Som det tedde sig…

Sett genom Erik Silverstolpes ögon

Erik Silverstolpe spanar in i framtiden efter hot emot Samfundet

Det var tisdagen den 16:e juli år 96 i Pyrisk Tideräkning som jag fick min chans att återupprätta min släkts Rykte och Ära. Jag befann mig för tillfället i Göborg och beslutade jag mig för att dra åstad när jag hade sett mig mätt på havet och fiskarnas underliga fångster, men jag hade inte hunnit långt innan jag nåddes av ett bud: En kontakt till mig, Herr Slarke Preem, lät meddela att han hade trängande behov av mig och jag hörsammade självklart hans önskan, något annat skulle ha varit mig främmande.

Det visade sig att hans bror, som precis som han själv var en högt uppsatt man i Göborgs styrande råd, kanske befann sig i svårigheter. Man fruktade att Johann Preem var utsatt för utpressning men Hr Preem hade inte kunnat få fram något i sina egna undersökningar. Han bad mig att undersöka saken då han var oroad för sin broder. För hjälpen skulle jag få en ganska blygsam summa men jag såg mer de värdefulla kontakterna som det här kunde ge. Till mitt förfogande ställdes tre personer, herrarna Kurry Howard, Kjell Karlsson och Nils Sundin, samt tre mutanter, Konny, Jennifer och Georg.

Vår första åtgärd blev att inkvartera oss på Gestgiferi Amiralen som passade oss ypperligt. Det kanske bör föras till protokollet att Jennifer McCay inte återfanns bland Gestgiferiets gäster ety hon föredrog att tillbringa nätterna ute i det fria. Som jag förstod det hade detta med någon av hennes mutationer att göra men av finkänslighet valde jag att inte göra närmare förfrågningar.

Enligt de informationer som vi fick skulle Johann Preem snart få en större last med dryckesvaror ifrån Ulvriket och enligt en del uppgifter skulle han mer eller mindre byta leverantörer helt. Något som komplicerade saken lite var att två pyriska agenter hade tagits tillfånga och nu satt i fängsligt förvar.

Dessa uppgifter satte dock spinn på de andras fantasi och de började spekulera i om det var så att Kejsardömmet låg bakom eventuell utpressning av Herr Johann i ett försök att få honom att fortsätta köpa av dess bryggerier, som håller en högre kvalité än konkurrenterna.

Då själva tanken på något sådan bjöd mig emot något enormt protesterade jag emot slikt tal och lyckades föra sällskapets tankar på andra banor. Det stör mig än idag att folk kan ha så låga tankar och förväntningar på Kejsardömet!

Men problemet med kejsarens agenter var definitivt ett problem som vi borde lösa! Hur mycket tid hade jag på mig? Ovissheten borde tära på mig mer än den gjorde, ett faktum jag får tillskriva min dåvarande unga ålder. Ovisshet är sällan något som ungdomen svävar i, alltid kunniga om sin egen duglighet och förmåga.

Efter att ha diskuterat under middagen hur vi skulle gå till väga, där mutanterna kom med flera intressanta och konstruktiva förslag som inte innehöll våld eller liknande lösningar, bestämdes det att vi skulle försöka ta reda på om Johann Preems barn var utsatta för någon form av hot eller rent av var bortrövade. I väntan på att det skulle komma till att bli nästa dag samt i ett försök att skaffa lite informationer gingo undertecknad och Herr Nils Sundin till Kvicka Räkan för en stilla kvällsdrink. Efter lite oskyldiga frågor till servitören fick vi veta att de snart skulle få in en större sändning av dryckjom ifrån Ulvriket senare veckan. Efter att ha insupit atmosfären anträdde vi så färden tillbaka till vårt nattkvarter.

Vissa framsteg görs

Innehållsförteckning
  1. Vissa framsteg görs
  2. Lösningen på spåret
  3. Mot nya äventyr
  4. Monsterjakt
  5. Skattfynd
  6. Döden på Hertz’ Kanal
  7. Sabotörsjakt
  8. Vittring av bytet
  9. Pirit, söderns pärla
  10. Dödshål och barbrer
  11. Muntermåla
  12. Striden i Löggeshög
  13. Motormarodörerna, Söderns plåga
  14. Björnehus siktas och försvaras
  15. Krigsbyte
  16. Plikters uppfyllande
  17. Mord i Hjuletid
  18. I rättvisans tjänst
  19. Fastighetsaffärer
  20. Kulturellt
  21. Mordutredning i klippbrott
  22. Intervju av murvel
  23. Ett brott emot all ära och redlighet
  24. Kampanjinformation
    1. Rollpersonerna
    2. Kalender

Under natten bevakade Jennifer huset där familjerna Preem bodde och nästföljande dag hörde Herr Karlsson sig för rörande möjligheten att Herr Slarke skulle rekommendera oss som ”problemlösare” eller ”säkerhetspersonal” för den problemtyngde brodern. Jag och Herr Nils ägnade dagen åt att besöka Preems restauranger och några av konkurrenterna för att skaffa oss en bild av vilka de var och var de var lokaliserade. Under tiden höll vår postiljon hamnen under bevakning för att vi skulle få veta när den Ulvrikiska lasten kom in.

Under tiden höll vi även Herr Johann under uppsikt genom Jennifer. Hon led tydligen inte av långtråkighet utan hon bevakade outtröttligt boningshuset. Under dagen skuggade hon Herr Johann genom staden på hans besök på ett flertal restauranger samt ett mycket långdraget besök på Illervu. Hon fick reda på att Herr Johann troligen skulle komma dit denna eller nästkomman kväll.

Herr Nils och jag hade bestämt oss för att besöka Kasino Måntrål samma kväll, med syftet att börja göra oss kända i staden, så Herr Kjell och Herr Kurry fick bege sig till Illervu för att bese den lokala förmågan Britta Spjut sjunga medans de höll utkik efter Herr Johann. Jag kan inte påstå att vi hade någon vidare tur vid spelborden, men Kjell och Kurry hade inte bättre tur de. Det enda vi fick fram var att ryktet bland societeten var att Johann hade gett sig ut i socitetslivet igen, trots att man trodde att han hade stadgat sig genom sitt äktenskap. Han var tydligen ett societetslejon innan han knöt äktenskapets band. Det fanns även en del rykten rörande bytet av dryckesleverantör, några var för, några var emot, men det var allmänt känt och inget som hymlades om.

Kvällen skulle dock visa sig mer givande för Herr Kjell och Jennifer än vad vi tidigare har fått fram. Herr Kjell hade hållit vakt nere i hamnen under torsdagskvällen för att se om det skulle dyka upp några intressanta leveranser och han hade tur på sitt fiskafänge. Ett ulvrikiskt skepp, Ulvsnabben, anlöpte hamnen ett stort antal tunnor skeppades över till ett lagerhus. Det som gav lite ljus i mörkret var att Jennifer skuggade Herr Preem till detta lagerhus och där samtalade han med två herrar som vi senare identifierade som Karl Werner, tulltjänsteman, och Olliar, lastare/förman för Preem. En del av lasten gick även till ett lagerhus som tillhörde familjen Böös.

Även fredagen var givande. Jennifer, Herr Kurry och Herr Kjell höll Herr Preem och hamnen under uppsikt och fick reda på en del intressanta fakta. Ulvsnabben lastades med tunga lådor ifrån lagerhuset brevid Böös’ hus och hon lägger ut så snart hon är färdiglastad – senare drar vi slutsatsen att de troligen innehöll järnskrot. Jennifer å sin sida upptäcker att Herr Preem har blivit vaksammare, han går in i ett bostadshus i de ruffigare kvarteren och kommer ut starkt förklädd, men hon känner ändå igen honom.

Jag å min sida försöker få reda på lite om de misstänkta Pyriska agenterna men det enda jag får veta är att de inte sitter i det vanliga låshuset. Jag tar mig även an ett par av Herr Preems konkurrenter och de var alla klart irriterade på Herr Preems framgångar. Han har gjort sig känd för att snabbt kunna läsa av nya trender och utnyttja dessa, hans kontakter i rådet är säkert inget hinder och transporttiderna gör att det är viktigt att vara snabb. Herr Preem har flera fiender som skulle vilja göra något åt honom men jag tror det snarare rör sig om konkurrens än om kriminella metoder.

Georg och Konny har dock visat sig användbara. De har gjort en ”diil”, som de kallar det, med en av servitriserna på Illervu, den muterade hjorten Kaprea, att Konny skall gå en Bodybombningsmatch emot hennes pojkvän samma fredagskväll och lägga sig en bit in i matchen. I utbyte emot detta nesliga fusk skall hon ge dem en del information om Herr Preem.

Lösningen på spåret

Storsinta som de bägge kompanjonerna är, går de med på överenskommelsen. Georg tar det säkra före det osäkra och ger Konny två hästbedövningssprutor innan matchen som därmed går enligt plan (Konny hade stora problem att förstå konceptet att inte slå tillbaka, att vinna genom att ta stryk). I utbyte emot detta fick de veta att hejarklacksledarinnan, Patricia, hade inlett ett förhållande med Herr Preem och hon har varit i kontakt med en del underliga figurer. Hon pekar ut henne för dem. Väl samlade på Amiralen morgonen efter diskuterar vi vad vi har fått fram.

De bägge planer som vi kommer fram till får dock de andra ta hand om; skugga Patricia och undersöka hennes lägenhet. Det är inget jag befattar mig med.

Under tiden som Georg undersöker Patricias lägenhet med Jennifer som vakt och Herr Kjell bevakar hamnen går jag, Herr Nils och Herr Kurry och på stadens marknad. De andra hittade innan vi träffades ett par fornfynd som de önskar sälja av samt kanske inhandla ett fynd eller två för praktiskt bruk.

Även om jag inte godkänner de metoder som Georg använder sig av så är hans resultat goda. Han berättar senare att han har funnit ett brev som en läskunnig i gruppen berättar för honom att det är ett utpressningsbrev. En ”Hjärnan” vill att Herr Preem skall betala honom tvåhundra kronor senast den tionde. Vi vet inte om Herr Preem betalade detta, men en av Göborgs större banditer fick betala ett högre pris; sitt liv. Enligt Kjell har Hjärnan häromdagen hittats flytande i hamnkanalen.

Medans vi andra får detta berättat för oss sitter vi på Gestgiferiets veranda solskenet, stackars Herr Kurry njuter dock inte så mycket utan sitter mest och suckar förtvivlat över den maniska besatthet en del vapen konstruerades med under De Gamles Tid. Han hade för ett par runda spegelskivor med ett illa placerat hål bytt till sig ett par instruktionsböcker för den fruktade Damsugaren och för en mindre och än hemskare tingest som antagligen var för spionbruk, utvecklad av vapensmedjan Sonynokia. Det är inte utan att man ryser vid deras uppfinningsrikedom. Solen går i moln så snart jag bara tänker på vilka fiender de tvingades bekämpa med dessa domedagsmaskiner.

Patricia hade kommit hem under tiden som Georg och Jennifer bevakade hennes lägenhet men lämnade den ganska snart igen. Jennifer följde efter men tappade bort henne då hon gick in på en mutantfri krog, Skarpa Makrillfenan. Antagligen gick hon ut bakvägen.

Söndagen inleds med ett besök på polisstationen av Herr Nils och undertecknad. Mutkolven bakom disken behöver smörjas innan vi får tillgång till ”Hjärnans” handlingar – jag saknar Pyris rättrådiga och osjälviska tjänstemän, där hade man inte behövt betala för att få en tjänsteman att göra sitt jobb och de skulle satt en större ära i att upprätthålla en högre mått av properhet. Men vi får vad vi vill ha och det var det vi gick dit för. ”Hjärnan” blev ihjälslagen och han hittades i hamnkanalen på fredagsmorgonen. Denne småbrottsling var död innan han blev islängd och kroppen har lämnats till Barrys Begravningsbyrå.

Efter detta vandrar vi vidare till Skarpa Makrillfenan där vi får chansen att tala med ägaren själv. Det är en människa av Pyrisk ätt, Hindenburg närmare bestämt, och vi språkas vid ett bra tag. Skarpa Makrillfenan specialicerar sig på Pyriska drycker och vi får veta att Patricia har varit där som gäst vid något eller några tillfällen. Både jag och Herr Nils kommentarer på vägen tillbaka till Amiralen bristen på flaskor bakom disken, något stämmer inte, men vi avskriver det tillsvidare.

Söndag eftermiddag går vi till vår uppdragsgivare och berättar vad vi fått veta och det vore fel att påstå att han blir imponerad. Vi får dock veta att vi bör avlägsna Patricia ifrån Göborg – en gammal klassisk lösning bland sociteten när en älskare eller älskarinna har befunnits oönskad. Mig passar det dessutom mycket bra då jag börjar få nog av staden och hela den snaskiga historien. Egentligen skulle jag gärna utelämna den ur mina skrifter men eftersom detta var själva upprinnelsen till vad som skulle hända sedan måste jag likväl ta med den, om inte annat för att läsaren bättre skall förstå många av de händelser som följde långt senare. Jag tänker då särskilt på Gammeltidsveckan i Visby. Vi kommer överens om att Herr Preem skall ordna en båt åt oss som kan ta oss till Pirit via kanalerna och Vättaträsk och vi får vår betalning.

Måndag förmiddag ger vi oss av till Patricias lägenhet och medan Georg och Konny lockar iväg en civilpolis kliver jag och Herr Nils in i hennes lägenhet men den visar sig vara tom. Det kan dock vara så att hon har lämnat den i hast eller att den har sökts igenom. Något stressade av detta – båten väntar och vi har inte tid för lekar – ger vi oss skyndsamt av emot Illervu för att se om hon jobbar eller gömmer sig där. Kurry Howard har tidigare talat om att han inte har något intresse av att följa med till Pirit utan han tar nu chansen att ta farväl av oss och efter artiga lyckönskningar försvinner han ned mellan ett par gator.

På Illervu träffar vi på Kaprea och efter lite påtryckningar berättar hon att Patricia gömmer sig hemma hos henne. Jennifer och Herr Nils ger sig av dit medan jag närmast halvspringer tillbaka till Amiralen. Patricia är rädd för någon och vi har utgett oss för att vara hennes vänner. Kanske har Herr Preem politiska fiender som vill åt Patricia, kanske är det oss hon fruktar. Vilket vet vi inte och vi frågar inte henne heller. På Amiralen träffar jag Herr Kjell och jag skickar ned honom till båten, hämtar ut min panzar, Silvermorgon, ur stallet och rider lättad ut genom stadens portar. På kvällen möter jag upp de andra på vår avtalade plats längs älven och vi anträder vår resa emot Pirit.

Mot nya äventyr

Vår resa upp emot Blixtbo och Fallen vid byn SAAB blir ganska händelselös. Fraktsegelpråmen de andra färdas på, själv rider jag på Silvermorgon, framförs av skepparen Bengan. Det enda som händer är att vi varnas för Guldfiskpirayorna och jag tvingas rida ifrån en grupp sikbaggar som lockas av mina patroner.

Byn SAAB är inrymt i en enorm forntidsbyggnad som tar andan ur en och efter att båten har förtullats slår vi oss ned på värdshuset Foss värdshus som hålls av värdinnan Paula Foss. Maten är god och eftersom byns diversehandel bara hade gamla nummer av Polisgazetten, själv föredrar jag Imperiets Röst, får jag hålla till godo med min bok som är ack för tunn för att underhålla mig länge till – och vi har lången väg att rida.

Monsterjakt

Vi hade planerat att lämna SAAB tidigt på morgonen och även om jag gärna hade stannat och beundrat De Gamles fascinerande byggteknik och känt historiens vindslag så var det ändå så att jag ville lämna denna utpost bakom mig. Så storslagna byggnader som inte fick den respekt de förtjänade, vem vet vilka stordåd som utfördes under detta tak? Tanken svindlar…

De planer vi hade gjort upp dagen innan kom snart på skam för medan Herr Nils och undertecknad satt och åt frukost, vi var de enda som tog in på Foss värdshus ety de andra föredrog att sova i båten, fick vi celebert besök. Byns borgmästare, Gottvard Knake, sökte upp oss och efter erforderligt utbyte av artigheter berättade han om det monster som fanns längre upp i flodfåran, månget skepps baneman. Vi hade hårt talas om det dagen innan och diskuterat länge om vilken väg vi skulle ta, det fanns en mer svårframkomlig flodarm som de flesta tog då de inte ville utmana Ödet. Vi hade då inte kommit fram till något definitvt beslut men troligen skulle komma att ta den alternativa vägen.

Vad Herr Borgmästare Gottvard Knake föreslog var att vi emot en relativt god ersättning skulle söka upp och förgöra detta monster. Herr Nils och jag diskuterade med Herr Borgmästare Gottvard Knake och vi kom överens om att vi skulle få tillgång till en harpunkanon, två Läkedrog I, en Läkedrog II samt två stycken Regen II. Vi var något överväldigade över att vi skulle få något som var så användbart, men vi kunde inte bortse ifrån att vi mycket väl skulle komma att behöva använda vår belöning bara för att överleva det. På det hela taget tyckte vi att det ändå var lite snålt men Herr Borgmästare Gottvard Knake erbjöd oss också procent på värdet av allt bärgat gods. Detta var dock något som vi inte kunde acceptera eftersom vi räknade med att lämna byn så snart vi kunde efter vår jakt och kunde inte invänta att man hade draggat hela flodloppet. Den överenskommelse vi till slut knöt på den punkten var att vi skulle få behålla allt gods vi själva kunde rädda – något som vi mer villigt gick med på då vi hade Jennifer som är en ypperlig simmerska.

Då både jag och Herr Nils fortfarande var lite skeptiska till att alls ge oss ut på jakt bestämde vi att de andra skulle få ha ett ord med i laget och i sällskap med Herr Borgmästare Gottvard Knake gick vi ned till hamnen.

Av naturliga skäl var ju Bengan inte något vidare pigg på det men vi förhandlade oss till en liten segelbåt, med argumentet att pråmen inte var vidare manövreringsduglig i floden, något som var essentiellt om monstret till exempel tog till flykten. Förutom segelbåten, hjälp att montera på harpunkanonen, en guide som landledes skulle leda mig upp till det aktuella området för att spana i förväg, en rejälare kniv till Jennifer om hon skulle tvingas strida i vattnet fick jag ett armborst med hullingförsedda lod med rep. Sålunda utrustade kände vi att vi kunde ta oss an monstret utan att riskera vare sig vår utrustning eller vår båt och mina medresenärer antog så anbudet.

Med guiden Eddie, en stor muterad schäferhund, som ledsagare red jag iförväg längs floden och Eddie visade sig snart vara en mycket erfaren guide. Han visade mig flera gånger vägar runt sankmarker, moras och tät snårskog och vi kom långsamt men ändå snabbt fram genom terrängen. Att ta sig över floden i höjd med den alternativa flodarmen visade sig dock vara en svår motgång. Trots flera försök att hantera Silvermorgon fann han större intresse i några fiskar och jag förlorade kontrollen över honom och fick simma själv till stranden i den strida strömmen. Jag är rädd att det hade gått mig sämre om inte Eddie hade varit framme med en hjälpande hand i rätt ögonblick. Väl på stranden torkade vi våra kläder hjälpligt och började gå uppför stranden på den ö som bildades mellan de bägge flodarmarna.

Under hela vår färd blev jag ständigt förundrad över den myckenhet av ruinrester som fanns överallt – de forna tidernas Blixtbo måste ha varit De Gamles mest magnifika stad för så många hus, och så stora hus som de måste ha varit av ytan att dömma, finns det inte ens i Hindenburg! Hjärtat bävade i bröstet på mig inför denna storslagna civilisation så grymt måste ha störtats. Jag har än i dag svårt att beskriva de känslor som jag kände då.

Mitt hjärta hoppade över ett slag då vi siktade en svallvåg ute i floden och efter att följt den ett femtiotal meter blev det än dramatiskt då odjuret simmade in till stranden. Då vi såg dess enormt långa tentakler och då vi inte visste hur stor den var – den var enorm – satte vi oss i säkerhet längre in på ön. Jag skäms inte för att erkänna att mitt hjärta bultade i mitt bröst inte bara av ansträngningen utan även av skräck. Det var inte utan en viss lättnad som vi strax efter kunde konstatera att den hade försvunnit.

Vi gick åter ned till stranden i en vid båge och jag gjorde fast Silvermorgon vid ett träd på säkert avstånd ifrån vattnet och vi gjorde en tydlig markering i ett par träd för att visa var vi hade sett den. Precis då vi var klara med det siktade vi båten som hade behövt en hel del tid för att montera harpunkanonen. Med gemensamma ansträngningar försökte vi lokalisera besten men utan resultat. Skeppskamraterna tog då till knepet att plaska i vattnet med årorna och det bar ganska snart frukt. Akterifrån på båten anföll så något som vi senare kunde konstatera såg ut som en jättebläckfisk. Den slet åran ur händerna på Herr Nils och det var bara ren tur att han inte drogs ned i djupet utan lyckades hålla sig kvar ombord. Herr Kjell fick ingen god skottvinkel med kanonen men Jennifer satte två skott i dess monstruösa kropp, vi såg ända borta på stranden hur blodet skvätte!

Detta fick den att fly undan oss och vi började åter vårt sökande. Det visade sig att den hade en håla under strandbrinken, ganska precis där den hade försökt ge sig på undertecknad och Eddie. Lite utforskningar ovan jord utförda av mig gav vid handen att vi stod mitt i resterna av en ruin och det slog mig att monstret måste ha vanhelgat husets antika källare och började prompt att leta efter en möjlig nedgång.

Mitt sökande gav utdelning för jag fann vad som troligen var resterna av trappa och efter en konferens med de båtburna bestämde vi att vi skulle försöka gräva ut den och på den vägen försöka skrämma ut den emot kanonen. Efter ett ganska styvt grävarbete under min ledning kunde så jag, Eddie (som dock föredrog att stanna ovan jord), Herr Nils och Bengan lysa ned i forntiden. Med andan i halsen av vördnad steg jag ned med min Skarprättare i ena handen och min lykta i andra strax efter Jennifer och Bengan.

Jag kommer aldrig någonsin ångra att jag åtog mig uppdraget att avhysa detta monster för belöningarna till trots så var vad jag därnäst såg i lyktans sken värt än mer. Nedanför trappan finns en bred korridor som sträckte sig knappt tio meter åt vänster och höger. I vadera änden fanns rester av större dörrar och man kunde ana större salar bortom dessa. Lyktan var alldeles för svag för att man skulle kunna gissa sig till vad som fanns i dessa men andäktigt undersökte vi de två dörrar som fanns till vänster i korridorens bägge väggar. Det decimeterdjupa vattnet på golvet gjorde det svårt att smyga sig fram men så tyst vi kunde undersökte vi rummen som fanns bakom. Det var ett rum om sex, sju steg i fyrkant med en lång rad av metallskåp på vadera väggen med en bänk framför. Den motsatta väggen bestod av ett hälften så djupt rum som hade för oss okänd funktion. I väggarna fanns rör som kom upp genom golvet, upp till en sil uppe vid taket och Bengan framkastade teorin om att detta var en forntida dusch, men påpekade då också att i så fall borde rören komma ifrån taket där man brukar placera tanken. Antagligen pumpade de upp vattnet, men enligt vilken mekanism kunde vi inte förstå. Mitt i golvet i det inre rummet fanns ett stort hål, säkert tre eller fyra steg tvärs över.

Det andra rummet på motsatta sidan i korridoren var likadant det men Herr Nils var tvungen att ge dörren en rejäl spark för att få upp den. Jag tror inte att hålet i golvet i det andra rummet hade en tänkt funktion för motsvarande hål saknades i det här rummet. Även om det kröp i en av lust att undersöka metallskåpen närmare var vi tvungna att söka upp monstret och försöka jaga ut det till den väntande båten. Vi fick vår önskan uppfylld snarare än vi anat.

Den stora salen till höger ifrån trappan sett hade även den ett decimeterdjupt vattenstånd men i den hade två stora hål i golvet, man kunde se hur vattnet blev mörkare på dessa ställen. Två stora bassänger, eller vad de kunde vara, upptog större delen av golvets yta. Den ena var rektangulär till formen och säkert tio meter lång, den andra var cirkulär och inte fullt lika stor, kanske bara 3-4 meter tvär över.

Knappt hade vid stigit in och låtit lyktans sken spela över salen innan monstret gick till attack ifrån den cirkulära bassängen. Vi gjorde en snabb reträtt då den helt överraskade oss och vi inte ville hamna i en prekär situation. Jag kunde på den tiden inte skryta med samma långa erfarenhet som omgivningen tillskriver mig idag, idag hade jag hanterat situationen helt annorlunda, men jag tog gott sikte med min trogna Skarprättare och avfyrade en kula som visste var den tog. Trots kraften i anslaget hindrades inte monstret i sin framfart så även jag drog mig snabbt uppför trappan. Efter en snabb taktisk genomgång samt omladdning av vapnen gick vi ned igen.

Monstret visade sig vara en värre motståndare än vi hade trott. I dess mörka hjärna hade den planerat ett bakhåll så när vi kom åter ut i bassängsalen anföll den oss i ryggen och skar av vår reträttväg! Återigen avlossade jag ett skott och jag kunde se att mina och Jennifers skott hade åsamkat den stor skada. Men fylld av hat och längtan efter hämnd lyckades den slemma varelsen få en av sina tentakler runt mitt veka liv och jag måste ha skrikit till av smärta för Bengan och Herr Nils gav sig nu på odjuret. Jag lyckades hölstra min pistol och dra min trogna värja och kunde således gå loss på min motståndare. Det var inte utan en viss tillfredsställelse som jag mycket snart därefter utdelade det dödande hugget.

Vi kunde nu ta oss en mer ordentlig titt på odjuret och det var mycket likt en bläckfisk men kroppen var nästan tre meter i längd och lika mycket i bredd med tentakler bortåt fem meter. Det var inte konstigt att den hade lyckats terrorrisera floden under så lång tid och även sänka större fartyg. Men nu var dess saga all.

Skattfynd

Det är inte utan ett visst darr på pennan som jag skriver de följande orden för jag minns ännu min bävan inför min första utforskning av lämningar ifrån De Gamles tid. Förutom de rum vi redan hade funnit fanns det två till likadana och i den ende av korridoren som vi ännu inte hade undersökt fann vi ett veritabelt skattrum. Vi hade redan räknat ut att metallvärdet i skåpsdörrarna var värda en del men här fanns det än mer. Vi hittade ett stort antal skivor med varierande diameter och stålstänger i passande dimension – det var ingen tvekan om att det var högkvalitativt stål – och vi fann ett stort antal ställningar som vi bara inte kunde begripa oss på vad det var för något. Flera av dessa maskiner var tydligen maskiner av något slag för de hade knappar och små fönster för att visa för oss obekanta saker. En av dem visade sig fungera då Jennifer fingrade på den och hon lyckades lirka ut ett A-paket ur den utan att ha sönder den. Maskinen i sig var säkert värd en del men de resonerade som så att ett A-paket var lättare att omsätta i pengar. Jag kan inte klandra dem för deras girighet för jag blev själv smittad av att plaska fram bland dessa rikedomar ifrån en svunnen tid.

Trots ihärdiga försök kan vi inte begripa oss på vad rummet har använts till men vi bestämmer att Bengan och Herr Kjell skall återvända till SAAB med segelekan vi fått låna och hämta Bengans pråm – vi har ingen chans i världen att få med oss allt i segelskutan och de andra vill inte att vi visar allt vi hittar för byns invånare, det brukar vara bra att hålla en del hemligt argumenterar de och jag kan inget göra mer än att hålla med dem, det har sina poänger. Inne i ”maskinhallen” finner vi ett litet bås bakom skjutdörrar som bara innehåller en knappsats och något som får det att glittra i Jennifers giriga ögon – en enorm spegel, helt slät! Den borde inbringa en nätt summa i Hiske som är vår nästa anhalt på resan! Trots flera försök får vi inte ned spegeln men vi finner att det finns fler fungerande maskiner i lämningarna. I ”bassängrummet” som vi kallar det andra rummet efter de stora, regelbundna nedsäkningarna i golvet, finner vi en kontrollpanel som kan få vattnet i en rund urgröpning att koka. Vi gör en del försök att komma åt maskineriet men misslyckas kapitalt.

Men vi gör en mer fasansfull upptäckt i den stora ”bassängen”: Monstret har lagt ägg och samlat föda till avkomman i form av tunnor med insaltad fisk. Plötsligt blir det väldigt intressant att söka igenom hela utrymmet efter fler ägg men trots flera avsökningar kan inte Jennifer (som rör sig som en fisk i vattnet pga sina gälar) garantera att hon har hittat allt. Vi tar upp dem vi hittar, fastsatte som de är i ena hörnet, och tar upp äggen, som är stora som ett människohuvud, ovan jord innan vi slår sönder dem med en påk. George hinner dock ”rädda” ett ägg och grillar det senare på dagen och äter som lunch – äcklad av synen vänder jag mig bort då han gör detta. För att hindra att nya monster terroriserar älven bestämmer vi oss för att ta bort mattunnorna och blockerar ingången till rummet där tunneln ned till älven finns.

Dagen därpå stannar Jennifer, George och Konny kvar och lastar upp metallskrot samt dyker efter båtvrak medan vi andra seglar ned till SAAB för att överlämna beviset på att vi har lyckats, sälja alla skåpsdörrarna samt de mystiska ställningarna. Vi möts av en stor mottagningskommitté, bestående av borgmästaren, Kejsarens skatteindrivare, polismästaren, Herr Tullmästare Sonny och ett stort antal nyfikna. Jag låter de få veta vad vi har lyckats med och låter dem beskåda kadavret där det ligger på släp efter vår pråm. Då vi lastar iland alla fornfynd får vi veta att fornfyndsskatten på sådana fynd som görs utanför förbjudna zoner är fyra delar till närmaste by, fem delar till Kejsaren och en del till upphittaren. De andra knotar men detta är Kejsarens påbud och de borde veta bättre än att ifrågasätta hans visdom. Det är inte mer än rätt och riktigt. Det blir dock tio kronor till oss var då vi sålt vår kvarvarande andel. Vi får kvittera ut vår belöning som vi inte direkt kan gnälla över; en uppsättning simfötter och snorkel får vi behålla, två stycken Regen I, två stycken Läkedrog I och en Läkedrog II. Därefter sätter vi åter stäven mot fyndplatsen, denna gång med en officiell delegation som skall ta över skattletandet på en båt bakefter.

Under tiden som Jennifer dyker efter båtvrak leder jag runt delegationen och jag informerar dem om vad vi har funnit och de går med på att vi får behålla skivorna och stängerna efter att vi har visat dem den fungerande panelen som kan få vattnet att koka. Den fungerar inte då jag skall till och visa men det kan nog bero på att jag inte känner till hur den skall hanteras. De ser märkena efter våra ansträngningar att få loss den och drar slutsatsen att vi har förstört den, något som jag dock kategoriskt förnekar. Skulle något som har överlevt Mänsklighetens Skymning inte klara våra försiktiga undersökningar? Barockt! Det var i huvudsak stenen runt panelen som vi försökte få loss så panelen själv har som mest fått en repa eller två.

De fyra saker som Jennifer får upp ifrån botten (de första fyra sakerna nedan) tillsammans med vad vi fann i skåpen gör att vårt byte blir rikt. Jag tror att kommer att behålla paraplyt och jackan för egen del, det är mycket praktiskt att kunna hålla sig torr då det regnar.

Döden på Hertz’ Kanal

Då vi lämnat SAAB bakom oss seglade vi uppför floden och anlände samma dag till Hiske där vi sov över och sålde en del varor, det inbringade sammanlagt 20 kronor vadera, en del av de pengarna investerade jag i Stefan Kungs senaste roman ”Nattvagnen”. Nästföljande dag anlöpte vi Svartmåla och tog där farväl av Bengan och tar till fötterna respektive Silvermorgon för att ta oss söderut längs den västra vägen emot Pirit. Vid kvällningen hade vi nått ett av Kejsardömmets mest grandiosa projekt och den främsta symbolen för Kejsardömmets storhet; kanalen mellan Svartmåla och Vättaträsket!

Vi väntade med att ordna husrum för natten eftersom man inledde en storslagen ceremoni snart efter att vi hade anlänt, man firade att man hade avklarat första etappen av kanalbyggandet. Själve Handelskommisarie Herbat Krööger höll tal och den smakfullt pampiga estraden kröntes av flera av projektets högdjur, däribland Överste Silvia Vigg och projektets ledare, Herr Kanalöversyningsman Horatio Hertz. Vi tog alla del i alla de välklingande ord som de önskade överskölja våra öron med och mutantarbetarna spetsade sina örontrattar närhelst någon av talarna vände sig till dem och lovordade dem. Men mest lovord fick ändå de fem forntidsmanicklarna, de fantastiska automaterna Grävarn, Schaktarn, Sprängarn, Hackarn och Borrarn. Det var deras outtröttliga slit i Kejsardömmets tjänst som vi hade att tacka för att arbetet gick fram i så rask takt.

Självklart finns det de som inte nöjer sig med andras framgång och svär ve och förbannelse över dem i sin avundsjuka. Vid sidan av uppfattade Herr Kjell hur en tillrest fackföreningspamp, Cassandra Egg, utgöt surt tal över andras framgångar – allt i ett försök att låtsas som om detta var något som gick ut över hennes medlemmar när hon istället borde glädjas åt det välstånd som kanalen kommer att medföra för handel och arbete.

Men katastrofen slog till – när Herr Handelskommissarie Herbat Krööger upphäver sin stämma och manar arbetarna med Fortsätt arbeta!, löper plötsligt Grävarn amok och närmast anfaller estraden i sin säviga takt och många var det som skrikande föll till markens leriga jord, några av dem för att aldrig resa sig mer.

En Silverstolpe ser alltid en möjlighet att tjäna Kejsaren och är sitt valspråk troget –”In i framtiden!” Jag insåg snabbt att jag skulle bli tvungen att ingrip då soldater och arbetare bara effektlöst slog på automaten i hopp om att slå sönder detta mästerverk av forntida ingenjörskonst, något de med tiden skulle lyckas med men då åsamka kanalbyggandet irreparabla skador. Jag fann en överarbetsledare och med myndig stämma avtvingade jag honom hur man fick stopp på den skenande automaten och skred sedan till verket. Jag klättrade upp på maskinens rygg och tog mig fram till den styrhytt som fanns där. Väl placerad i dess sits åtföljde jag de instruktioner som jag hade fått och fick snart stopp på dess destruktiva framfart. Vid det laget hade de desperata arbetarna och soldaterna lyckats åsamka Grävarn avsevärd skada.

Jag lät dem framföra sina hyllningar under den tid det tog för mig att klättra ned men sedan lämnade jag dem snabbt bakom mig med en antydan om att jag var tvungen att plåstra om mina sår – en klantig soldat hade låtit en förlupen kula krossa en av styrhyttens glasrutor med resultatet att jag överöstes av glassplitter. Det bekom mig inte så mycket men det ledde till en del blodförluster och jag ville högst ogärna bloda ned min uniformsjacka.

Snart nog når jag Herr Nils som trogen sin läkared har sprungit fram till resterna av estraden och där lägger sina helande händer på de skadades våndor. Vi kan bland annat konstatera att Herr Kanalöversyningsman Horatio Hertz tyvärr aldrig kommer att se sin skapelse fullbordas. Han hjärta kommer aldrig mer att slå i hans bröst för Kejsardömmets framtida väl, han haver för alltid uppgivit andan, krossad under en av de fötter som skola bredda stigen in i den ljusa framtid som är vårt älskade fosterlands öde. Chockade över denna andra förluster denna kväll gick vi så modstulna till det tält som hade rests till Herr Handelskommissarie Herbat Kröögers bekvämlighet och undfägnad. Där inne framför denne sina tacksägelser till Herr Nils för att denna så rådligt har ingripit och hjälpt de skadade för denna fruktansvärda olycka, bland annat honom själv, och han tar sig även tid att tacka undertecknad för min enkla insats, något som jag dock som etiketten föreskriver viftar bort, soldaterna hade fått stopp på den snart nog ändå. Vi utbyter artigheter och sedan kommer Herr Handelskommissarie Herbat Krööger så fram till den främsta orsaken till att han bad oss komma: Han misstänker sabotage!

Vi blir självklart något fundersamma över detta men det är inget som motsäger vår redan misstänksamma natur så åtar oss villigt uppdraget att undersöka frågan. De giriga mutanterna i vår grupp pratar omedelbart om monetär ersättning och vi blir lovade 50 kronor var, men det som är mångt mycket mer värdefullt än så är Herr Handelkommisarien Herbat Kröögers och själve Kejsarens tacksamhet! Efter en längre diskussion med Herr Handelskommissarie Herbat Krööger får vi fram en lista på möjliga misstänka och möjliga ledtrådar. Jag blir utsedd till Officiell Olyckssnokare med uppdrag att undersöka olyckan, man kallar det inte för sabotage utåt, inte än i alla fall, och de andra snokar de med men utan officiell prägel för att lättare kunna prata med de bredare folklagren.

Det vi får veta är att det har skett flera incidenter kring arbetat som tyder på att det finns ganska starka grupper som motsätter sig kanalbygget eller de metoder som används. Facket (se nedan) har varit på arbetsplatsen och stört med agitatorer och andra uppviglare, strejker har förekommit och arbetare ifrån andra delar av landet har kommit och protesterat. Vi konstaterar att vi har följande ”misstänkta”:

  1. Facket, med Cassandra Egg i spetsen, motsätter sig starkt att man använder sig av forntidsmanicklar. De anser att automaterna tar jobbet ifrån en massa arbetare som nu får gå hungrande. De ser tydligen inte det uppsving det kommer att bli för handel och arbete till följd av kanalen men sådan vidsyn brukar inte känneteckna knegarklassen. Tyvärr kan deras låga bildning leda till att de gör oövertänkta saker och leder sig själva i fördärvet så vi beslutar att hålla dem under viss bevakning.
  2. Hitresta arbetare har demonstrerat och protesterat på samma grunder som facket, antagligen är de medlemmar i detsamma och borde undersorteras dessa.
  3. Piritfamiljen Krutov har under långa tider haft monopol på handelskaravanerna mellan Pirit och resten av Pyrisamfundet varför dessa borde ha ett stort intresse av att sabotera bygget, men då dessa är en känd och respektabel aristokratfamilj har jag svårt att tänka mig något sådant. Det vore ett alldeles för uppenbart sätt att dra på sig Kejsarens vrede. Jag håller det för osannolikt!
  4. Ägarna av automaterna har alla fått sina maskiner rekvirerade av Kejsaren och har alla representanter på plats men vad har de att tjäna på att sabotera bygget? De har alla alldeles för mycket att förlora på affären. Ägarna var:

  5. Ynk och Eländessekten hade slagit upp sina tält utanför området och pläderade vilt för att allt fornmaterial skulle förstöras. Jag skakar ibland av vrede inför deras fullständiga brist på respekt för forna tiders storhet och funnes det en möjlighet att göra oss kvitt deras galenskaper skulle det vara en arbete som jag skulle åta mig med sällan skådad arbetsnöje!

Vi gjorde även en översyn över de ledtrådar vi hade eller möjliga spår och beslutade att Herr Nils och undertecknad skulle undersöka Herr Kanalöversyningsman Horatio Hertz kvarlämnade papper för ledtrådar samt undersöka vem som kunde tänkas ha gett grävarautomaten nya instruktioner, när och vem som då bevakade den. De övriga skulle hålla ögonen på facket och Ynk och Eländessekten. Jag skulle senare bli tvungen att tala med dessa förkastliga ynkdomar men jag var än så länge ovetandes om detta.

Automatskötare Hermes Linx var mycket tillmötesgående, han verkade inse hela vidden av betydelsen av det här projektet för Kejsardömmet och berättade bredvilligt att automaterna hade anlänt till bygget för flera veckor sedan, vilket strök möjligheten att någon hade instruerat om dem innan de anlände. Han berättade vidare att han hade inspekterad de instruktioner som de bar invärtes vid sjutiden och hade då inte sett något underligt – olyckan skedde vid niosnåret, jag var för upptagen med att först beundra det storslagna arbetet och sedan att stoppa Grävarn att jag aldrig såg på min trogna rova. Man måste vara utbildad för att kunna ge automaterna instruktioner på rätt sätt och han kunde skryta med enklare kunskaper i ämnet. Alla automaterna stod uppställda i ett garage, så och nu, och vi gick och sökte upp dem för att inspektera om vi kunde se något i instruktionsuppsättningen. Medan vi gick till uppställningshallen fick jag veta att automatskötaren själv, anställda till Fru Lupina Himmelman och Herr Lingo Groring, andra automater (men några sådan fanns inte på området vad vi visste), Nora Holme (?) samt Herr Kanalöversyningsman Horatio Hertz kunde instruera automater på korrekt sätt.

Jag blev åter andäktig då jag kom in i hallen och fick se de slumrande forntidsautomaterna, vår lykta slängde skuggor mellan deras ben, skopor och hydralarmar. Man bävade inför det måste ha sett ut i fornstora dagar då de enorma städer vi sett tidigare runt SAAB grundlades!

De andra två var inte lika imponerade utan gick omedelbart till handling och började undersöka på forntida lysskärmar de instruktioner som Grävarn hade fått. Det tog sin goda tid men Herr Nils kunde med hjälp av automatskötare Linx komma fram till att någon hade instruerat om Grävarn mellan sexton minuter i sex och sju minuter över halv sju! Våra fynd skulle inte sluta där, Herr Nils kunde också sluta sig till att man behövde något som kallades en ”Kånsåll” för att kunna utföra instruktionerna och någon sådan hade inte man inte påträffat här – han framförde även en teori om att det kunde vara en automat som hade instruerat Grävarn till denned tilltag. Anledningen till att automatskötare Linx inte hade sett något vid sin kontroll var att instruktionen var mycket skickligt dold…

Vi får genom Överste Vigg reda på att Korpral Polle var vakthavande vid garaget vid den aktuella tiden och då vi frågar ut honom får vi reda på att den ende som passerade under eftermiddagen och kvällen var automatskötare Linx vid sjutiden – vilket bekräftar dennes berättelse.

Under tiden som Herr Nils och jag hade genomfört våra undersökningar hade Jennifer och George kollat upp Ynk och Eländessekten samt mutantknegarna. Georgs initierade rapport bestod av ”det var inte de” och Jennifer berättade att forntidsfobikerna inte bestatt kunskapen eller motivet för sabotaget, de var skadeglada men hade snarare försökt att rituellt slå sönder Grävarn snarare än att instruera om den. Jennifer berättade att en av sektmedlemmarna hade jublande kommit in i lägret och presenterat ett litet föremål som de sedan rituellt bankade sönder. Jag ryser vid tanken vid detta vanvett men det som intresserade oss mer var om det kunder vara vår ”kånsåll”? Strax efter vidtog en kort diskussion om vad det kunde vara då Georg plötsligt visade prov på en sällan skådad initiativförmåga och sprang iväg. Något frågande såg vi hur han löpte iväg i natten men ganska snart blev vi hämtade av ett bud och fick då veta vad som hänt; Georg hade pratat sig in i inhägnaden runt garaget och där funnit ett hål i väggen – någon hade lossat en av väggskivorna och det fanns spår i gräset. Med hjälp av Jennifer kunde vi snart följa spåren till strax utanför stängslet men där kunde vi inte längre följa dem då det var alltför mörkt. Vi fick ta upp jakten imorgon. Vi noterade att spåren enbart leder ifrån garaget, inte in i det.

Sabotörsjakt

Tidigt nästa morgon satte vi efter Jennifer och vi kunde konstatera att spåret hade gjorts av en stor typ och en lite mindre typ och spåret försvann bland alla andra fotspår vid den väg som ledde mellan sektens läger och knegarnas tält. Med tanke på vad Jennifer berättat om fobikernas glädje föregående kväll väljer jag att ta hydran vid halsen och ge mig in i ynkhålan för att försöka ta reda på vad det var som de så brutalt slet ifrån våra kunskapare av fornstora dagar. Jag vet inte om det var spänningen ifrån gårdagen som hade förmörkat mitt sinne eller om det var mina allmänt höga tankar om Kejsarens undersåtar som gjorde att jag trodde att jag ur dessa tvärpälsingar skulle kunna få något vettigt om något. Inte nog med att jag var tvungen att stå ut med deras sinnesslöa ledares ovett, då jag försökte få något sammanhängande ur den vinthunden Fakir var det enda jag kunde få fram att säljaren i fråga var en soldat som var ljushårig och hette något i stil med kånny, jånny eller bånny. Att få fram något vettigt om vad det var det hade slagit sönder jiddrade han bara obegripligt och Jennifer gör kort därefter ett försök att få reda på vad det var som de bytte bort och får till slut fram att det var en dekorerad knivskida i skinn.

Efter dessa upplysningar går vi till Överste Vigg och får snart ett möte med henne. Översten bekräftar att en menig soldat Sonny finns under Korpral Lensmans befäl och vi söker därför upp denne. Översten ger oss också den värdefulla upplysningen att den ende (kände) automaten i området är Herr Handelskommisarie Herbat Kröögers livvaktsrobot. Med korpralens tillåtelse förhör vi soldat Sonny men det visar sig att det var ett falskt spår. Det var en forntidsmanick som han blev pålurad enligt egen utsago i Pirit för tre veckor sedan, han hade aldrig lämnat ifrån sig och hade aldrig fått den att fungera än mindre lyckats få någon att lista ut vad det var för något. Återvändsgränd.

Då det inte är mer än förmiddag bestämmer vi att Herr Kjell skall ta reda på vilka det var som kom med flodångaren Flåsfrun, ett flertal av besökarna till festiviteten kom troligen med denna farkost, kanske även vår sabotör? Herr Nils och undertecknad söker upp Linx och om vilka automatinstruktionsmanicker som finns inom området och får till svar att den enda han känner till är den han använder sig av vid behov och den den är bra bevakad. Manicken tillhör Svedala Gruva och hör till Borrarn men passar till alla byggautomaterna. Den förvaras normalt i Hertz’ vagn men nu har Överste Vigg den och den är välbevakad.

Under tiden som Herr Kjell frågar ut de sex passagerarna förhör jag och Herr Nils oss för med befälhavarna för respektive pallisadgenomgång. Genom den södra porten har enbart soldater passerat men genom västra porten har tre gruper med soldater passerat men även två civilister; Tom Popp, Överrepotagekucko ifrån Polisgazetten, samt Bea Tretopps, av okänd härkomst.

Vittring av bytet

Herr Nils och undertecknad väljer nu att undersöka Herr Kanalöversyningsman Horatio Hertz’ boningsvagn, nyckeln till densamma har Herr Nils funnit på den stackars avlidna då han undersökte denne tidigare. Det visar sig att Herr Kanalöversyningsman Horatio Hertz var en framstående man, som om hans titel och ansvar på något vis skulle antyda något annat. I sin enkla men bekväma vagn har han ett flertal forntidsmanicker och tekniska framsteg. På bordet mitt i vagnen står en liten manick med knappar med våra kända krumelurer på. Då man lätt trycker på en av dessa åker en arm upp och avtrycker en sådan krumelur på pappret som sitter runt en vals. Jag kände inte då till vad en sådan maskin hette men fick senare lära mig att sådana kallades för en krumeluravskrivningsmackapär, eller kort och gått; en mack.

Det som imponerade mig mer var den lysstav som han hade i sin ägo. En rund stav ut vilken man kunde dra ut en mindre stav som lös starkt och ljust, likt forna tiders mänskliga storhet borde lysa i våra hjärtan och ge oss ork och mannamod att axla vårt ansvar att föra in vårt älskade fosterland till samma civilisationshöjder. Herr Kanalöversyningsman Horatio Hertz’ arvingar donerade storsinnat senare denna lysstav till Kejsarens Historiska Kunskaps Utställningshus i Hindenburg där den än kan beskådas, fortfarande lysandes lika starkt.

Det som var mer intressant för vår utredning var att Herr Kanalöversyningsman Horatio Hertz hade emottagit flera hotbrev, varav vi fann ett i papperskorgen, brevmarodören ville att Herr Kanalöversyningsman Horatio Hertz omedelbart skulle upphöra med kanalbyggandet och hotade honom om livet. Det leder enbart Herr Kanalöversyningsman Horatio Hertz till heder och ära att han förpassade slikt träcklurksjidder därhän det hörde hemma! Att stoppa ett för Kejsaren så viktigt projekt bara för att schnöla mutantknegare skall få böka med sina trynen i leran! Otänkbart! Jag hade då som nu lika svårt att undvika att bli upprörd över den dumhet som de muterade så ofta uppvisar – har de inget lärt av oss människor!? Min beundran för Kejsarens tålamod med slikt vet sällan några gränser. Det som störde mig något var att brevet vad välformulerat, kanalfienden var bildad. Det störde mig att en bildad person kunde låna sig till sådana handlingar och inte tala mutanterna till rätta och få dem att inse vilket framsteg kanalen är.

Under tiden vi genomletar vagnen efter spår händer det en hel del saker ute i lägret. Den fackanslutna plåtslagaren Dolf Dynkel har hittat en automatinstruktionsmanick i eller vid fackförbundsordförande Kassandra Eggs tält och trogen Pyri har han rapporterat denna. Kassandra har då arresterats och förs inför Överste Vigg för att höras. I samband med detta är vår vessla och skapar problem för sig. Han har försökt snoka en del i knegarlägret och detta faller inte väl ut utan två stöddiga knegare söker upp honom och ger honom en omgång spö. Fly förbannad söker han upp Konny för att ta hämnd och i samband med detta skickar han på Konny på en fackagitator som uppviglar knegarna. George är en liten illistig rackare men han har sina ljusa stunder och gör ibland sina insatser för Kejsaren.

Så snart jag och Herr Nils hör talas om arresteringen av Kassandra ansluter vi oss till Överste Vigg och får förklarat för oss vad som har hänt. Det har blivit mycket oroligt i kengarleden och soldater har blivit utbeordrade till pallisaden för att mota bort hopen. Då tid är av vikt tar Herr Nils, Linx och jag automatinstruktionsmanicken och går bort till garaget, Automatinstruktionsmanicken skiljer sig ganska mycket ifrån Linx’ i både utförande och färg. Till vår frustration kan vi inte få den att fungera tillsammans med automaterna utan måste återvända till den vagn som har förvandlats till förhörslokal.

Äntligen ger sig då vår sabotör till känna! Då Kassandra först till vagnen blir hon beskjuten av något mystiskt vapen och blir träffad åtminstone två gånger. Jennifer som då befinner sig så hon kan se detta drar snabbt slutsatsen att skytten måste stå i Heliografstationen som ligger en liten bit ifrån bygget och sätter av i full fart dit. Herr Nils och jag blir snart underrättade om vad som skett och medan han tar sig an Kassandra springer även jag emot Heliografstationen. Även Herr Kjell har sett vad som skett men håller Bea Tretopps under stark bevakning då hon har betett sig något underligt och nu även hon springer emot stationen. Jag tror aldrig att jag har sprungit så fort i hela mitt liv, varken förr eller senare, för Kejsaren och Pyris väl var vi tvungna att komma fram så fort som det bara gick. Det var essentiellt att galningen i tornet kunde stoppas för genom att ha skjutit Kassandra kan han ha antänt krutdurken bland knegarna som redan var mycket uppretade genom själva arresteringen. Framme vid tornet sprang Jennifer in i tornet och upp för dess trappor, jag å min sida tog ett varv kring tornet med dess sammanbyggda stall för att försäkra mig om att det inte finns några bakvägar ut och kommer därför inte upp i topptornsrummet förrän efter både Bea och Herr Kjell. Där uppe pågick nu en full strid mellan Herr Kjell, Jennifer, Bea och en halv automat som genom någon forntidskunskap byter färg efter sin bakgrund och är otroligt svår att urskilja. Vi lyckas dock bekämpa våra antagonister och jag arresterar Bea Tretopps i Kejsarens namn. Jag tar hennes forntidspistol i besittning och tvingas skjuta med den två gånger mot automaten innan den slutar att fungera.

Vi transporterar tillbaka våra två fångar med hjälp av ett par soldater ifrån lägret, där situationen är kritisk, och överlämnar dem till Överste Viggs domvärjo. George lämnar även över den agitator som han tagit till fånga och även han sätts under bevakning. Därefter ger vi oss alla skyndsamt ned till båten för att undersöka Beas hytt. Med knapp nöd ungår jag att skadas av fällan hon har riggat i dörren, en forntidsgranat briserar då Herr Kjell öppnar dörren men han undkommer den död som Bea har förberett åt honom. Inne i hytten är det mesta förstört av krevaden men vi lyckas pussla samman tillräckligt med bitar för att vi skall kunna bevisa att hon är i maskopi med automaten och agitatorn och alla är Gotländska agenter!

Herr Handelskommisarie Herbat Krööger visar stor tillfredställelse över vad vi har åstadkommit och vi blir hyllade av alla närvarande och blir länge och omständigt utfrågade av Herr Överrepotagekucko Tom Popp. Det visar sig att automaten hade en forntidsjacka som ändrar färg efter omgivningen, Herr Nils upptäcker att det är en platta i ryggen som ”visar” ett kamouflagefält kring bäraren. Min nyfunna pistol visar sig vara en värmestrålpistol och den hölstrar jag med viss bävan för forntida vapensmeders kunskaper. De upphör aldrig att förvåna och förbluffa!

Efter två dagar tar vi farväl av kanalbygget och anträder åter vår resa emot Pirit. Vi hör och ser flera av de konstiga ljud och ljusfenomen som Vättaträsken är kända för men blir inte störda på vår väg mot staden, kanske har även Vättaträskens djur och monster hört talas om oss och håller sig på respektfullt avstånd?

Pirit, söderns pärla

Ett par dagars resa till för oss så ned till och genom Pirits stadsportar där vi förhör oss om lämpliga hotell att ta in på. Hotell Kjell är det finaste och finns i Kjellstaborg men trots att jag finner namnet passande väljer de andra att ta in på Hotell Hörnett. Då vi har burit upp vår utrustning söker vi upp Överste Ladom som håller till i stadsdelen Bukten i ett före detta algmagasin. Vi har ett introduktionsbrev ifrån Herr Preem och Överste Ladom skall enligt vår överenskommelse med Herr Preem ta hand om Patricia.

Överste Ladom driver en antikvitetshandel, förtjänstfullt skyltad Överstens Antikviteter i ett före detta algmagasin, bara ett stenkast ifrån torget Schackara i ett nedgånget område. Då vi sätter oss ned och pratar med Översten och han lovar att ta hand om Patricia såsom Herr Preem önskar får vi reda på att han befinner sig i en något knivig situation. Hans assistent, automaten Rufus, har råkat ut för ett olyckligt öde. Under en handelsfärd, Översten handlar med fornfynd och andra intressanta mackapärer, slog ”huvudjägarna” till, ett banditgäng som hugger huvudet av sina rånoffer och tar med sig dessa som troféer. Vi får åvittna Rufus’ huvudlösa kropp och Översten beskriver sitt problem för oss över ett par glas riktigt fin Kånjack inne på kontoret. Vi beslutar oss för att ta bort denna varböld på Kejsardömmets samhällskropp och resterande delen av eftermiddagen ägnar vi åt inköp av utrustning som har förfarats under den långa och händelserika färden ifrån Göborg och jag hinner ta ett bad och byta till en ren uniform innan Översten bjuder på middag på Plenum, Pirits finaste restaurang som ägs av den gamla härskarfamiljen Röjler.

Under middagen överräcker ”Överste” Rufidor ett papper med hans assistentens namn på De Gamlas språk, och på våra frågor berättar han att diligensöverfallet skedde för en vecka sedan. Under middagen gör vi upp planer för morgondagen och söndagen den fjärde augusti skrider vi så till verket.

Herr Nils och undertecknad ger oss av till Polisgazettens skjul i Bytingen för att få lite mer information om vad som har hänt. Ett muterat murmeldjur, Reporter Maskäggas Hyfverlapp, öppnar och presenterar oss för Herr Fotograf Allan Jonteman och Herr Reporter Hasse Flanell. Den senare visar ett stort intresse för våra förehavanden uppe vid kanalbygget, vårt rykte har förekommit oss, varför det blir lätt för oss att byta informationer – vi får reda på det vi vill veta och Herr Reporter Hasse Flanell nedtecknar våra blygsamma insatser för Kejsaren. Det visar sig att det har skett totalt fyra stycken överfall av huvudjägarna, totalt har 10 människor (samt 12 mutanter och en automat) strykt med i härjningarna.

  1. Sommaren 95 nära Nordholmia
  2. Före Hjuletid 95 nära Nordholmia
  3. Två månader sedan, en bondkärra ifrån Skarpnäck.
  4. En vecka sedan, överfallet som fick Automat Rufus att tappa huvudet.

Herr Hyfverlapps teori är att skallarna är bränsle till Vråålet men undertecknad och Herr Nils håller oss avvaktande till detta. Vi fick dock reda på en del andra intressanta saker; diligensen går oftare än anfallen, vanliga rövaröverfall sker då och då, det fanns spår efter forntidsvagnar samt att Vråålet är rörligt och man vet aldrig var de/det håller hus. Det gav oss i alla fall teorin att överfallen var unika företeelser och inte något som skedde ofta och regelbundet. Vi tackade för oss och sökte upp Löjtnant Spetz som enligt uppgift var den som var först på plats.

Löjtnanten var en god soldat, något annat platsar inte i Kejsarens ärofulla armé, och svarade villigt våra frågor, även om han var noga med att poängtera att ”Översten” inte var någon riktigt överste. Vi får tillräckligt med informationer för att kunna hitta överfallsplatsen och lite senare på dagen ger vi oss av dit men finner inget som kan ge några ledtrådar. Då vi återkommer till Pirit slår vi oss ned i Rosa Stugan, mer av en krog än en restaurang, och äter middag. Efter att ha frågat runt en del får vi reda på att en resa till Muntermåla kan ge en del uppslag så vi reser dit dagen efter. Om Motormarodörerna kommer att byta bort Rufus’ skalle emot något för dem användbart kommer de att göra det i Muntermåla och om vi vill få tag i en guide som kan föra oss till Motormarodörerna, så är det bara där som det finns folk eller mutanter tokiga nog att gå med på att leda oss dit.

Dödshål och barbrer

Tisdagen den 5:e i augusti ger vi oss ut i de enorma barberfält som omger Pirit och jag överdriver inte då jag säger det att en man till Panzár på intet vis har en möjlighet att se över bladverket! Trots att vi trodde oss följa en stig var vi snart vilse och det var med viss förvåning som vi stötte på en storvuxen mutantkvinna med två enorma Etterdoggar som undrade vad vi gjorde i hennes barberfält. Vi lyckades rätt snart övertyga henne om att vi inte utgjorde något hot emot hennes skörd och vi kom att börja samspråka om bästa vägen till Muntermåla. Hon hade den goda smaken att berätta om de fruktansvärda Dödshål som finns på flera ställen bland fälten, skapade av Vråålet självt. Hon berättade att hennes framlidne make hade trillat ned i ett av dem och sedan aldrig setts av mer. Hon visade oss sagda hål och vi fann ett 3-4 meter brett, perfekt cirkulärt hål som sträckte sig så långt ned att vi började misstänka att vi inte hade hört ljudet av den sten som vi slängde ned. Jag har aldrig varit med om att ett så perfekt runt hål hade skapats och till detta hisnande djup. Då jag såg det tvivlade jag aldrig på att man aldrig skulle återfinna Gunsys, som hon hette, make. Det som var än mer intressant var att hon hade sett Vråålet på stort håll och beskrev det som en enorm Etterdogg på många ben, vad man nu kan få ut av det.

Ivrigt diskuterande om vart all jorden ifrån hålet hade tagit vägen anträdde vi så åter vår färd efter att ha fått en hjälplig vägbeskrivning av Gunsy. En bra stund senare finner vi att stigen framför oss delar sig i två och i strax i korsningen står till vår förvåning ett forntidsfordon, fruktansvärt och avskräckande målat för att verka stå i lågor och på så sätt skrämma fienderna. Vi hinner inte mer än att förvånat titta på det övergivna fordonet i mer än några sekunder innan vi blir varse dess ägare bland barbrerna. Vi drar alla våra vapen och jag beordrar honom att lägga ned vapnen i Kejsarens Namn, men han vill inte ge sig utan strid utan vi skjuter snabbt ned honom. En kultist mindre till att hota vårt älskade Pyri.

Följande dag blir inget annat än en olycksdag! Först kör Nils på en Barberrot och vurpar med forntidsåkdonet och alla kastas ur fordonet. Som tur är skadas ingen, men värre är det när vi rider rakt in i ett rubbitbakhåll! Efter en hård strid som leder till flera svåra skador i gruppen lyckas vi till slut bekämpa den siste rubbiten, den näst siste lyckas jag svårt skadad hetsa Silvermorgon på. Efter en kort vilopaus för snabb omvårdnad av de skadade slår vi läger någon kilometer ifrån överfallsplatsen. Vi har tagit hand om de vapen som rubbitarna hade, de kommer inte att vändas emot Kejsarens befolkning mer och kan komma att inbringa en nättare summa på någon marknad. Vi utfodrade Silvermorgon med kadavren, men oss själva är det sämre ställt med. Nils måste ge både mig och George av de forntidsmediciner som vi hade kommit över tidigare och sedan får han ta fram sin läkarväska och operera för att få ut den kula som fastnade i min buk. Det är inget jag önskar göra om, trots att han hade smärtstillande sprit i sin väska och jag kunde sitta på Silvermorgon in till Muntermåla. Jag har aldrig varit så svag!

Muntermåla

Efter två dagar i Barberfälten kommer vi så fram till Muntermåla på eftermiddagen, en stor by, eller rent av en liten stad, med en kraftig palissad och flera vakter vid porten och i vakttornen. Efter att ha samspråkat med vakterna en kort stund släpps vi in i staden och de andra i gruppen tar sig till värdshuset Ålagott, ägt och skött av familjen Mafflack, samt värdshuset Fitzer. Själv styr jag Silvermorgon till värdhuset Solskenet där jag även beställer tvätt och lagning av min uniformsjacka. Jag går omedelbart till sängs, svag och trött av mina skador, medan mina vänner samt George, Konny och Jennifer hör sig för i staden.

Deras undersökningar ger en del intressanta informationer men samtidigt ger det oss inte så mycket att gå på. Under Kjells och Nils’ ledning kommer de fram till Muntermåla styrsa av tre familjer; Bender, Munterwalt och Tvifvel. Den blåblodiga familjen Benders kronprins Swåhlas hade ett brinnande intresse för fornfyndshandel och grevinnan Aurora Björnsteirna på godset Björnehus var hade skapat sig ett omfattande rykte för att samla på automater och andra tekniska mackapärer ifrån De Gamles tid. Enligt en del rykten skulle dock en muterad vessla vid namn Elias ”Kampen” Kamp köpt det eftersökta huvudet på marknaden och en muterad varg, Hanz, skulle ta oss till Motormarodörernas läger dit Elias enligt upppgift var på väg.

Nästföljande dag, den 10:e Augusti, ger vi oss in i kommersen kring fynd och skrot i affärerna i Muntermåla. Hos Lokas Muffers kaos köper jag en medicinspruta ifrån forntiden för en hutlös summa pengar men jag behöver den så jag har inget val. Medan de andra söker efter nödvändig utrustning (bland annat byter Jennifer sig till ett energipack till min värmestrålpistol för en apparat, som hon hade funnit tidigare, som varnar en för de osunda dunster som återfinns i förbjudna zoner och jag kommer över en skyddsväst ifrån De Gamles tid som blir min för ett hundra kronor – det skulle senare visa sig var ett klipp för den skyddade mig ifrån många kulor och pilar som traktade efter mitt liv) går Kjell och undertecknad för att se om vi kan möta Herr Swåhlas Bender. Ett par dörrvakter hindrar oss ifrån att träda in och vi blir tvungna att vänta på gatan (!) under tiden som en av dem går in och hör sig för om Herr Swåhlas Bender vill träffa oss. Vi får veta att vi kan komma vid skymmningen nästa dag, men efter den skymf som vi tilldelats bestämmer jag mig på ort och ställe att totalt ignorera sprätten.

Tidigt på måndagsmorgonen ger vi oss ut i Barberfälten längs ett par hjulspår och efter en halv dags resa följer vägen Hultamarkens utkant, det är inte utan en viss tillfredsställelse som jag noterar att vi inte ger oss in i området utan alltid har ett visst avstånd till gränsen. Under färden set vi flera hål och enorma brandgator med massor med hjulspår i, spår efter motormarodörerna och Vråålet. Vid kvällen når vi Löggeshög och får redan i porten veta att det skall hållas en festlighet i byn under kvällen där storattraktionen är en match mellan en barbertjuv och Ålagubben.

Striden i Löggeshög

Något nyfikna på vad denna tävlan kan bestå av beslutar vi oss för att åse skådespelet och vi samlas snart vid festplatsen efter att ha ordnat med rum för natten. Folket har samlats och stämmningen är hög och man spelar på Klyvhanefäktning som uppvärmning och buden haglar lika tätt som krusen med dryckjom höjs. Men efter en timme är det så dags för kvällens begivenhet; först förs en konstig vagnkonstruktion fram med en stor metallcylinder på flaket, men ur denna tvingas Ålagubben fram; en ål större och fulare än en östpirisk kolkmal. Snart därefter firas en muterad vessla ned i den stora hålan som användes som arena och snart står det klart för oss att vi har funnit Elias.

Så här kan det knappast gå till, även om Elias är beväpnad med en ynka kniv är det en ojämnkamp emot den enorma besten som går under namnet Ålagubben. Den kraftigt muterade ålen skjuter elektriska blixtar med sin massiva svans och en enda stöt därifrån kommer att beröva Elias livet och oss på viktig information. Till allas förvåning och bestörtning lyckas att Elias skickliga stötar med dolken till slut skall ta kol på monstret. Chocken över stridens utgång lägger sig tunb över församlingen.

”Fusk!” hörs snart ropen skalla, att ”barbertjuven” skulle komma undan den uppgjorda matchen ingick inte i planeringen och nu börjar fler och fler ropa efter även vårt blod – att Ålagubben skulle förlora är i deras ögon omöjligt.

Situationen börjar går över styr och innan den helt har gått oss ur händerna stegar jag fram till den kvinna som tydligen fungerar som Bymästarinna och börjar argumentera för att vesslan skall betraktas som segrare. Jag lyckas med viss hjälp av Kjell övertyga och lugna både henne och bybefolkningen, den senare lyckas vi få på andra tankar genom att vi utlovar en Body Bombingsmatch med Kånny, en samling matcher som blir ganska korta och alla har samma utgång. Det är ingen som lyckas stå emot Kånnys kraft och styrka.

När jag skriver det här, många år senare, måste jag erkänna att Ålagubbens besegran inte bara var ett resultat av Elias’ skicklighet. Under skydd av publikens enorma skrän och lite avledande manövrar sköt jag flera ljudlösa skott ifrån min värmestrålpistol och lyckas på sätt försvaga odjuret – tillräckligt mycket för att Elias styng skulle ha effekt. Anklagelsen om fusk var inte helt malplacerad men att som byborna gjorde; falskeligen anklaga någon man finner i barberfälten för tjuv och sedan kasta honom i en strid på liv och död utan rättegång är vidrigt och är ett klart brott emot Kejsarens rättstradition!

Så snart vi hade fått pöbeln på andra tankar drar vi Elias åt sidan och han är villig att svara på våra frågor. Det visar sig att han är en Göborgsk agent och står Pyris intressen nära (han stödjer aktivt Begrielseälgarnas attacker på Ulvriket) och han tror att Manickdoktor Larsfrid Laake, hemmahörande på Björnehus, har köpte robotskallen som vi söker. Björnehus har alltid stått Pyri nära och han ber oss att rapportera till Grevinnan av Björnstierna om vi får reda på något av Ulvrikets planer. Elias är rädd att Ulvriket planerar en större attack emot antingen Björnehus, stenhackarbyn Hugahult eller Pyris agentcell i Muntermåla. Han berättar vidare att han misstänker att Manickdoktor Valdemar, anställd hos familjen Bender, är en Ulvrikisk agent. Efter att han har berättat detta lämnar han snabbt byn på vår inrådan och det skulle komma att dröja ganska länge innan jag åter såg honom.

Dagen därpå ger vi oss av och resan går utan händelser men vid middagstid på onsdagen hör vi något vi väntat på men ändå fruktat: Vråålet. Ut över fälten rungar ett vrål som går igenom märg och ben och får marken att skaka, det mullrande ljudet tar tag i en och skakar så man inte vet vad som är vänster och höger längre. Hela världen skakar och varje tanke man försöker gripa efter skakar snart bortom räckhåll. Jag kan än i dag inte säga hur länge det pågick, i ett par minuter eller i flera timmar – i en hel evighet håller det på och det enda man kan göra är att känna en stor tacksamhet och inte så lite ängslan när det till slut upphör. En ängslan för att möta det som skapade ett sådant oväsen och en ännu större ängslan för att det skall komma tillbaka.

Med oroliga blickar emot horisonten reser vi vidare och efter ett par kilometer får vår ängslan fysisk form. Emot himlen avtecknar sig en enorm jättespindel i maskinformat och jag är glad att Silvermorgon är säker på hoven och håller ögonen på stigen för jag kan inte slita blicken ifrån detta monstrum. Till en början kände jag bara skräck för vad det är och vad det kan göra men med tiden börjar jag att fascineras och dirket beundra den storslagna kunskaparekonst som gjorde att människan förr kunde konstruera sådana tekniska undermanicker. Det är med vemod och sorg jag nu nedtecknar dessa ord, sorg över att den tiden är flydd och kunskapen skingrad för vinden, vemod över en gammal mans rädsla att den tiden aldrig kommer åter. Kejsardömmet har sett en fantastisk framväxt och det är inte utan stolthet som jag noterar att jag har del i dess storhet och att ätten Silverstolpe har varit färdeneslandet till gagn. Jag sitter här och ser ut över nattens Hindenburg genom fönstret och ser alla de tekniska underverk som vi idag tar för givet, pryttlar och apparater som vi aldrig ens drömde om för trettio eller fyrtio år sedan, men kommer Hindenburg någonsin att bli så storslaget som fynden i de Förbjudna Zonerna låter förstå att gamla tiders städer var?

För att inte denna krönika över mitt liv skall bli en gammal adelsmans sentimentala dravel bör jag snarast återgå till berättelsen för att inte trötta ut er min läsare. Ruvandes stod spindeln på sina enorma men ändå smäckra ben och när vi senare kom närmare insåg vi att spindeln var bebodd!

Hanz tog det säkra före det osäkra och förklarade att han hade fyllt sin del i avtalet och då vi inte kunde klandra honom för hans insats, den var exemplarisk, betalde vi honom och han gav sig av tillbaka genom landskapet.

Motormarodörerna, Söderns plåga

Efter ett rådslag, som knappast kan påstås ske i god laganda, splittras gruppen; vi har alla olika åsikter om hur vi bör göra vår undersökningar och de andra är inte vidare intresserade av att hålla den låga profil jag förespråkar. Detta resulterar i att Kjell, Nils och mutanterna ger sig in att undersöka lägret och den något – måste jag erkänna – skrämmande spindeln. Den är enorm och man får nästan ont i nacken av att titta upp på den ifrån vårt gömställe. Själv stannar jag, jag står ut alldeles för mycket med avseende på klädsel och jag tror inte på de andras påstående att jag kommer att smälta in. Blått blod lyser bland slikt patrask.

Kjell och Nils ger sig in i lägret och försöker prata med ”invånarna” och Jennifer och George tar sig upp på Spindlen, Jennifer via en av de gamla fordonsvrak som används som hissar och George klättrar upp för ett av benen (vilket jag får erkänna är klart imponerande). George ger sig in i ventilationssystemet inne i Spindeln men kryper rakt in i flera (!) fällor och det är med nöd och näppe som han kommer levande därifrån, medan Jennifer i huvudsak rör sig på utsidan. Jennifer kommer så småningom in i korridorerna och luskar runt där.

När alla så slutligen kommer tillbaka, George i bedrövligt skick och de andra lite pö om pö, har de mycket intressanta nyheter att berätta: Värdshusvärden på Mäster Senaps, Morgens, sågs anlända till lägret i en vagn och han blev mycket snabbt upphissad till Spindeln. Där inne kunde man observera hur han överlämnade en hel del vapen till Motormarodörerna (fem stycken Gamla gevär och ett par handgranater) emot att Marodörerna anföll Björenhus! Det stog också klart att han var ulvrikisk agent!

Vi beslutade realtivt snabbt att vi måste varna Björnehus, att ge sig på en av de urpyriska adelsätterna, tillika tillverkaren av druvklotsvinet Björnstiernas Bästing, var alltför skändligt och motbjudande för att inte straffas! Varje käpp man kan sätta i Pyris fienders hjul skall skyndsamt så placeras, gärna med så många kamrater som möjligt!

Uppjagade över möjligheten att kunna tjäna färdeneslandet jagade så vi iväg i vår kamp emot tiden själv, vi visste inte när anfallet skulle sker mer än ”snart”. (Att Kjell med flera inte var födda på Pyrisk jord ser jag som ovidkommande i sammanhanget, alla människor hör till Pyri ätt och vårt Kejsardömme skall en gång erkännas som det enda sanna arvtagarlandet, det enda landet värdigt att axla arvet av fornstora dagar!)

Vi hade endast tid för en kort vila i Muntermåla men snart nog jagade vi vidare över landskapet emot Björnehus, min otålighet över de andras sölighet kände inga gränser men jag behärskade mig som en adelsman måste göra och lät det inte synas för de andra. Kjell och Jennifer försökte göra ett nattligt besök på Mäster Senaps under tiden vi stannade i Muntermåla men de misslyckades skändligen. Under tiden de andra gjorde sig resklara uppsöker jag Möfflers Diversehandel och inköper för en inte oansenlig summa en attrialj ifrån de gamles tid som pekar ut norr, denna kompass kanske kan komma till användning för jag är inte säker att vi kan ta vägarna utan kan tvingas ta genvägar över fält och slätter om sådant tillfälle bjuds.

Nu skulle vi inte komma att behöva göra det men jag använde den ändå ofta för att om inte annat beundra det skira detaljerna och utsökta detaljrikedommen i materialet. De Gamles kunskaper ligger även i de allra enklaste detaljer helt utanför vår kunskapshorisont och att bara kunna tillverka sådan ting som detta måste kräver årtionden av intensivt kunskapande av våra kejserliga kunskapsakademier. Tanken gör mig matt och yr.

Vid lunchtid den 18:e augusti hinner vi upp en vagn ålajägare, under ledning av bonden Valle, som inbjuder oss att deltaga i ålajakt och de andra accepterar. Det är ett beslut som jag bittert ångrar än idag. Vi ställdes upp längs vägen genom Barberfältet på ett långt led och inväntade de ålar som drevet skärmde upp. Inte nog med att vi blev rejält sinkade på vår väg, jag hade föga jaktlycka och höll på att stryka med på kuppen! Jag är glad över att jag har Silvermorgon för jag kunde inte ta mig fram för egen maskin, än mindre på mina egna ben. En av bondjägarna har dock ännu sämre tur, han segnade ned inför ålarnas anfall och reste sig aldrig mer.

Bonden Valle med sina underhuggare tackde oss och bjöd in oss till sin gård där vi fick intaga en större middag samt de andra tackar ja till ålskinnsrustningar till att skydda sig i framtida bataljer. Så snart vi kunde fortsatte vi vår resa dagen efter.

Björnehus siktas och försvaras

Så äntligen ger Barberplantorna vika för vinplantager och efter två dagar anländer vi till det ståtliga Björnehus, vid tretiden på eftermiddagen den 24:e augusti fäster jag blicken så på den lilla skylten vid grinden Tryckmanick för betjäning och jag kunde inte annat göra än att andas ut lite – vi kom före Motormarodörerna!

Framför oss höjde sig en rejäl grind med ett litet portvaktshus vid sidan, det är på detta hus som det sitter en forntidsmanick med ett litet nätförsett hål och en knapp och nämnda skylt. Då jag trycker på knappen hörs det ett gällt ljud inne i huset och efter säkerligen fem (!) minuter (!!) anländer en herre klädd i milisuniform; Herr Inspektor Larsfrid Lanke. I släptåg har han en Väktarrobot vars stela ståldrag får det att krypa i skinnet, ety jag är ättling till dess skapare räds jag inte dess stålblick men även på gamla dar har jag svårt att vara lugn under en Väktarautomats granskande blick. På Herr Inspektor Larsfrid Lankes fråga om vårt ärende presenterar jag mig och berättar att vi har ett brådskande ärende och ber om skyndsam audiens hos grevinnan.

Herr Inspektor Larsfrid Lanke för oss, med Riddersvakten (som Väktaren kallas) i hasorna på oss, till en förkammare inne i det imponerande, sten och cement-huset i gammaldags stil. Vi får slå oss ned i de supermjuka soffer ifrån före Katastrofen (!) ety grevinnan är upptagen och vi får vänta en bra stund. Vi får så hämta andan under ett lätt intagande av torkat lobobsterkött och kånjack av ypperlig kvalité.

När så grevinnan slutligen beviljar oss audiens släpps vi in in matsalen där väggarna domineras av de vapen som släkten Björnstierna har brukat genom århundraderna. Jag introducerar oss och berättar om vad vi fått veta om Motormarodörerna, något som grevinnan ser mycket allvarligt på, och vi erbjuder oss att hjälpa till i godsets försvar, ett erbjudande grevinnan tar emot nådigt. Godset bemannas av i huvudsak automater och strid ingår inte i deras instruktioner, och Marodörerna är lika många som druvkloten på godsets ägor, så vår klingor kommer att behövas i striden. Vi tar även upp frågan kring Rufus’ huvud och Herr Inspektor Larsfrid Lanke bär fram det huvud som omtalats, vi kan nästan med en gång identifiera det som tillhörande Rufus. Grevinnan vägrar dock att sälja det till något pris, något som hon gör klart innan vi ens hunnit fråga, men jag konstaterar bara diplomatiskt att vi nu har funnit huvudet och fortsatt diskussion får hållas mellan hennes nåd och Överste Ladom.

Vi har ådragit oss vissa skador under resan och grevinnans Livmedikusautomat lägger om våra blessyrer sedan vi har visats till gästrummen och genom dess medikament är jag redan samma kväll nästan fullt återställd. De närmaste dagarna, i väntan på Anfallet, tillbringar vi med att inspektera godsets försvar, träna ett par automater i stridens ädla konst och förbereda oss på Pyris försvar emot barbariet. Under kvällarna håller grevinnan Ålagille med magnifik mat och flera årgångar av svartvinet Björnstiernas Bästing. För ett så utsökt vin i ett så fint sällskap utgjuter man gärna sitt blod för fäderneslandet, förutom grevinnan dinerar vi med en Lingo-BOB-ennhet (som fungerar som konversationssällskap), Herr Inspektorn Larsfrid Lanke och Löjtnande Gårdån (en Pyrisk artilleriofficer som bor på godset).

Den 28:e väcktes vi så av att den outtröttlige Löjtnant Gårdån avlossar sin Skarprättarkanon ifrån murkrönet, anfallet har börjat!

Handlöst kastade vi oss ut och det ser ut att bli en våldsam strid där våra odds är små och nedslående, men ingen kan anklaga en Sivlerstolpe för att inte se faran i vitögat! Vi drog våra vapen och förberedde oss att sälja våra liv dyrt, himlen var mörk av all rök och damm som revs upp av Marodörernas hjul och oväsendet var öronbedövande. Hela horisonten syntes fylld med med deras forntidsfordon och deras upphetsade stridsrop tävlade om att överrösta motorvrålet. Vår timma var utan tvekan slagen. Vad som sedan skedde tippade över stiden till helt andra odds; plötsligt börjar den enorma maskinspindeln att vika av och stolpa iväg i sydvästlig riktning med stora delar av vagnparken i släptåg. Plötsligt hade en överväldigande majoritet av fiendestyrkan flytt fältet! Med undrande blickar på varande åsåg vi denna ovänta händelseutveckling men greppade snart våra vapen i nya grepp, kvar stog dock en formidabel styrka med tanke på vårt ringa antal. Våra fiender bestod av flera flakmopeder, en forntida lastbil fylld med folk och en stor, öppen bil. Snart nog slog skotten in i murkrönet runt oss.

Striden blev lång och het, Marodörernas mod eller dumdristighet sattes på flera prov. Besättningarna på flakmopederna byggde en enkel ramp under beskjutning av både oss och Skarprättarkanonen och insikten om vad som de försökte göra gjorde bara att man avlossade sitt vapen oftare. Snart nog for den bisarra bilen genom luften och upp över murkrönet under vår häftiga beskjutning. Trots att vi träffade föraren flera gånger lyckades han hålla bilen på stadig kurs då den slog i marken, men Kjell hade lyckats hoppa ombord (ett dåd värdigt en kejserlig medalj!) då bilen passerade murkrönet. Efter en häftig strid lyckades vi nedgöra våra motståndare.

George hade under tiden hoppat ut ifrån murkrönet och landat på lastbilens tak, där stoppade han in sin hagelbössa genom hyttens sidoruta och på så vis gjort sig fri ifrån anhanget där inne. Vad som hände senare fick vi aldrig klarhet i, George var tidvis ganska osammanhängade, men lastbilen sprängde snart portarna och vi fick löpa till motanfall då Marodörerna på flaket stormade ut.

Efter en lång strid, under vilken min skyddsväst ifrån De Gamles fornstora dar räddade mig ifrån flera armborslod, stod vi så slutligen som segrare. En hel del pyriskt blod hade utgjutits och vi hade förlorat ett par automater men alla människor och mutanter var vid liv.

Krigsbyte

Bytet får vår del ifrån kampen var icke att förakta, grevinnan var mycket givmild vid delningen:

Grevinnan av Björnehus framförde sitt tack för vårt mod och vår dådkraft och lät bära fram robotskallen till vår belöning utöver bytet. Det som värmer mitt hjärta mer än allt forntidskraft är att man även frambar en låda med grovhuggna medaljer vilka vi förärades. Detta var medaljer som hennes nåds förfäder har emottagit av forntida kejsare; de bar alla inskriptionen Vilja Rätt och Mannamod. Hon gav oss dem ety vi hade förtjänat dem genom heder, dådkraft och patriotiskt sinnelag. Vi delade hennes gästfrihet även denna kväll men nästföljande dag styrde vi kosan emot Pirit.

Pirit gav oss nya belöningar; Överste Ladom tackar oss överlycklig och erbjöd de övriga en fast anställning som hans ”fixare” för en inte obetydlig summa pengar i lön; 25 kr per vecka och 2 % årsvinst på den högteknologiska försäljningen. De andra antog glatt anbudet men en adelsman tar inte lönejobb så erbjudandet gällde inte mig, men vi kommer överens om att jag skall få emottaga samma belopp och vilkor som ersättning för mina tjänster nät dessa kunde behövas. Vi emottog även den avtalade belöningen om ett hundra kronor per person för robotskallen, vi fick även vara med i en stor notis i Polisgazetten på förstasidan; Björnstiernas Bästingar lyder rubriken över artiklen som beskriver hur vi försvarar Björnstiernas druvklot emot de otaliga Marodörerna.

Plikters uppfyllande

Under de kommande månaderna erbjuder jag Översten mina tjänster och vi gör flera mindre resor på hans uppdrag men det är få av dessa som jag finns det värt att skriva om. Händelselösheten jämfört med det hektiska levende vi har fört på sistone är som tystnaden mellan hammarslagen på ett bygge, stillheten är total men man kan känna spänningen i luften, förväntan på ett nytt slag och en ny skräll. Säg den vila som varar, näst döden själv?

Mord i Hjuletid

Hjuletiden stod för dörren och den värsta kölden i mannaminne höll Pirit i sitt isgrepp, pudersnön låg lätt på gatorna och dolde isen som orsakade månget benbrott bland både fint herrskap och populas. I de finare kvarteren färdades man i vagn över sandade gator medan i knegarkvarteren fick de lägre skikten se sig för där de gick fram, allt som sig bör. Det hade hunnit bli den 17:e december då jag satt till frukost och läste gårdagens Polisgazett, jag hade inte hunnit läsa den föregående kvällning som jag annars brukar, och fann en artikel som intresserade mig mycket trots att ämnet inte då berörde mig. Gazettens journalister är goda skribenter som förmår att fängsla läsaren.

En knegarförkämpe och upprorsmakare, den muterade vargen Clemenz Ulfhjälm, hade mördats natten mellan den 15:e och 16:e december och detta hade i sin tur startaten kedja av sammanlänkade händelser. Stora delar av knegarna höll vilda sittstrejker i manufakturerna för att tvinga fram en ”oberoende utredning”, många pekade ut AL-Ralph Cappiccino som den självklare mördaren, och deras förtroende för polisen var direkt beklämmande.

Under tiden som jag sitter och läser tidningen i godan ro till frukosten, som husfrun som jag hyrde lägenheten av hade lagat till förträfflighet, knackar det på min dörr och på min inbjudan stiger ett fruset postbud in och överräcker ett paket som är adresserat till mig. Något förvånad tar jag emot det och packar upp det så snart jag har läst klart tidningen. I paketet ligger en nyckel och ett brev. En okänd grupp, de hänvisar till sig själva med ett enkelt ”vi” och undertecknar det något andefattiga brevet med ”X”. I brevet i övrigt står endast att ”de” vill att vi skall undersöka mordet på Clemenz och att det ligger ett hundra kronor i postfack 113, om vi utämtar pengarna anser de att vi har accepterat uppdraget och att vi kan använda postfacket för att lämna meddelanden.

Med vissa dubier väljer jag ändå att sammanstråla med mina vännner som vi brukar hos Översten lite senare på dagen. Vi bor alla lite utspridda i staden, var och en efter egen smak och kassa; själv hyr jag en möblerad lägenhet där husfrun även inkluderar maten. Kjell hyr in sig hos Överstens syster, Gunda Hutt med make, Nils hos Överstens gamla flamma Rafaela Marin, Jennifer sover där hon finner en plats (oftast ute på fältet utanför staden) och vi finner det alla för säkrast att inte veta var Kånny och Geårge … sover.

Vi diskuterar igenom vad som har framkommit och även om våra ”uppdragsgivares” misstro till polismyndigheten är störande och troligen ogrundad så är det ändå vår plikt att bistå rättsväsendet och Kejsaren närhelst rättvisa skall skipas och den skydlige skall släpas till sin dom. Det skadar dessutom Kejsardömmet att de inbilska knegarna försummar sina plikter och icke lyder överhögheten, något som genast måste rättställas! Vi finner dock ingen anledning till att lita på de mystiska avsändarna så vi bestämmer oss för att göra vissa undersökningar innan vi kommer till beslut.

I rättvisans tjänst

Vi börjar med att besöka mordplatsen och kan dra ett par slutsatser ifrån detta. Mordet skedde vid en mur som går kring gården till Tagla Cementor Manufaktur och det är på öppen plats så Knegarförkämpe Clemenz Ulfhjälm måste har känt sin baneman för det går inte att ligga i försåtligt bakhåll. Det är uppenbart att han har blivit skjuten med tanke på blodet under snön men vi kan inte undersöka närmare ety en lagens väktare, Konstapel Dryg, står på post innanför avspärrningen och han tillåter inga nyfikna. Vi går därifrån och ser oss omkring för att skaffa oss en överblick över området. Det är då som vi finner ett spår som verkligen gör att jag tror att vi kan komma någonstans med en eventuell mordundersökning; vi finner ett blodstänk en bit upp på muren till Tobakskompaniet, mitt emot Kruutbolaget! Vidare undersökningar ger vid handen att Knegarförkämpe Clemenz Ulfhjälm måste har hamnar i handgemäng och sårat sin baneman! Detta kan komma bli viktigt i den senare utredningen.

Efter detta fynd delar vi upp oss och Nils tar reda på vem som är Liksyningsman och pratar med denne, kollegor emellan, och undertecknad och Kjell söker upp Herr Över-Murvel Maskäggas Hyfverlapp samt Herr Murvel Hasse Flanell.

Herr Nils får fram flera intressanta fakta; Liksyningsmannen var Konstapel Kropp, en spelglad herre som ofta återfinner på Piotrs Bodega, och då Nils söker upp honom och spelar bort lite slantar berättar den ganska talföra Konstapel Kropp att Knegarförkämpe Clemenz Ulfhjälm dräptes av ”Krutovs Tolva”, som har fått namnet efter mordet på Krutov 92 PT. Mordsättet kännetecknas av att offret skjuts med tolv småmynt, idag är det dock ofta förkopprade stenar, och man kan anta att det har ett viss symbolvärde (det är i alla fall min gissning). Det framkommer också att Knegarförkämpe Clemenz Ulfhjälm hade en Gullhatt i halsen samt att hans tänder var utrustade med giftblåsor – och den ena blåsan var tömd! Det var ett dödligt gift i dem så någonstan ligger en mördare eller ett vittne och dör!

Den gode läkaren finner det då rättrådigt att uppsöka Kollegiet för bättre vetande och får där reda på att Gullhatt är en god matsvamp som växer i skogsmark och enligt rykten ha en central roll i rubbitars seder och ritualer – om man torkar och bränner den så avger den en behaglig men lätt berusande doft. Han besöker även Pirits Lasarett och får av Mirakel-Mäts veta att det inte inkommit några förgiftningsfall.

Under tiden har jag och Kjell som sagt sökt upp Polisgazettens enkla boning och sökt tala med Herr Över-Murvel Maskäggas Hyfverlapp och Herr Murvel Hasse Flanell. Det går ganska bra att komma på god fot med herrarna, vi har ju skapat en del rubriker åt dem så de är villiga att lyssna till vårt prat och vårt intresse av murvelfotograferingens konst. Ganska enkelt får vi genom Herr Murvelfotograför Allan Jolteman reda på orginalen till fotograferingen vid mordplatsen och vi kan konstatera, precis som Nils får berättet för sig samtidigt, att Knegarförkämpe Clemenz Ulfhjälm blev skjuten på nära håll. Så mycket mer får vi inte reda på i rena sakfrågor men det blir en ganska lång pratstund och vi kommer såpass på god fot med dem att det kommer att vara enklare att få andra upplysningar av dem vid ett senare tillfälle. Sammanfattningsvis kan man säga att det rör sig om ett rent mord och inte ett rån eftersom en hagelbössa har använts på nära håll men Konstapel Glader har snokaransvaret och stadens polis är inte förtjust i privatsnokar. Det är en varning som kan vara bra att ta till sig, men jag tror att vi skall försöka samarbeta med polisen på ett tidigt stadium.

När vi åter sammanstrålar bestämmer vi oss för att anta uppdraget och går och hämtar de ett hundra kejserliga kronorna i postfacket. Jennifer har bevakat postkontoret under hela dagen och ingen ”misstänkt” har gått varken ut eller in. Med tanke på vad vi har fått fram ger vi Kånny och Geårge i uppdrag att leta giftdöda lik i staden. Vi tror inte att banemannen fortfarande är vid liv.

Fastighetsaffärer

Den 18:e samlas vi åter tidigt på morgonen och lägger upp våra planer. Mutanterna tilldelas sina uppgifter och Herr Nils, Herr Kjell och undertecknad börjar luska i Knegarförkämpe Clemenz Ulfhjälms flydda liv. Vi får reda på att Förkämpe Ulfhjäm bor i en knegarlänga i kvarteret Knoting, i sken av att vara en fastighetsspekulants ombud stegar jag och Herr Nils dit. Vi tar ett varv runt området och väljer tre adresser som vi ”intresserar” oss för, varav en är Förkämpe Ulfhjälms. Ett streck i räkningen är den konstapel som står utanför porten, men vi lokaliserar vicevärden på caféet bredvid, Café Ulftass, och framför vårt ärende. Vi ansåg oss vara representanter för en klient som hade fått erbjudandet om att köpa ett par av kengarlängorna och vi ville undersöka i vilket skick de var i för att enklare kunna värdera demsamma. För en enklare dusör om femton kronor inne på vicevärdens kontor och tillika lägenhet tog han en kofot och vi gick upp till Förkämpe Ulfhjälms hem. Vår friska uppsyn och vicevärd Domas myndiga stämma duperar den enkla konstapeln att icke hindra oss i vårt värv utan vi står snart framför dörren och vi får vår förklaring till varför en kofot var av nöden. Tilträdet förbud står det med okunniga bokstäver på en skylt, bakom vilken två plankor håller dörren igenspikad. Vicevärd Domas visar snart sin flinkhet i att icke-uppseendeväckande draga ut spikarna ut dess hål och vi står snart mitt i tvårumskyffet.

Föga förvånande hade Kejsarens rättsbetjänter redan genomsökt kyffet och vi trodde oss inte kunna finna mycket av värde men vi ville ändå ta oss en titt för att säkerställa att inget hade missats. Jag hade inte höga förhoppningar om det men vi genomförde en liten teater för att vicevärden åtminstone för andra sanningsenligt skulle kunna påstå att vi verkade visa intresse för lägenheten och inte dess innehåll. Han var ingen dumbom, sitt muterade arvsanslag till trots, och det vore dumt att inte ge honom en god historia. Under förevändning om att inspektera väggarna lyfta vi och vände på de flygblad som satt uppspikade på väggarna och det gav oss den enda ledtråd som polisbetjänterna inte hade lagt fingrarna på. Bakom en affisch var med en slarvig handstil, vi människor har en naturligt mer förfinad skrivstil så det måste vara Clemenz själv, mutant som han var, en lista med femton föga anständiga eller för den delen smickrande smeknamn och tillmälen. Överskriften var den måttligt hemlighetsfulla frasen Mina brudar. Bakom en annan affisch fann vi en inköpslista i samma spretiga stil och oförfinade stavning. I sken av att jag skulle ta måtten på rummet stegade jag ut dess form och rapporterade dessa till Herr Nils som nedtecknade dessa, i själva verket skrev han snabbt ned tillmälena nedklottrade på affischen.

Vi tackade för oss och gick ut ur lägenheten så att vicevärden åter kunde låsa och försluta rummet, jag peta in en liten papperslapp i dörrspringan så man precis såg hörnet av densamma. Detta var ett litet knep jag hade lärt mig i Polisnovellen Blåsningen i den populära serien om Johan Bonde, Kejsarens specialkunskapare, och på så sätt kan vi vid ett senare tillfälle se ifall någon har varit här inne eller ej efter oss. Vi får se vad det medför för nytta.

Efter en skenvisit i en annan lägenhet, återigen för att vi alla tre skulle upprätthålla skenet, tackar vi vicevärden för hans goda sammarbetsvilja och jag ger honom ytterligaren en liten dusör om ett par kronor för att han skall förstå vikten av tystnad, vilket jag tror att han gör.

Kulturellt

Vi återvände till vårt kontor och sammanstrålar med de andra. Herr Kjell har kommit över ett par tidningar som handlar om mordet på Krutov och vi finner flera mycket intressanta sammankopplingar där. Vi kan inte göra oss fria ifrån en gnagande känsla av att mordet på Krutov och mordet på knegarförkämpen vara sammanbundna. Krutovs starka koppling till teatern gör att vi vill skaffa oss lite upplysningar om Cilia Adderton med flera, så efter middagen stegar jag iväg till teatern; Dramadora. Detta är Pirits riksbekanta teater som har specialicerat sig på högkultur; musikaliska kärleksslitande operetter av de otroligt begåvade Karolla Bysing och Edvard Hink – oftast med själva Cilia Adderton i huvudrollen.

Jag har föga problem att få komma bakom scen på teatern och, under förvändning av att vara en stor beundrare av paret Bysing-Hinkes tidiga produktion, finner jag mig snart samspråkandes med den gamle scenarbetaren och teateruven Karamass. Åren har inte varit milda emot honom men han ger mig ändå flera värdefulla upplysningar som bringer ljus över vad som hänt. Älskade jycke, som talades om i tidningarna Herr Kjell fann, var ett mycket älskat teaterstycke och gjorde Cilia Adderton riktigt stor, det var rent av hennes genombrott. Nöjd med vad jag fått reda på vände jag så åter till de andra för att höra vad de fått reda på.

George hade fått reda på en del på knegarkrogarna; Clemenz var en översittartyp och god talare men han stavade uppenbarligen som en kratta. Under middagskonversationen, jag försöker fortfarande lära dem grundläggandde etikett men det verkar som om orent arvsanlag och förfining inte är förenliga så ämnet blev något rustikt för en ämne vid bordet, konstaterade vi att det kanske kunde vara nyttigt att få reda på skvallret om Krutovs ”rivaler” vid tiden av hans mord. Vi höll det för mycket sannolikt att morden hade ett samband, min främsta misstanke vara att Clemenz var en frontfigur för någon eller några av sociteten som brydde sig om knegarnas väl. Hela bilden av honom var skev: han stavade som en kratta men höll lysande tal, han var en översittare men mycket omtyckt av alla – om han inte var en frontfigur så måste det finnas en dubbelgångare! Den mest sannolika mordorsaken var då att han antingen hade blivit en belastning för sin ”uppdragsgivare” eller att någon hade kommit på honom och tystade honom för gott – Gullhatten kanske betydde att han hade tagit mutor, en symbolisk peng?

Vi bestämde oss för att undersöka sakerna närmare och socitetens skvaller föll på min lott, så lämpligt utstyrd i frack gav jag mig ut för att få tag i en biljett till kvällens föreställning, något som jag inte lyckades med då biljettkrängarna på gatan tog ohutliga priser och för att ens komma in i teatern och mingla så var man tvungen att ha en biljett – kvällens föreställning intresserade mig dock föga. Något missmodig åtevände jag till mitt för att invänta rapport ifrån de övriga. Jag fick senare reda på att de hade kommit fram till följande:

Av flera skäl förde jag inte över mina krönikeanteckningar ifrån papper till den här mer berättande formen under resten av kampanjen, utan det var ett arbete som jag inte tog vid förrän flera år senare (tre och ett halvt år senare för att vara exakt). Det gör att en del detaljer har fallit mig ur minnet och att jag inte längre kan dra mig till minnes hur vi fick tag i viss information eller varför vi gjorde en viss sak. Jag får be läsaren om tillgift för de luckor som därför återfinns i berättelsen. Sedan tog det ytterligare 1,5 år innan krönikan blev färdig, kampanjen tog slut den 3:e oktober 2005 och krönikan skrevs klart i juli 2010.

Tack vare Postens register får vi reda på att Assar Lagun bor i det risigaste huset i Knotingkvarteren och vid ett besök av Kjell visar han sig vara en gammal gubbe som enkelt kan avföras ifrån listan. Raul Bethov är gift med yngsta dottern, Veronika, till Krutov och bo i ett hus i Kjellstaborg. Skvallret på stan ger att Herr Raul Bethov hatar sin hustru och hela hennes släkt och har blivit slav under sitt eget begär efter droger som Äsah tillhandahåller (jag väljer att här inte fälla några moraliska kommentarer om mutanternas påverkan på gott blod, framförallt eftersom Dragon-kampanjen under 150-talets slut mer än väl påtalar denna menliga påverkan på vår stam, och jag lever i trygg förvissning om att läsaren är väl bekant med kampanjens resultat).

Mordutredning i klippbrott

Herr Nils och Jennifer ger sig iväg emot Hugahult för att leta rätt på Herr Eethan Åål, de anländer den 19:e men möts av budskapet att Herr Eethan Åål har begått självmord två dagar tidigare! Dödorsaken anges vara avskurna handleder – båda handlederna! – och han hade en flaska med sömnmedlet Bålerdrank vid sin sida. Den hyrda gäststugan som Eethan bodde i var genomsökt, troligen av mördare, men en undersökning av Herr Nils och Jennifer gav ett hyreskontrakt på ”Säkerhetsbox nr 29”, resterna av en bränd dagbok med de uttydbara fragmenten ”mökans väverska”, ”sjunkna fornborg” och ”puttefnasket”. Det framkommer även att ett antal tavlor som målats av Herr Eethan Åål har stulits ifrån hans hem samt bykrogen Huggards. Efter lite övertalning av polisen får de tillgång till säkerhetsboxen och finner där ett antal fornfynd som inte ger så mycket ledtrådar samt ett forntida fotografi på en kvinna. Tavlornas motiv är mörka, dystra och lite abstrakta – nästan mardrömslika. En av tavlorna heter ”Väverskan, underjorden”. Det tog dem ett par dagar att göra undersökningen och att resa fram och tillbaka, varför det tog ett par dagar innan vi fick reda på vad de hade funnit.

Intervju av murvel

Under lördagsmorgonen intervjuade Herr Kjell och undertecknad murvlarna på Polisgazetten och fick fram lite stoff; Herr Raul Bethov ligger bättre till för det Krutovska arvet om Storfräs Konstantin Krutov lämnar livet, det finns ingen i vapenför ålder i familjen Röjler som har initialerna I.R. och Fru Idda Röjler är ovanligt rörlig för sin ålder. Mer intressant är att poliskällan till Polisgazetten är en numera pensionerad Konstapel Dagobert Fräsk. Han bor på Kajgatan 4 och vi besöker honom, efter ett tips tar vi med oss en flaska tokjos som present, men även om han är tacksam över presenten så är han inte vidare språksam. Jag lämnar dem i spritdimmorna för att se om Kjell lyckas locka ur honom mer utan min närvaro. Jag får senare veta dagen efter att Konstapel Dagobert Fräsks vänner anlände under kvällen och spritdimmorna lågt tungt över kyffet, men Kjell lyckades vakna före de andra och söka igenom lägenheten. Han finner ett skrin under en golvtilja, efter lite sökande hittar han nyckeln, och i skrinet finner han en guldring med en inskription på fornspråk och ett papper som stipulerar att Herr Fräsk får 50 kr per månad emot att han håller tyst om sitt forna jobb – undertecknat av Tinika Krutov (bevittnat av Glader).

Senare under lördagen anländer ett bud om att jag inbjuds till att dinera med All-Ralph Cappuccino, tiden är satt till klockan fyra samma dag. Jag anländer i god tid och leds på slaget in i en privat matsal och vi dinerar på en alldeles utsökt antipasto och till detta serveras en lika utmärkt ”levergök” (vars recept skulle leda till krig om det blev känt) och efter detta avnjuter vi glass som efterrätt. Alldeles utmärkt mat och en trevlig konversation, men jag lämnar restaurangen i djupa grubblerier – det var inte mycket som vi pratade om, vad var orsaken till middagen?

Under tiden har Herr Nils och Jennifer haft en händelserik dag; de finner en misstänkt stuga och försöker ta sig in i den, men dörren visar sig vara förståtsminerad – endast tack vare Jennifers orena blod överlever hon explosionen – Herr Nils är mer illa däran. Den lokala milisen anländer snart och alla hjälps sedan åt för att reda ut vem som bor i stugan. Stugan bebos av en Roger Svanker och i stugan hittar de en lapp och tre tavlor, som troligen har stulits ifrån Huggards och som heter ”I väverskans näste”, ”Vådan och Våndan” och ”Nedom Fridens Fik”. Milisen lyckas spåra Herr Svanker och under förhör visar han sig vara en yrkesmördare som fått i uppdrag att mörda Eethan Åål. Mördarens riktiga namn är Morwitz och han har fått uppdraget via Äsah Xkaft i Pirit, som sysslar med slikt, men är oskyldig till mordet på Ulfhjälm, han gissar att det är en annan yrkesmördare som dödat Ulfhjälm; Krystos Mollberg. Han skall bo på Tafvelstråket 17 i Utnejden i Pirit.

Datumen var lite otydliga här varför det finns en viss risk att Nils och Jennifer kom tillbaka på söndagen istället, men det spelar inte så stor roll för berättelsen, det var aldrig någon kamp emot klockan eller några händelser som var beroende på vilken dag något annat skedde.

Nils och Jennifer återkom till Pirit måndagen den 21:e december och med Nils i sjuksäng ger vi oss andra av efter Krystos – av en slump stöter vi på Bengan och får snabbt med oss honom på vår mördarjakt.

Nummer 17 visar sig ha en krog i bottenvåningen som lystrar till föga hedervärda namnet Gottricks och vi finner Krystos sitta och spela kort i denna lokal. Vi lämnar Bengan och Kjell i krogen som vakter medan jag och Jennifer söker upp Äsah Xkaft; Kjell har varit där och köpt bakfyllemedicin efter sitt rummleri med Fräsk och kan enkelt beskriva för oss hur vi tar oss till krogen Xsampoo där Äsah huserar. Väl där försöker få ut lite information ifrån Äsah men denne är inte språksam och skyller mest på att han är ett postkontor – vi kontrollerar att postlådan är tom och lämnar sedan tomhänta. På vägen tillbaka tar vi en vända om Polisgazetten och informerar anonymt om Äsahs förmedlingstjänst av mordkontrakt och hänvisar till Morwitz för ytterligare upplysningar.

Medan vi gör dessa undersökningar har Krystos lämnat sitt tillhåll vilket har gett Kjell och Bengan en chans att undersöka hans lägenhet. Det visar sig vara riktigt givande och de finner hans legendariska mordbok där han har antecknat alla de mord han har utfört. På tredje sidan står det tydligt och klart att han har mördat Krutow på uppdrag av ”A-R Cappuchino” och på sista sidan återfinns Ulfhjälms namn jämte ”A-R Cappuchino”. Herr Cappuchino verkar inte ha beställt några andra av de tjugotalet mord som återfinns i boken.

Styrkta av denna information författar vi ett meddelande som vi lämnar i postboxen som är vår enda kanal med vår uppdragsgivare:

Vi har identifierat mördaren och har starka indicier på vem som anstiftat mordet. Pga dess känsliga natur litar vi inte på postboxen och det är flera implikationer av vad som sker nu. Vi måste träffas.

På vägen hem tar vi oss via ett fik som Bengan känner till som heter Fridens Fik, trots att det är populärt gör vi lite efterforskningar som tyvärr inte ger någonting, så vi fortsätter hem till sängen efter ännu en händelserik men, för ovanlighetens skull, ändå givande dag.

Efterföljande dag lämnar vi brevet i postfacket och kan konstatera att det sex timmar senare är borta, så ”Mr X” är fortfarande i livet och lyckas hålla sin identitet hemlig, trots att Jennifer bevakar postkontoret. Lite efterforskningar påvisar att en ”Amos Bälgman” har postboxen och att kontraktet tecknades för elva år sedan.

Vi företar oss inte så mycket under dagen, vi låter mest vår lapp till Mr X få effekt, men på kvällen ger jag mig av till Plenum för att se om jag kan få fram något om Röjler. Plenum är ett fint ställe men det finns ändå en del arbetare här – så ock Idda Röjler! Jag lyckas överhöra en del av konversationerna och det visar sig bland annat att Clementz har varit här, det framkommer dock inte när, och efter en del funderingar bestämmer jag mig för att skicka lappen vi fann hos Clementz till Idda Röjler, tillsammans med en liten not:

Detta meddelandes innehåll bör diskuteras inom snaraste framtid för Pirits framtid. ✮ E.S.

Nästan med en gång blir jag inbjuden till hennes bord och hon låter meddela att det nog är hennes brorsdotter Flora som jag söker, men hon kan ordna ett möte med henne, jag skall komma till Residenset nästa dag, tid avtalas under förmiddagen. Hon behåller lappen, å andra sidan så insisterar jag inte på att få tillbaka den, och jag lämnar. När jag återkommer får jag veta att Nils, Bengan och Kjell har sökt upp ägaren till Fridens Café, August Fridén, men inte fått fram något av värde.

Ett brott emot all ära och redlighet

Nästa dag, den 23:e, har vi så fått svar i vår postbox:

Ett möte kan ordnas klockan 8 gläntan väster om stora stallet

Detta är något jag inte fäster så stort avseende vid för jag utsätts för det nesligaste brott som en adelsman kan utsättas för och det tillika av en annan adelsmannafamilj! Makten över min person inte bara tas inte bara ifrån mig, utan även min värja. Det utförs av smutsiga hantlangare som för ynka koppartjuringar nedsmutsar alla respekt på det skändligaste vis!

Men jag skall inte gå händelserna i förväg… Jag anländer till det Röjlerska residenset som överenskommet och för träffa Flora, omgiven av till livvakter utklädda släktingar (eller tvärt om, deras brott blir inte mindre för det, de borde med blodets rätt veta bättre!). Hon förnekar först häftigt varje anklagelse; jag försöker som en sann adelsman förklara att det inte förligger en anklagelse men att Pirits framtid är i fara och det är viktigt att undvika att underklassen drar fel slutsatser, men hon är förblindad i sin hysteri och beordrar sina hejdukar och i lorten bökande familjemedlemmar att gripa mig. Mig! Jag kan inget göra emot deras övermakt, än mindre som det är under min värdighet och adelsmannaskap att besudla min person med deras blod. Även om de har förspillt varje rätt till ett ärorikt minne så åligger det inte mig att helt dränera ätten på livskraftigt blod, även om det uppenbarligen flyter mycket sjukt och orent blod i deras ådror. Jag skall inte sträcka mig så långt att jag anklagar dem för att ha beblandat sig med de orena klasserna, men det borde ligga i varje adelsmans heder och intresse att noga undersöka hur det står till med det Röjlerska ätteträdet, och varje stam som plockat frukt ifrån det bör noga överväga vad detta betyder för deras och allas vår del. Jag skäms än i dag som adelsman, som samhällsbärare och föredöme för de lägre klasserna.

Herr Kjell och Bengan gör ett tappert försök att få mig fri när de märker att jag inte kommer ut och hotar i porten till Residenset att avslöja allt för Polisgazetten, men jag tillåter mig att tvivla att det skulle ha någon effekt; om man har sjunkit så lågt att man bär hand på en jämlik adelsman, då är hedern en så billig vara som man villigt säljer på de ruffigaste gatuhörn likt hamnarnas glädjeflickor som med dålig belysning och svårt påverkade klientel döljer sina sjukdomar och ålder för att få tillräckligt med koppar till ännu en tokjosdimma.

Jag sattes nesligen i någon form av fånghåla – orätt blod kommer alltid ut! Adelsmannablodet vill alltid ha upprättelse och även om detta skulle ha visat sig bli min förtidiga grav så hade mitt blod stänkt på Röjlers händer och röjer deras tarvliga dåd när rättvisan får sin gång, om än så många generationer hade förflutit; det är kraften i en äkta adelsmans blod!

Men som ni kära läsare enkelt kan förstå så blev denna fuktiga kummel inte min eviga kammare, hur skulle jag annars kunna nedteckna dessa enkla stavelser? Redan efter ett par timmar såg jag åter dagens ljus, eller åtminstone nattens stjärnor.

Jag får berättat för mig att de andra mötte två personer i gläntan och de började diskutera. Då de andra inte ville på något sätt uppge vilka det var så avbryts förhandlingarna, även om våra misstankar är att de är ifrån facket. Därefter undersöker de Fridens Café närmare och finner där en nedgång till de källarkammare som utgör bland annat mitt fängelse. Under våra utforskningar och letande efter bevis stöter vi på de två kontaktena ifrån gläntan och en häftig strid utbryter, och jag får se mitt ädla blod förspillas på källargolvet. Det är ingen munter syn men jag tröstar mig med att det är det hedersammaste som finns här nere. Svårt skadad reser jag mig ändock för vi måste bringa nyheter till Kejsarens Rättvisa om vad vi funnit och då vi avgått med segern ur striden avslutar vi våra undersökningar och finner åtskilliga bevis på de mest hårresande brott emot Kejsaren och Pyri!

Vi finner även en hel del fornfynd som definitivt kommer att vara Kejsarens kunskapare till nytta och de enklare föremålen kommer att inbringa goda summor till Kejsarens kassakistor vid en försäljning till lojala medborgare. Som ersättning för de kränkningar som jag fått utstå omhändertog vi några mindre föremål som en ringa ersättning av i huvudsak symbolisk karaktär.

Då vi alla är rörande överens om att dessa konspiratörer måste stoppas, och att de alla skall överlämnas till Kejsarens Rättvisa, tar vi med oss mördaren till domaren i staden och väcker denne, den tidiga timmen till trots. Vi får tvätta oss hjälpligt i väntan på att domaren skall stiga upp men snart sitter vi i audienssalen och jag informerar domaren om allt vad vi funnit. Det dröjer inte många timmar innan polisen stormar Hutts residens och alla medlemmar i de gamla rådsfamiljerna arresteras och snart därefter svingar domaren sin klubba i domslut. Njubert Huttt och Risto Stålert döms till döden för mordet på Ulfhjälm och övriga rådsmedlemmar blir landsförvisade. Ett rättvist straff för den som konspirerar emot Kejsaren och vårt älskade Pyri!

Ett par dagar senare inför Kejsaren direkstyre och guvenören får mycket mer att säga till om, äntligen kan staden få verklig rättvisa och åtnjuta den frihet som enbart Pyris lagväsende kan erbjuda och garantera!

Detta leder självklart till en stort uppslagen artikel i Polisgazetten över våra blygsamma insatser, men efter dessa händelser drar jag mig tillbaka för att vila upp mig hos vänner på landet.

Kampanjinformation

Rollpersonerna

Konny Horn
En 2,5 meter hög noshörning som får sin utkomst ifrån Bodybombning
George Weasel
Sagda noshörnings manager, en liten lömsk vessla
Nils Sundin
Läkare, diplomat och konstnär. En människa med ett visst rykte.
Jennifer McCay
En starkt muterad kvinna som ofta går naken ety hon har mutationerna Kameleont och Fotosyntes.
Kurry Howard
En mänsklig kunskapare, troligen PSI
Kjell Karlsson
En mänsklig postiljon som har lämnat sin yrkesbana till följd av heliografernas framfart.
Bengan
En tinnerpimplande, smugglande båt-elvis (har samma frisyr som Rock-Elvis).

Kalender

Juli 96 PT
MåndagTisdagOnsdagTorsdagFredagLördagSöndag
14151617181920
Första kontakten med Slarke Preem.Inleder uppdraget.Båtlasten kommer in.Våra affärer med Herr Preem avslutas.
21222324252627
Vi lämnar Göborg bakom oss.Anländer till Blixtbo och tar in på Foss’ Värdshus.Tar oss an Odjuret i Blixtbo.Söker igenom odjurets håla.Emottager vår belöning av Blixtbos byborna. Sover i Hiske.
Reser mellan Göborg och Blixtbo
282930
Går i land i Svartmåla och når kanalbygget senare på dagen.
Augusti 96 PT
MåndagTisdagOnsdagTorsdagFredagLördagSöndag
123
Avfärd ifrån kanalbyggetAnländer till Pirit.
Reser mellan Hertz’ kanal och Pirit
45678910
Lämnar Pirit för Muntermåla.Ett svekfullt Rubbitbakhåll!Anländer till Muntermåla.
Reser mellan Pirit och Muntermåla
11121314151617
Striden i LöggeshögHör det fruktansvärda Vråålet för första gångenÅter MuntermålaAvfärd emot Björnehus
Kampen emot klockan – jagar före Marodörerna till Björnehus
18192021222324
ÅlajaktAnländer Björnehus
Kampen emot klockan – jagar före Marodörerna till Björnehus
25262728293031
Den Stora Marodörs-stridenLämnar BjörnehusÅterser Överste Ladom
September, Oktober och November tillbringas i Överste Ladoms tjänst.
December 96 PT
MåndagTisdagOnsdagTorsdagFredagLördagSöndag
1234567
Utför olika uppdrag för Överste Ladom.
891011121314
Utför olika uppdrag för Överste Ladom
14151617181920
Natten till den 16:e mördas Clemenz UlfhjälmEtt paket anländer…
Eethan Åål begår ”självmord”
Fler ledtrådar och två teaterbesök.Jennifer och Nils anländer till Hugahult. Dinerar med All-Ralph Cappuccino.
21222324252627
Jennifer och Nils återkommer till Pirit, krigsråd.Hedersbrott av grövsta klass!Rättsskipning!
28293031

Tillbaka till Gamemaster's Refuge

7 februari 2017