jag tillbaka till el Sordo och hjälper James att leta efter boken. James är dock inte där, vilket i och för sig inte hindrar mig ifrån att leta efter boken, utan han har gått på ett ”investerarmöte” nere i tunnelbanan, vi har sett annonser om att konsortiet som bygger tunnelbanan har ett möte där presumtiva investerare kan få titta på spektaklet och bli avlurade sina pengar. James går dit i egenskap av ”investerare” för att se om han kan luska ut mer om bygget, till vår förvåning återfinns även el Sordo bland spekulanterna.

Eftersom jag inte finner något nöje i att städa upp efter andra och dessutom har viktigare saker som måste göras lämnar jag också boken åt sitt öde och ger mig ut på stan. För andra gången på bara några dagar söker jag upp i princip alla mina kontakter på ön för att försöka få veta mer om Rahim, Glattstein och Mostowsky. De svar är synnerligen intressanta. Mostowsky existerar i sinnevärlden men så mycket mer får jag inte veta - vad som är riktigt intressant är att flera av mina kontakter bara går därifrån då jag frågar… Ett tecken gott som något att Mostowsky inte kom med tomma ord! Då det börjar bli dags för middag hör jag med de andra och får veta att ett och annat har hänt så vi beslutar oss för att snylta på el Sordos gästfrihet ett tag till.

Vid middagen, där varken Callander, Edward eller James är med, framkommer det att Bernice satt inne hos vår sjukling under tiden som jag och James sökte igenom McRoths rum. Då Bernice säger ”Benway” till McRoth får denne ett närmast eptileptiskt anfall! Trots alla mina äventyr med övernaturliga inslag, jag tänker främst på konferensen hemma hos Dr Seversen, har jag ännu inte lärt mig tillräckligt för kunna dra några slutsatser om vad detta innebar - men jag skulle lära mig tids nog. Varför kommer alltid all erfarenhet efter att man hade behövt den?

Bernice berättar även att vår författarinna sade att ”Det är han som har honom!” - vad det nu kan betyda. Med tanke på vad som hänt tidigare skulle det inte förvåna mig det ringaste om det är så att det är Daniel/Edward som är besatt av denne Benway, men hur det är med den saken får tiden utvisa - det är alldeles för tidigit att sia om några slutsatsatser. Under samtalets gång beslutar jag mig för att gå upp till McRoth och se om jag Ser något - om jag verkligen gjorde det eller ej vet jag inte men jag måste ha skrikit till för de andra rusar till och finner mig vid foten av trappan. Jag tar mig en stärkande whisky och åker hem eftersom middagen är slut.

Vad som vidare framkom vid middagen är att Kurz hade ett möte med Smerdjakov på Restaurang Kharij och de förde ett animerat samtal och efter en stund lämnade Kurz restaurangen medan Smerdjakov satt kvar ett tag till. Det verkar som om vi har kommit en liten bit på väg i undersökningen om Kurz’ försvinnande, men något stort kliv är det inte.

Franska vildmarksäventyr

Efter att ha ätit kvällsmat och läst lite går jag till sängs. Jag drömmer hur jag flyter upp för trappan och in i McRoths tum. Jag ser hur olika föremål i rummet genom sitt skuggspel och placering bildar bokstäverna B, E, N - för att väckas av telefonen. Det är el Sordo - något har hänt! Jag hoppar i kläderna, förbannandes att jag glömde stänga av telefonen innan jag gick och lade mig! Jag sliter åt mig ryggsäcken och åker till den snart allt för välbekanta adressen. Varje gång jag vistas där utspelas ett nytt litet äventyr, men lär jag mig?

Då jag stegar in i biblioteket där Bernice, el Sordo och Lambar, är samlade berättar Bernice att don Giovanni (!) har ringt el Sordo och berättat att James har gått i en fälla och även gett en färdbeskrivning till gömstället, som ligger ett par kilometer utanför staden, där han hålls fången. Ingen av oss litar något vidare på don Giovanni och farhågor om en väntande fälla vädras men efter en kortare överläggning beslutar vi oss för att åka dit. Jag och Lambar åker tillsammans med el Sordo i dennes något ålderstigna Mercedes medan Bernice tar Edwards skåpbil tillsammans med Lambars hund någon kilometer efter. Vi har försökt nå Edward men han har inte svarat så vi beslutar oss, utrustade med krypterade strupmikrofoner, att smyga upp längs skogsvägen som vägbeskrivningen har fört oss till.

Bara någon kilometer ifrån stället som vi gömde bilarna på kommer vi till en vägbom där två vakter håller till i en liten kur. Som tur är tillåter terrängen att man går i en vid cirkel runt dem och strax så står vi ihopkrupna mellan några bilar på en parkeringsplats. Parkeringsplatsen ligger vid ett klippstup där en trätrappa leder ned till en större avsats innan nästa stup tar vid. Till min oerhörda irritation hör inte dessa vakter till de vanliga, sansade vakterna som håller sig till ett och samma ställe utan den ene skall prompt gå en vaktrond och titta till bilarna. Litar de inte på att de klarar av att hålla utkik över vägbommen?

Efter mycken beslutsvånda väljer jag att ta han om honom på samma sätt som jag tog hand om de stackars vakterna i Schweiz. Eftersom vi då inte hade haft möjlighet att informera vakterna om att jag skulle komma hade jag blivit tvungen att ta hand om en ungtupp som såg karriärsmöjligheter och därför var extra nitisk. Med hjälp av lite ljud och reflexer ifrån ett knivblad lockar jag honom till mig och jag placerar en hand över hans mun och knivbladet emot hans hals och berättar för honom att han är vad man brukar kalla för ”utbytbar”. Organisationen ser honom bara som en lönekostnad som enkelt kan bytas ut emot en annan siffra i bokföringen men jag ger honom möjligheten att välja att slippa få ta reda på om allt prat om sjukförsäkringen är tomt prat eller inte. Ger hans sig godvilligt eller är jag tvungen att skära halsen av honom?

När jag nu sitter och skriver ned det här flera år efteråt kan jag inte annat göra än beundra den unge schweizarens intelligens, en intelligens som inte medelhavsöns invånare kännetecknas av (de bor på ön till att börja med). Vakten försöket bryta sig loss och eftersom han är stor och stark väljer jag att släppa greppet och ta ett steg tillbaka och återuppliva mina gamla minnen ifrån allt fotbollspelande hemma på gatan i skottland. Jag ger honom en ordentlig spark där bak och efter det går det mesta under hela natten snett. Det tar mig och Lambar åtskilligt med tid att slå ned och binda honom och hans kumpan som kommer ångande då den förste börjar ropa ”Johnny!” flera gånger, men till slut lyckas vi. Då vi skall ta oss ned för trappan inser vi att de antagligen har tryckt på någon larmknapp för tre stycken kommer ut ur huset som står på avsatsen - en av dem med armborst och de andra två med slagträn. Medan Lambar och Bernice använder de armborst vi tog ifrån bilvakterna springer jag ned och försöker ta mig runt huset för att dels sprida ut motståndarna och dels se om jag kan se James i något fönster. Jag ser hur fler kommer ut ur huset och då en röst - misstänkt lik James’ - kräver att vi skall legitimera oss ser jag chansen att hiva iväg ett av mina polska idkort upp på terrassen. Ett dåligt skämt piggar sällan upp.

En av biffarna med slagträn är efter mig och då han är snabbare väljer jag att ta upp striden - till priset av ett par revben. Då smärtan är alldeles för intensiv för att ignoreras - jag har dessutom aldrig varit vidare bra på att spela tuff och stark - faller jag ihop i en hjälplös hög, något som nog blir min räddning eftersom han anser mig för att vara utslagen. Under tiden har James, för det är han, på något sätt tagit Generalen, som ledaren kallas, som gisslan och tvingar de andra till att ge sig. På något sätt är jag glad att han gjorde det för när jag reser mig upp har jag en kniv i vadera handen. Jag är så svårt skadad och övermakten så stor att jag nu måste slåss för min överlevnad och mina vanliga motvilja emot att döda eller lemlästa får stå tillbaka.

De andra buntar ihop våra motståndare och stoppar in dem i de celler som finns i källaren och jag blir presenterad för en ung herre som kallar sig för Marneau som är en god vän till James. Eftersom Marneau visar sig vara rätt illa däran efter omfattande misshandel börjar vi leta igenom huset. Målet med undersökningen är dels att finna eventuella dokument men också att finna deras tortyrkammare - det förra hittar vi knappt något alls av som har något värde men det senare hittar vi.

Då natten är sen och morgonen tidig beslutar vi oss för att sätta en radio nere hos fångarna på hög volym och vi sprider ut dem på de fyra cellerna som finns där nere. Efter det går vi och lägger oss och åtminstone jag försöker finna en bekväm sovställning. Jag är förbaskad glad att jag har med mig smärtstillare på flaska. Lambars lama protester ignorerar jag.

Franska förhörsmetoder

Jag får erkänna att hela det här äventyret inte hade den upplösning jag hade hoppats på. Jag var redigt sur på Generalen (som vi kallade deras afrikanske ledare) och hade viss blodslust. På morgonen berättar James hur det kommer sig att han är där (han hade stämt möte med en vän, Marneau, men det visade sig vara en fälla) och efter frukost går jag en bit nedåt vägen för att hålla vakt. Under tiden börjar mina vänner att förhöra fångarna närmast kärvänligt och man ingår ett avtal med ”Generalen”.

Vi får reda på att han arbetar som en frilansare för en undergrupp till Movers som kallar sig Vornite (Movers kallar sig även för Glattstein). De hade kidnappat James’ vän Marneau för att få reda på så mycket som möjligt om Tempelherrarna (som är ytterligare en världsherraväldesorganisation, James har varit mycket förtegen om dessa) men de kom bara fram till att hans lojalitet till dessa bara var ytlig. Efter att han har berättat en del av vad vi vill veta släpper vi honom en bra bit bort och säger ett permanent adjö - vi gör klart för honom att vi aldrig mer vill se vare sig honom eller någon i hans organisation. På vägen hem ringer Edward och berättar att McRoth har rymt ur sitt sjukläger och han har vissa men svaga spår efter henne.

Väl hemma kryper jag ned i sängen för att vänta på att mina revben har krupit på plats, tyvärr hoppade de nog ur led igen (jag avskyr vakter med påkar!) när jag läser i dagens Al Alamarja Today att Edward är efterlyst - belöningen är 5000 dollar! Under tiden ger sig pengarna, förlåt, Edward, Bernice, Karo och Lambar ut för att försöka spåra McRoth men med varierande resultat. Claremont däremot ger sig av på ett möte med Don Giovanni - vad han nu kan tänkas få ut ur honom? Den mannen är mer mystisk än en mussla!

Sökpatrullen splittrade sig får jag veta när de kommer tillbaka och det vill sig inte bättre än att Edward träffar på ett par av de lokala turistattraktionerna: satanisterna. Han undkommer men med en blodig arm och lite mörbultad. Lambar och Bernice lyckas spåra McRoth till Temple of Divine Experience och då de fått förstärkning av James lyckas de ur Ming och en katolsk präst få fram att McRoth har varit där och hon ville (i princip) bli kristen på fem minuter. Eftersom detta inte var görbart gav hon sig av - vart vet ingen. Efter vad prästen förstod så ville hon bli en modern Moder Theresa, om det var för att bota gamla synder eller varför berättade hon aldrig.

På kvällen har vi ett möte för att gå igenom vad vi vet; dock ack så lite!

Nattligt dambesök

Jag tror aldrig att jag har blivit så mörbultad som under de gångna tre veckorna. Med Lambars hjälp tar jag mig i säng så snart i återvänt till vår värd. Efter att ha styrkt mig inför natten och dövat smärtorna något somnar jag men med min vanliga otur rids jag av maran. Jag drömmer att jag går upp för trappan till McRoths sjukläger igen och i en utanför-kroppen perspektiv ser jag hur jag går in i rummet och jag vaknar av mitt eget skrik. Jag hinner knappt öppna ögonen innan jag ligger blick stilla. I mörkret ser jag hur någon sitter på en stol bredvid min säng. Det kan knappast vara Lambar och han är den enda som skulle göra det. Jag överväger att kasta täcket över personen och övermanna honom (jag vet inte varför jag får en gnagande känsla av att det är McRoth) men bestämmer mig vid att handla annorlunda. Om jag själv satt på sängkanten på det viset skulle jag vara beredd på att personen i sängen skulle kasta sig över mig - och han måste ha märkt att jag vaknade. Jag far därför ut med armen och tänder lampan och sätter mig upp.

Än en gång vaknar jag - även uppvaknandet var en dröm. Jag ligger i min säng och lampan är släckt. Jag har inte legat länge för att begrunda detta förrän Bernice knackar på och undrar vad som hänt. Då jag själv inte vet varken ut eller in väljer jag att vara tyst. Detta visar sig vara en dålig idé för Bernice och James tolkar det som att det har hänt mig något och James spränger min dörr. Jag är rörd över deras omtänksamhet men jag hade uppskattat om de hade visat större respekt för min nattsömn - nu måste jag sova resten av natten utan dörr. Bernice och James hade bägge blivit väckta av ett skrik men jag väljer av någon anledning att förneka att det skulle vara jag och efter att ha tagit en stadig whisky emot bröstsmärtorna (revbenen har börjar smärta igen) somnar jag snart om.

Kontemplationer ifrån sjuksängen

På morgonen kommer Aziz upp med min frukost (även om jag har haft en ganska gott förråd i nattduksbordet, gammal fin frukost med skottska anor) tillsammans med ett exemplar av Gula Sidorna. Under tiden jag går igenom den paranormala avdelningen sitter Bernice och James i biblioteket och diskuterar om de inte skall skicka ett meddelande till Don Giovanni eftersom de tror att han kan veta något om McRoth. James skickar i varje fall ett meddelande till Rogoschkin om att han är en ny författare som vill diskutera en ny bok. Handlingen i boken är snubblande nära historien om Kurz och målet är att pressa Rogoschkin om att han träffade Kurz på restaurangen på den ödesdigra dagen.

Jag har liten tur med mina efterforskningar i Gula Sidorna, den ende som svarare är Mundts Paranormala tjänster och han kan komma tidigast på måndag - och det trots att jag antyder att det är bråttom och att konkurrenterna är också lediga på måndag. Jag avskyr när folk inte har lördagsöppet! Inte utan en viss besvikelse lägger jag undan telefonkatalogen och börjar samtala med James som kommit upp en stund.

Jag har beslutat mig för att försöka bli lite mer klok på den gode James och får veta en hel del intressanta saker - dock så hemlighåller han mycket, t.ex. sin egen roll i det hela. Tempelherrarna som tidigare har nämnts är kraftigt inblandade i James’ göranden och låtanden. Då James skulle äta middag med Marneau på en restaurang blev de överfallna av inte mindre än tre fraktioner. Dels var det folk som skrek Tempelherrarnas stridsrop, dels var det Marneaus vänner och dels var det en tredje falang som jag aldrig begrep vilka det var. Det som var underligt vara att vår gode vän Don Giovanni också dinerade på samma restaurang. Tydligen var detta upptakten till James’ bortrövande under gårdagen. Vi konstaterar att om någon vill Kurz något ont så är det Tempelherrarna - han måste ha kommit på något och de är inte ofarliga.

Då jag frågar lite mer får jag veta att James har en hobby som ligger vår värd varmt om hjärtat; antikviteter och att han har rest mycket i Europa och mellanöstern, bland annat som representant för Läkare utan Gränser. Bortsett detta så vet jag i princip ingenting om mannen och det stör mig.

Själv håller jag mig lugn resten av dagen och ägnar mig åt tv-tittande och njuta av skottlands destillerade vatten - men mina följeslagare kompenserar för min overksamhet. Då jag är måttligt intresserad av deras göranden och låtanden försöker jag inte ens ta reda på vad de hittar på - vad de än gör så rör det inte mig. Jag funderar dock mycket över min egen situation. Jag är sängliggande och kommer att så förbli ett par dagar till, Mostowsky ägnar sig åt utpressning, Glattstein är nog inte på sitt glada humör och jag ställer mig lite undrande till om Rahim kommer att höra av sig något mer. Han har visserligen bara hört av sig en gång men det var lite fatalt visar det sig. Man kanske skulle ta och försöka finna den där Mostowsky och eller Rahim? Eller en genomgång av öns kasinon för att se om vår vän Krotkin lever?

Muntra besök

På morgonkvisten väcker Aziz mig och meddelar att två herrar, Ishmael och Mundt presenterar dom sig som senare, önskar besöka mig. Det har nu hunnit bli söndagen den 19:e september och efter flera tappra försök finner jag att klockan visar drygt sju. Jag meddelar att jag tar emot dem och går ned till biblioteket där Aziz har visat in dem.

Herr Mundt berättar att han har fått ett återbud varför han har tid med mitt ”problem” - jag väljer att inget nämna om att jag varken berättade vem jag var eller varifrån jag ringde igår - och efter en del prat kommer vi fram till att de skall lämna en offert på McRoths manifestation i mitt rum (jag nämner dock inte henne vid namn) och hur fransmännen skadades här i biblioteket. Efter detta äter jag frukost och ber Aziz meddela mig om James skulle lämna huset.

Efter ett par timmar kommer Aziz till mitt rum och berättar att James har gått ut tillsammans med de flesta av de andra i vårat sällskap varför jag ser min chans. Jag plockar upp min lilla expeditionsväska och går bort till James’ rum. Han lås är inget att forcera, men det är inte så förvånande då jag inte finner något av något större värde i rummet. Det enda jag finner är kläder, han välanvända och slipade - men vassa - svärd, ett antal böcker på franska, arabiska och engelska (mestadels facklitteratur om ockultism, uppslagsverk och medeltidens historia samt den del skönlittertur) samt ett par gamla sporrar. Jag kan inte påstå att jag blir så mycket klokare. Fundersam återvänder jag till mitt rum.

Ett par timmar senare är det så dags för ytterligare ett besök; Mostowsky! Han ringer mig och framför en önskan om att få träffa mig. Något upprörd över fräckheten men samtidigt nyfiken säger jag bara att vi skall träffas om två timmar i samma bar som vi sågs senast i - därefter lägger jag på luren. Väl i baren sätter jag mig vid ett bord och tittar ut genom fönstret och snart nog anländer han och slår sig ned på andra sidan och låtsas som om vi inte känner varandra. Utan att vi tittar på varandra lägger han upp ett fotografi på bordet och berättar att han vill veta mer om denne person som jag tydligen skall känna väl. Jag brukar vara ganska kall i liknande situationer men jag måste erkänna att jag känner en viss harm och ilska över att han tror att jag skulle sälja upplysningar om mina bekantskaper för det första och för det andra till en som tidigare har försökt med utpressning emot mig! Det är otroligt vilka sluskar som mitt yrke drar till sig. Eftersom jag inte tänker tåla sådant reser jag mig då han har pratat lite till om vad han vill vet - adress, bakgrund, allt - och går ut. Då jag reser mig slänger jag ett getöga på kortet och ser att det är Edward som de är ute efter.

Väl ute sätter jag mig i en förbeställda taxin och skuggar Mostowskys skaltiga Nissan. Den något omständiga färden för oss till ett hyreshus i Sunken Barrio. Efter att jag har gömt en spårsändare på hans bil - jag tar en av mina större och starkare sändare och sätter dit ett extra batteripaket - åker jag så hem till vår hårt utnyttjade värd igen.

På kvällen sker så det sista besöket för dagen; jag har via mitt kontaktnät fått veta att Sir Compton ofta tillbringar tid på ett kasino i Broken Wing som heter Las Vegas. Iförd smoking och en elegant käpp att stödja mig på (mina revben gör fortfarande ont) dyker jag upp på kasinot. Någon timme senare dyker så Sir Compton upp med sitt entourage och börjar spela. Ett telefonsamtal till Don Giovanni ger inte så mycket rörande Comptons sällskap men jag börjar samtala lite med en av hans ”skyddslingar”. Den förste, som tydligen heter Alexander, låter antyda mellan raderna att Krotkin har råkat illa ut - eller snarare att han är säker och har det bra vilket jag tolkar som att han är riktigt illa ute - men han berättar något mycket intressant för mig. Compton har tydligen mer folk med sig än de som uppenbarligen ingår i hans entourage, personer som fungerar som väktare i förklädnad - på Alexanders fråga om jag är en av dessa väljer jag att bara le, med ett leende kan man komma långt i denna värld.

Ett tag senare närmar jag mig en kvinna men hon ger mig inte mycket mer information än vad Alexander har gjort - däremot kommer den senare och på ett lojt sätt lägger han sig över spelbordet och informerar mig att Compton bjuder mig på High Tea i morgon måndag. Jag tackar för inbjudan men säger inget om jag tänker dyka upp eller ej, Compton väcker en viss avsky hos mig men samtidigt är jag nyfiken på den som alla pratar om. Jag har en fundering att lura med mig James till bjudningen men jag är fundersam till om jag vill gå alls, även om jag inte har lyckats så bra vill jag gärna hålla min nuna okänd…

Framåt kvällskanten dagen efter, den 20 september, knackar en synnerligen underlig kuf på min dörr. Det är inte en person som jag inte vill träffa fler gånger för hans utseende inger vissa dubier. Han introducerar sig som Sekhemra Wadjkhau och påstår sig vara en vän till Daniel. Han säger sig ha varit i kontakt med Daniel för ett par dagar sedan och blev då inbjuden till ön. På vägen hit kände (!) han att Daniel blev dödad i en strid med Josh!

Herr Wadjkhau prata sedan en hel del om Benway, vars namn har florerat ett par gånger tidigare, och enligt Wadjkhau är Josh anställd av denne Benway och han vill att jag skall vara med och ta reda på mer om den mystiska Benway - själv vet han inget om honom mer än att han är väldigt farlig. Enligt en del rykten (jag kallar dem rykten men Wadjkhau verkar tro på deras innehåll) skall Benway vara en demon och han talar mycket om djävulen. Wadjkhau säger sig vara doktor i ockultism och jag börjar allvarligt undra om jag inte har fått en satanist på halsen.

Då samtalet blir allt obehagligare väljer jag att avsluta det så fort jag kan men en sak sade Wadjkhau som var av intresse: Edward dog som tvååring och Daniel led av akut personlighetsklyvning. Innan jag blir av med personen fabulerar han en del om att Daniel skulle ha skrivit på ett kontrakt med Benway innan hängningen och Daniel läste inte igenom kontraktet först. Wadjkhau är nu orolig för innehållet. Jag tror att det är hög tid för Wadjkhau att söka proffisionell hjälp! Att Daniel inte läste igenom kontraktet är obota korkat men det förslår inte emot Wadjkhaus vansinnigheter! Äntligen blir jag av med honom men innan han går får jag en snabbt övergående, stark flyktkänsla och sedan ser jag hur två suddiga personer går ut om ömse sidor om min besökare. De kan mycket väl vara Edward och Daniel. Hur skall jag tolka det? Grubblandes över detta låter jag kvällen förflyta utan en tanke på att besöka ”Sir” Compton - jag har ingen lust för att utsätta mig för hans osmakligheter.

Jag finner ingen förklaring till min syn men demoner tror jag inte på, det närmaste man kan komma det är väl andarna som jag mötte hos Dr Seversen. Vi får se vad framtiden har att utvisa men ”Herr” Wadjkhau tänker jag hålla mig undan.

Den Bångstyrige Gästen

Plötsligt vaknar jag under natten och när jag ligger och orienterar mig minns jag att jag vaknade av ett rop. Jag hoppar ur sängen så snabbt som mina revben tillåter och greppar min käpp och en kastkniv. Med dessa halvspringer jag genom huset och finner Aziz utanför en dörr. Uppenbarligen är en av husets gäster i fara! Jag rusar åter upp på mitt rum och åtevänder med mina dyrkar men dörren verkar vara blockerad ifrån insidan. Vi skrider snabbt till handling så snart vi hör ljudet av en fönsterruta som krossas - jag springer in i rummet till höger och James, som också har dykt upp nu, springer ut på gatan. I grannrummet tar jag mig ut genom fönstret och lyckas ta mig över och in igenom det andra rummets fönster. Det var klart lättare än under mitt äventyr i Schweiz men jag har ändå ingen lust att göra om det. Den nye gästen, Wadjkhau, är uppenbarligen galen men jag lyckas ta mig förbi honom och vräka undan den byrå som ligger emot dörren och Aziz och James kan komma in och få ordning på gästen som talar i tungor - favoritreplikerna verkar komma ifrån en rättegång för ”herr domare” är en återkommande fras.

Då vi lugnat ned honom diskuterar vi hur vi skall gå till väga med galningen och jag argumenterar ganska friskt för att han skall till D’Aubainne Hospital and Trauma Center - dels så vill jag bli av med honom (synerna jag har sett inger mig en viss olust, jag har tröttnat på Daniel/Edwards vana att locka hit CPC-agenter) och dels så besitter ingen i rummet tillräcklig kompetens för att ta hand om sinnessjuka personer. Man vet inte vad domaren kan komma fram till för domslut…

James däremot tror att det går över men vi enas om att inhysa galningen i ett rum utan fönster i källaren under resten av natten så får vi se vad gryningsljuset för med sig för idéer.

Vid frukosten kommer vi överens om att ta med Wadjkhau till en temporärt hyrd lägenhet där en psykiatriker som el Sordo känner skall få undersöka honom under några timmar.

Psykiatrikern, Alison Porter, visar sig vara en vacker kvinna i 30-40-årsåldern och hennes kläder andas rikedom. Under undersökningen får jag en allt kraftigare känsla av att jag borde känna igen vår patient men jag kan inte placera honom! Tyvärr kommer hon inte fram till mer än att han är i akut behov av kvalificierad vård och Don Giovanni - som även han är med på grund av något dolt intresse - sade sig känna till en bra privatklinik som kan ta hand om den sjuke, samma klinik som tar hand om stackars Josef.

Eftersom vi konstaterar att vi nog inte kommer så mycket längre lämnar vi lägenheten och ger oss av gruppvis. Jag och Bernice lämnar lägenheten sist, det var trots allt jag som hyrde den för ett par timmar, och då vi kommer ut ser jag hur två köttstycken i kostym kommer emot oss längs trottoaren till höger om oss. Till vänster ser jag hur Rahim stiger ur en Total Taxi. Scenen är både välbekant och hotande så jag går lugnt bort till Rahim, sätter mig bredvid honom i bilen, låser dörren för att vi inte skall få det trångt och säger åt chauffören att köra.

Under färden säger min f.d. uppdragsgivare att jag skulle ha övergett Glattstein för Quislingarna och anger kortet som Mostowskys kamrat tog som bevis. Jag skrattar honom dock rakt i ansiktet och säger en del om en synnerligen dåligt utförd utpressning och antyder en del om intelligensen hos dem som inte begriper detta. Det som gör mig något upprörd dock är att han vill att jag - för att bevisa min lojalitet - skall döda Mostowsky. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; jag är ingen kontraktsmördare. Jag vägrar självklart och det hela slutar med att jag säger upp mig - egentligen har jag betraktat mig såsom arbetslös sedan vi sågs senast då jag fick veta att någon av de stora organisationerna låg bakom honom. Jag gillar inte dem och de borde efter en del av mina äventyr inte gilla mig. Innan vi skiljs säger han bara ”Lycka till” - något som jag delvis tolkar som ett hot. Efter en drink och en smörgås på Sad Mary’s återvänder jag till min hårt prövade värd och vi diskuterar McRoths existens då vi sitter i el Sordos arbetsrum.

Filmiska drömmar?

Efter en hel del debatterande och telefonerande kommer vi till en slutsats. Enligt de informationer som vi har kan McRoth finnas på en bordell/nattklubb som har det föga fantasifulla namnet Blå Lotus och en vän till bl.a. Lambar (som för övrigt är spårlöst försvunnen!) som kallar sig van Helsing (det är en underlig typ som har figurerat en del till och från men det var första gången som jag träffade honom själv) är mycket mån om att hon skall ”räddas” därifrån å det snaraste. Vi kommer överens om att vi (jag, James - som åter låter sina stockkonservativa åsikter komma fram rörande slika platser - och Bernice) skall ta en taxi till van Helsings hotell och därifrån gå till Blå Lotus.

Efter att ha tagit på mig ändamålsenliga kläder med lilla expeditionsutrustningen i alla dolda fickor ger vi oss av till hotellet. Jag har tidigare berättat om att jag vid ett antal tillfällen har sett syner - allt ifrån stundande överfall till talande, tecknade figurer - och än en gång drabbas jag av dessa. Framför min syn rullas ”The Golden Tree” upp sig i skyn i stora bokstäver - det som gör att jag tvivlar på att det är ett reklammeddelande är att texten är spegelvänd - som om man såg den bakifrån. Då texten inger mig onda aningar går jag snabbt in på hotellbaren, vilker visar sig vara en dålig idé. Snart ser jag texten ”Starring” hänga ovanför bardisken. Dessa och de följande texterna gör mig beklämd varför jag är ganska tystlåten då vi går bort till bordellet. Den annars då korrekte James spelar drucken och har hällt lite av min (!) whisky på kostymen för att ytterligare förstärka intrycket av någon som har druckit för mycket. Snart ser jag texter som ”Daniel Da Privavi, Bernice Sommerfield, Anthony Hopkins, James Claremont, John McKenzie, Janos Lambar” i skyn, och innan vi kommer in på ”rätt” gata följs de av ”Directed by Josh Callander” och ”Benway Productions”. Trots några frågor till James får jag inget grepp om denne Benway som har figurerat en del på sistone.

Då vi möts av anblicken av byggnaden som Blå Lotus är inrymd i känner jag lättare yrselanfall och det blir bara värre därefter. Inne i lobbyn tappar jag plötsligt fotfästet i verkligheten och jag dras ned i en malström av dimensioner som vida överstiger de vanliga tre. Tidsaxeln blir bara till en krokig linje bland alla de andra.

Jag vaknar dock snart till ”sans” igen och känner fast mark under min kropp. Jag ligger ned på ett trägolv och märker hur någon far ut ut en dörr bredvid mig och tvingas hoppa över mina ben för att inte snubbla. Reflexmässigt drar jag dem åt mig och tittar upp och tar in scenen. Jag ligger på en trätrottoar i något som liknar en västernstad och är iklädd i passande kläder. Mannen som hoppade över mig visar sig vara Daniel (!) som han såg ut då han först kom till ön och i sin hand har han en blodig barberarkniv. Han tecknar till mig att vara tyst och att någon är inne i huset. Vi ställer oss på var sin sida om dörren och jag försöker få grepp om situationen. Daniel kastar sig dock över till min sida och tre kulor slår ut genom dörren och missar honom med en hårsmån. Han mumlar något om att Agent Smith ifrån CPC befinner sig där inne och eftersom någon tydligen skjuter bestämmer jag mig för att fly fältet. Vi rusar ned på gatan för att våra fotsteg inte skall höras och springer runt till framsidan av huset och en jakt tar vid igenom den opropotioneligt stora staden. Tack vare en liten kille och en diger sedelbunt i Daniels hand köper vi oss ett par hästar och vi rider ut ur staden i sporrsträck.

Ganska snart jagas vi av ett uppbåd om ett tjugotal man - mannen som Daniel påstod vara Smith visade sig vara en sheriff helt klädd i svart. Under tiden som vi rider emot en större kulle och den skyddande skogen därbakom blir jag mer och mer övertygad om att det här är en dröm. Jag kan inte rida men ändå går det här skapligt bra - och vad annars skulle förklara att jag befinner mig här alls?

Då vi når kullen ser vi en hjulångare komma upp för floden och vi ser vår chans att komma undan. Vi tvingar våra hästar att simma ut till båten och vi får hjälp att komma ombord - hästarna får klara sig så gott de kan på egen hand. Då Daniel under ritten har ropat något om att han har ett kontrakt han måste bränna upp å det snaraste ignorerar vi den lille kinesiske kaptenen som glatt hälsar oss välkommna ombord på ”Västerns största bordell” och börjar rusa nedåt i etablisemanget för att leta upp ångpannorna.

Min övertygelse om att jag drömmer blir bara fastare av att jag möter Kurz - eller någon som liknar honom väldigt mycket - då vi rusar igenom en korridor. Vi kastar oss ut igenom den dörr han kom igenom i slutet av korridoren i tron att vi kommer att hamna i maskinrummet - Kurz’ tvilling torkade sig i pannan. Istället för att hamna bland ångpannor kommer vi ut i ett litet japanskt rum med rispapperväggar, en liten bädd på vilken jag ligger, en liten rispapperlampa samt Bernice. Då jag har varken tid eller ork att fundera över detta vänder jag på klacken och börjar jaga efter Kurz. Då jag springer igenom dörren jag sgå honom försvinna igenom kommer jag in i en korridor i samma japanska stil som rummet jag just lämnade. Trots att jag vid ett tillfälle får en synsk förnimmelse av honom står han ingenstans att finna. Då jag rusar runt med dragen pistol som jag döljer under min kofösarhatt som jag håller med vänsterhanden ser jag hur en batalj utkämpas i ett av rummen. Några japaner med samurajsvärd jagar någon jag inte ser men det är en batalj som går hårt åt inredningen som domineras av rispapper och tunn träläkt. Då jag rusar vidare och runt ser jag att det är James som är japanernas måltavla och jag skjuter två skott in igenom väggarna för att antingen avskräcka eller döda motståndarna. Då jag har liten lust att blanda mig i andras affärer (och vad rör det mig om en dröm-James skulle stryka med?) rusar jag vidare men jag är dock tvungen att skjuta en av dem i bröstkorgen då han vill följa efter mig. Jag arbetar utan publik.

Min dröm blir bara sjukare och sjukare (jag övertygar mig själv om att de måste bränna opium i nattklubben som vi besökte) och jag förvånas föga då jag möter en stor riddare i en grön helrustning med en enorm yxa i ena handen. Jag åtlyder utan att tveka hans metalliska ”Halt!” men rycker på axlarna och springer vidare via ett par rum åt hans fråga om jag har sett en viss herr Clarrus. Ett litet ljussken i ett rum får mig att göra en teatralisk entré genom att hoppa in genom väggen men det enda jag finner är min egen kropp, Bernice, Daniel och ett otal små papperslappar som brinner på golvet med ett sprakande och sprättande - troligen kontraktet som Daniel pratade om tidigare. Jag hoppar raskt ut igen med en kommentar om ”fel rum” och rusar vidare i korridoren. Jag kan inte göra annat än att konstatera att jag är vilse och att jag har tappat bort Kurz så det enda jag kan göra är att försöka ta mig ut ur den labyrint som drömmen utgör. I en förhoppning om att nå ett slut börjar jag trava på i en rak linje igenom väggar och rum och drömmen tar - som drömmar brukar - en ny vänding. Jag har inte hunnit mer än ett par hundra meter då någon ropar ”Bryt!”, en väggsektion till höger om mig dras undan och jag ser ett helt filmlag med flera filmkameror och en regissör. ”Du kan inte bara gå rakt framåt! Du måste göra något mer för att fånga publikens intresse!” ropar regissören i sin taltratt. Där någonstans tar mitt tålamod slut och jag bestämmer mig för att det sista jag tål för tillfället är översittartyper varför jag går fram till honom och skjuter honom upprepade gånger. Eftersom det är en dröm har jag inga problem med att skjuta honom ett tjugotal gånger med min sexskjutare. Övertygad om att jag ligger hemma i min säng och sover och att även morgonen är en dröm - filmens förtexter borde ha upppmärksammat mig på detta - går jag ned längs en korridor.

Jag blir lite nervös av att jag ser en Peace Force-konstapel komma halvnaken med sin tjänste-k-pist men jag lyckas snart få honom med på noterna genom att ropa ”filminspelning, filminspelning” och jogga vidare. Han är dock av den envisa typen och vill ropa tillbaka mig men ett par ”manus!” håller honom på mattan. Nöjd med min insats som filmkritiker springer jag vidare.

Då jag svänger runt ett hörn tvingas jag att tvärstanna. Ett tjugotal meter längre fram står, klädd i svart rock och hatt, ”agent Smith”, sheriff i staden jag och Daniel för en halv evighet sedan flydde ifrån. Han kastar undan rocken på klassiskt manér och utmanar mig med sin blick. Då jag har min revolver dragen försitter jag inte min chans utan skjuter omedelbart och kastar mig framåt för att minska träffutan. Jag ser hur min kula träffar honom men jag känner hur det bränner till i axeln, ett köttsår men nog så smärtsamt. Jag håller nu revolvern med båda händerna och skjuter honom i bröstkorgen och jag ser hur han går ned på knä och faller framåt. Samtidigt så måste han ha träffat mig för mitt synfält blir allt mindre och snart så är det helt svart och tomt.

The End?

En lista på alla hjältemodiga rollpersoner

RollpersonSpelareKommentar
John McKenzieJonas SteverudAgent á la Mission Impossible ifrån Skottland, huvudperson, har inte missat ett enda spelmöte.
IvanAnders BergåkerKrigsveteran som inte är helt normal, har varit med i för många krig.
Armand-Jean MazarinHenrik JohannissonUdda vetenskapsman, tänk på ”Hippolytos Bergamotte” ifrån Tintin och De Sju Kristallkulorna när det kommer till utseendet men med Kalkyls pendel
MingAnders BergåkerEn tibietansk munk, något av ett naivt naturbarn.
James ClaremontOlof DahlEn något gammaldags epidemiolog, har ett stort svärd.
Daniel da Privavi/Edward Glansdale, earl Warwick/Sekhemra WadjkhauJohan WestbergEn galen konstnär som bakom våra ryggar var (är?) demonolog. Avrättas och återuppstår som Edward Glansdale, Daniels sedan länge avlidne bror (eftersom det är OTE kanske en förklaring är på sin plats: Edward är död. Daniel har bara tagit hans identitet). Daniel/Edward skadas svårt av Josh och återkommer (helt förändrad till utseendet) som Sekhemra Wadjkhau - bara för att senare återigen återkomma som Daniel. En komplicerad rollperson.
Bernice SummerfieldAlexander ”Alex” DahlDoktor i den keltisk kulturen
Janos LambarRickard ElfgrenUngersk läkare
Josh CallanderPatrik StrömbergFilmproducent?

En lista på de inte fullt lika hjältemodiga spelledarpersonerna

professor Anderssonmatematiker, Caterinas lärare och make [avliden]
Augustestorvuxen, fransktalande Citroënåkare [avliden]
Azizel Sordos arabiske betjänt
fader BenwayDaniels arbetsgivare, filmproducent?
Leon Biancoadvokat, har gett Lambar ett uppdrag
Maroum BismallahAgarernas ledare
Howard Brenneragarisk telefonförsäljare och statyköpare
Callowaymedlem i herm. brödrarskapet, var i närheten av prof M vid mordet
sir Comptondepraverad gammal man, beundrar Daniels avrättningsteknik
Caterina Foscarida Privavis f.d. flickvän [avliden]
Frank Germaineäger Sad Mary’s
don Giovanni (don Juan)distingerad äldre herre, bekant till el Sordo
van Helsingbekant till don Giovanni
Peter Inghamstuderar historia och leker tempelriddare
JoeI’m your pusher, man
KaufmannKurzs tandläkare
fader Krotkinrysk-ortodox, vän till sir Compton (och el Sordo?)
Joseph Kurzförsvunnen gäst hos el Sordo, intresserar sig för tempelriddare
Angela Loztovvar på festen tillsammans med P.W.
Marcelefterhängsen fransman (den mindre av dem)
François Marneauvän till Peter Ingham
Armand-Jean Mazarin”vetenskapsman”, inkopplad på råttfallet av McKenzie
Mingbuddhistmunk, föreläser vid Temple of D.E., vän till McKenzie
Susan McRothisolerad gäst hos el Sordo
fröken Moebiusprof. M:s ”dotter”, även känd som Aliza Kashi
professor Moebius”secret knight of Malta” [avliden]
Thomas Newtonleder Subterranean Communications
Portiasvansförsedd prostituerad på Sad Mary’s
Abdal RahimMcKenzies uppdragsgivare (från Algeriet?)
Alexander Rogoschkinryss, förläggare, intresserar sig för Bernice
Rominskysir Compton-anhängare och avrättningskonässör
dr Rosenmannkemist vid D’Aubainne-universitetet, försvunnen
Smerdjakovträffade Kurz på restaurang Kharij
Special Agent Smithgrånad CPC-medarbetare
Augustin el Sordoantikhandlare, allas vår vän
Tiffany Tribolitenseriefigur
Paul Weißbergerkortklippt tysk apotekare
dr. Winkelzoolog vid universitetet, har fått en råtta av Lambar
Phillip WintersDaniels försvarsadvokat

Tillbaka till Gamemaster's Refuge

12 april 2006